Konsertrecension: Dum I Huet + Dipper

Dum I Huet + Dipper
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 22 januari. 
Längd: Ungefär 40 minuter var. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Att rocken, trots envisa rykten om motsatsen, lever.

Man ska inte döma på förhand. Man ska heller inte fria på förhand. Men ett band som heter Dum I Huet kan väl ändå inte vara annat än lysande? Håkan Persson (ovan) har lämnat Kristianstad och flyttat till Ingelstad och hans band har bitvis en punkig energi, ibland en tyngd som inte ligger långt efter Black Sabbath och detta blandas med rock´n´roll. Kal P Dal ler i sin himmel. Svensk musik tycks alltid låta bäst på skånska och bra refränger låter bra oavsett språk. Ibland gör de fyra lite oväntade utsvävningar, som om det blev en halv låt över någonstans som de också stoppar in bara för att.

Ring Ambulans har en refräng som går att sjunga med i redan innan man hört den. I en rättvis värld skulle Dum I Huet bli ett av Sverige största band. På typiskt skånskt manér har de en förmåga att skriva texter som både är roliga och säger något om vår samtid. Och stilpoäng för att de byter trummis mitt i konserten.

Dipper kan vara både en karaktär i en tecknad serie, en fågel (strömstare på svenska) och ett rockband med rötter i Malmö. Vilken av dessa tre det är som står på scen får ni gissa själva. De har kuskat runt med sin yxiga rock, en musikalisk variant av panikångest, i mer än 20 år. Musik för folk med handsvett. Det känns som att bitarna inte riktigt vill passa ihop, och det är skarvarna som gör det till Dipper. Magnus Karlsson, Harri Kolari, Patrik Malmros och sångaren Joachim Leksell utgör ett av landets envisaste band (och ja, Leksell har fortfarande en plastpåse i bakfickan, i fall att). Det är rent av imponerande att kunna hålla sig under radarn under så lång tid. Inte för att de lär ringa Allsång På Skansen, men ändå.

Längst fram i publiken står ett gäng som verkar kunna texterna mer än utantill, eller i alla fall önskar att de gjorde det. Dippers musik är som att koppla fingrarna rakt in i väggen. Bandkemin, där basen tar täten, förtjänar en egen doktorsavhandling. Eller i alla fall egen krigsdans och allmänt jubel. Leksell är en magnetisk frontman med ett kroppsspråk som antyder att han inte vet vad han ska ta vägen, han hoppar över det lilla staketet flera gånger. United We Fall tillägnas Gustaf Kjellvander. Alla låtarna spelas som om de är kvällens viktigaste. Och en sån här kväll är de det.

Två band som förstår vikten av ta sitt roliga på blodigt allvar? Amen och vätskekontroll.

Skånespecial: 

bob hund förtjänar kärlek 

Ossler och hans band sparar röv

Torsson (fjärde bästa bandet i Lund)

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband (om vi bortser från något som är jättetrendigt just den här veckan)

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.