Konsertrecension: Jan Lundgren

Jan Lundgren 
Plats: PM & Vänner. 
Tid: Söndagen den 21 februari. 
Längd: 90 minuter plus paus. 
Publik: Åttio. 
Bäst: Det är som att se J-O Waldner spela pingis – millimeterprecision OCH lekfullhet.

Kommer ni ihåg tv-programmet Två Och En Flygel? Två personer satt vid en flygel och pratade och sjöng lite. På åttiotalet ansågs det som god underhållning i lagom tempo för hela familjen. Jan Lundgren tar idén lite längre, eller om man så vill lite kortare. På PM & Vänner blir det En och en flygel. Mellan låtarna/styckena berättar han med lågmäld humor om sin karriär. Efter att första pianoläraren blir gravid (Lundgren påpekar att det inte hade med honom att göra) hamnar han hos en tysk som gillar jazz och vill att han ska lära sig improvisera. Första lektionen: Oscar Peterson Trios album Night Train. Därifrån får vi Hymn To Freedom.

Lundgren tog sin första pianolektion som femåring – hans mamma ville att de skulle ha ett piano hemma och någon måste ju spela på det- och senare studerade han musik på högre nivå. Han upptäcktes av Arne Domnérus som 23-åring i Ronneby där han växte upp och erbjöds spela med legenden på Skansen. Han slår två flyglar i en smäll med Duke Ellingtons paradnummer Take The ”A” Train, som Domnérus alltid inledde sina konserter med.

Det blir mer svenskt. Jan Johansson dyker inte helt oväntat upp. Bengt Hallberg hedras i vackra Autumn Walk från en gemensam skiva. Lundgren inleder dock kvällen med Monteverdi, som skrev världens första jazzlåt redan 1608. På samma linje är en sonat från Mozart, som rent av snott en slinga från Två Solröda Segel. Eller kanske tvärtom.

En barockimprovisation över ett stycke leder på något sätt över i Fly Me To The Moon innan han säger att det blir 23 minuters paus. 26 minuter senare inleds andra halvan med John Coltranes Lush Life, med samma regelbundna takt som en något överberusad person som försöker gå rakt. Det är en av kvällens – förvisso ganska många - höjdpunkter, tillsammans med egna View Of P som är en hyllning till Prokofiev.

Det hela avslutas med Slängpolska efter Byss-Kalle och extranumret som är en egen vaggvisa där publiken uppmuntras blunda och luta sig tillbaka för att hamna i rätt stämning. Det är okej om vi somnar.

Mozart, Coltrane och Byss-Kalle umgås inte regelbundet, men Lundgren bjuder på en självklar, häftig och ytterst egen upplevelse som varken är rädd för skratt eller allvar. Men så blir ju kvalitet heller aldrig omodernt. Och som alla stora får han det att verka så enkelt. Det är orättvist.

Läs mer om liknande:

TH Trio spelar också John Coltrane 

OK Star Orchestra vet inte heller var gränserna går

Carin Lundin Quintet körde också Ellington på exakt samma scen

Svensk jazz för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.