Mellandagsrapport: Mellandagsjazz De Luxe

Under många år var det tradition med mellandagsjazz på nöjespalatset Oléo i Växjö. Oléo finns inte kvar, men jazz finns det fortfarande tappra i Växjö som tycker om och Kafe De Luxe har den goda smaken att ta över spisandet. Och det enda som egentligen behövs är mellandagar och jazz. Mellandagar är vanliga så här års och jazzmusiker är det heller ingen brist på. De sistnämnda rent av främst med lokal anknytning.

För de som verkligen ville göra en heldag började tillställningen redan klockan tio på förmiddagen med mat och höll sedan på till klockan ett på natten. Då kunde man ta del av i tur och ordning både heldagsbrunch (som namnet till trots bara serverades 10-14), happy hour och aftonmeny. Och denna dag känns Kafe De Luxe ännu mer som ett vardagsrum än det brukar. Atmosfären är avslappnad och känslan är att det är trevligt att det råkar pågå en konsert mitt i maten. Jazz kan ju, när den är på det humöret, vara utmärkt att lyssna på medans man sitter och pratar lite. I restaurangen var det därför lite mer lågmälda framträdanden. 

Det känns som om musikerna sitter eller står och jammar lite för att de känner för det. Det är befriande anspråkslöst utan att vara avslaget. Först ut i restaurangdelen var Annie och Charlotta som med sång och gitarr bjöd på bland annat lågmälda Bill Evans-tolkningar och visade att jazzen inte bara har en historia utan även en framtid. I Sverige är Evans mest känd för Monica Zetterlund-samarbetet Waltz For Debbie och Monicas vals, som titelspåret heter i svensk översättning av Beppe Wolgers, inledde konserten. Charlotta heter Andersson i efternamn och avslutade även kvällen med enligt förhandsryktet skönt puttriga (menat som en komplimang) och bitvis lite rockiga Charlottas Burnin´ Trio. Innan dess spelade även Daveby Four och Smüssel. Tyvärr kom en deadline i vägen.

I källaren var det lite mer högljutt än i restaurangdelen, men även där med sittande publik. Samtliga närvarande har förstås fått lära sig av mamma att vänta en timme efter maten innan de dansar loss till jazz. De fem grånade herrarna i Sleeping Beauty inledde hela tjofläsket med en följsam och eklektisk jazzgumbo bestående av bland andra Duke Ellington, Miles Davis, Antônio Carlos Jobim och Mel Tormé och satte sin personliga prägel på låtarna. 

Det är svårt att se hur någon med ett jazzhjärta, eller musikälskare generellt, kan vara missnöjda med det här upplägget - som borde användas oftare! Och Växjös jazzscen verkar även i framtiden vara i trygga händer.

Läs mer om liknande:

Tanke och skratt med Hasse & Tage & Monica

Svensk jazz för nybörjare 

Monday Night Big Band gör också något eget av Duke Ellington 

Miles Davis skulle fyllt 80 för nästan tio år sedan 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: The Big Five i Växjö Folkets Park

Om det går att tröttna på lätt översockrad julmusik gick det redan på juldagen att råda bot på detta tillstånd genom att bege sig till folkets park och ta del av The Big Five. Det sista av  banden, samtliga lokala, ut på scenen var Bullet (AC/DC 1980). Bland de andra, musiken började redan vid halv nio, fanns namn som Devil´s Gun (AC/DC 1986) och The Killbilly 5´ers (countryhillbillypunkrock). Det är en helkväll som rent musikaliskt är ungefär så långt från julaftonens midnattsmässa i Rom det går att komma.

Trots att det finns alkohol till försäljning i parken och klockan hunnit bli närmare halv tio när eders utsände hittar fram kan ett flertal i publiken fortfarande stå upp i den relativt fulla lokalen - eller den delen där ölen säljs är i alla fall full. Näst på tur att spela står då E Hilterz som lanserar sig som Växjös kanske bästa Eddie Meduza-tributeband. Det är förvisso oklart hur många Eddie Meduza-tributeband det kan finnas i en stad med 60 000 invånare, men bra är de oavsett vilket. Och av publikreaktionen att döma delas den åsikten av många. Detta trots att bandet väljer en och annan mer obskyr låt. Meduza var närmast overkligt kreativ under några år.

E Hilter var, vid sidan av Eddie Meduza, ett av många - MÅNGA - alias Errol Norstedt använde sig av. Och namnet Hilter ska alltså inte blandas ihop med A Hitler. Att E Hilterz lagt till ett z på slutet får dem kanske att se ut som ett dansband.Norstedt började sin bana i dansband, men E Hilterz bjuder i likhet med Meduza när han var som bäst på en rejäl dos ronk´n´roll av ädlaste märke - och vissa inslag av någon sorts disco och till och med en jullåt. Och aldrig förr har så få spelat så många låtar om Mats Olsson för så många på så kort tid. Medleyt avslutas förresten med några toner från Metallicas Creeping Death. 

E Hilterz följs av Rövbajs, jodå så att. Redan av namnet att döma kan man ana att nivån kommer sänkas ytterligare. Utvalda textrader: håhå, god jul, alla barnen ska få bajs och: puss på dig min toalettstol. Det finns en tydlig brun tråd i texterna. Alla i bandet är maskerade och klädda i overaller alternativt en jätteblöja. Låtarna är hårdrock med punkig snabbhet och en och annan dansbandslåt (igen). Publiken äter ur deras händer.

Publiken röjer vilt på bandens uppmuntran och det är svårt att hitta folk som sitter i hörnen och läser poesi. Konsertåret 2014 må närma sig slutet, men det är en högljudd nedräkning och det är som det ska. Nu tar vi en kopp kaffe på det här pojkar.

 

Läs mer om liknande:

Metallica för nybörjare

Den mytologiserade missbrukaren

Hårdrock - fördomar och fakta

AC/DC är världens minst progressiva band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Årets bästa skivor 2014

ROSANNE CASH
The River & The Thread

Efter att ha tröttnat på vad som ansågs fungera kommersiellt började Rosanne Cash gräva efter sina rötter. Ju mer hon gräver desto mer framgångsrik - både kommersiellt och kreativt - har hon blivit. På sin senaste skiva blandar hon blues, country och amerikansk folkmusik på ett sätt som låter självklart. Och musik som låter självklar är alltid den svåraste att göra. Det här är inte en skiva som hoppar upp och klipper till på hakan första gången man hör den. Snarare sorten som långsamt kryper under hunden - och plötsligt sitter man där med en nära vän och pratar om personliga saker som om det vore helt naturligt.

THE WAR ON DRUGS

Lost In The Dream

Om Tom Petty, Neil Young, Kraftwerk och Joy Division fått en son ihop och den sonen bildat ett band hade det bandet låtit som The War On Drugs. Men, och det är viktigt att poängtera, helheten är större än influenserna. Det är inte tomt poserande framför spegeln det handlar om - snarare att göra något eget av gamla delar. De flesta av skivans låtar håller mellantempo, är drömska och snittar på sex minuter (Under The Pressure och Suffering), men här finns också upptempolåtar (Red Eyes) som passar för bilåkning soliga dagar. Och Adam Granduciel har med sin tredje skiva fått ett genombrott värd namnet.

FIRST AID KIT

Stay Gold

Finns det något lovord kvar som inte redan känns uttjatat att slänga efter Klara och Johanna Söderberg? Har vi förstått hur stora de är utomlands? På riktigt? Kanske inte. Att de går hem både på Svensktoppen och bland kallhjärtat hårdhudade kritiker? Oavsett vilket, de här tio låtarna klockar in på strax under 40 minuter och just nu är Heaven Knows en personlig favorit. För viktigast ändå - låtarna, stämsången och att de visar unga musiker att man inte behöver låta som veckans trend för att lyckas. Det går att följa sitt hjärta hela vägen i mål. Visst är det vackert, både musikaliskt och i tanke?

THE TOURÉ-RAICHEL COLLECTIVE

The Paris Session

Lite traditionell saxofonjazz, lite israelisk folkmusik (Idan Raichel) och lite nordafrikansk blues från Mali (Vieux Farka Touré är son till Ali Farka Touré). Resultatet är musik som skapar en egen värld. Alla skivorna på den här listan tar med lyssnaren på en resa, men just den här är förmodligen den mest udda och speciella. Och mest geografiskt varierade på ett sätt som suddar ut gränser. Varför vågar inte fler musiker spela så här fritt och göra något eget? Tinariwen gjorde också, som vanligt, utsökt afrikansk blues på sin skiva Emmaar. Ibland är ett ackord fler än fyra elefanter.

THE BLACK KEYS

Turn Blue

Efter att ha firat stora kommersiella framgångar i hemlandet USA med sina två senaste skivor Brothers och El Camino gjorde rock/blues/pop/soulduon Dan Auerbach och Patrick Carney en kovändning och gjorde allt baklänges. Det vill säga - skivan börjar med sin längsta låt, en drömmande långsam sak kallad Weight Of Love - och slutar med en av de bästa sjuttiotalsrocklåtarna på länge. Gotta Get Away sparkar verkligen häst. Fever är en liten fin discodänga. Upplägget är kanske inte det bästa kommersiella beslutet, men musikaliskt ett steg framåt. Se även Jack Whites Lazaretto som tynger lite mer på countrybenet.

Läs mer om liknande:

Årets bästa skivor 2013

First Aid Kit värmer publiken med musikkärlek

Jack White live? Hoochy mama!

Country för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Big Mama Thornton - The Life And Music

BIG MAMA THORNTON: The Life And Music
Michael Spörke
Förlag: McFarland & Company, Inc Publishers
ISBN: 978-0-7864-7759-3

De två sakerna Big Mama Thornton är mest känd för är 1: att hon spelade in den första versionen av Hound Dog som den där lastbilschauffören senare fick en ännu större hit med och 2: hon skrev Ball & Chain som senare innebar Janis Joplins genombrott. Joplin bad om tillstånd och turnérade med Thornton. De kom bra överens. Elvis Presley däremot var hon inte lika förtjust i. Han bad henne inte om tillstånd och det förlät hon honom inte, även om det var Lieber & Stoller som skrev låten. Thornton var inte den man bråkade med ostraffat. Eller ens inte bråkade med ostraffat.

Spörke, som faktiskt nu skrivit den första biografin om Big Mama, börjar redan i förordet att avfärda de vanligaste ryktena. Hon var, påstår han, inte lesbisk. En källa säger sig aldrig ha sett henne med någon kvinna, men lägger till - å andra sidan inte med någon man heller. Ett annat vanligt påstående är att Thornton var svår att ha att göra med, det förnekar Spörke också. Men när man läser boken är det svårt att förneka att hon verkar lite småknepig, om än inte på Lou Reed eller Van Morrisonnivå. Några musiker och affärspartners som inte visar henne den respekten hon kräver hamnar rejält i kläm. Hon hade höga krav på sin omgivning.

Willie Mae Thornton föddes i Alabama och visade tidigt framfötterna. Hon turnerade i södern i ung ålder och tjänade extrapengar genom att på dagtid putsa skor utanför klubbarna hon skulle sjunga på senare under kvällen. Senare i karriären lagar hon mat bakom scenen och säljer till musiker och andra kollegor.

Det var med hjälp av bandledaren Johnny Otis hon fick turnera över hela landet och slog igenom även i norra USA. Tillsammans spelade de in Hound Dog 1952 och fick en jättehit som sålde närmare en miljon exemplar. De spelade också på The Apollo Theater i Harlem där hon fick smeknamet Big Mama.

Spörke följer Big Mamas karriär och de upp och nedgångar som i stort sett följer bluesens kommersiella upp och nedgångar, komplett med ett stort erkännande i Europa under sextiotalet. Bland annat spelar hon i Sverige och boken innehåller foton av Erik Lindahl.

Bortsett från Joplin med band turnérar hon under slutet av sextiotalet med Muddy Waters och hans band och delar manager med honom. Big Mama spelar med många av de stora, men når oftast inte riktigt upp till deras nivå på skiva även om hon firar triumfer som scenpersonlighet. På listorna blir framgången med Hound Dog en engångsföreteelse. Senare under karriären blir det svängdörr för både musiker och managers när tålamodet krymper i takt med scenerna. Hennes röst och persona tycks ofta för stora för de spelställen som står till förfogande.

Spörke faller bitvis i fällan att rabbla upp musiker, datum och spelplatser på ett sätt som riskerar bli mer innehållsförteckning än njutbar prosa. Man får ändå en bra inblick i Big Mama Thorntons karriär, om än inte i hennes liv - om hon hade något - utanför scenen. Men nog verkar det som om hon, bakom en förmåga att sätta krokben för sig själv, hade ett stort hjärta om folk väl lyckades vinna hennes förtroende.

Läs mer om liknande:

Elvis Presley? Namnet låter bekant

Janis Joplin var med på vad som kan ha varit det första rocktåget

Muddy Waters - lite blueshistoria

Så spelar du blues!

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Tom Waits: Ett åsnejubileum i skymundan

Det finns artister som räknas som bluesartister och så finns det de som har bluesen lite mer i bakgrunden. Tom Waits tillhör det andra facket. När han gjorde comeback för 15 år sedan med Mule Variations var det kanske mer tydligt än någonsin förr.

Då hade han inte gjort någon ny skiva på sex år. Under de åren hade han varit hemmapappa och för att dryga ut kassan varit med i filmer. Har ni inte sett Short Cuts, Robert Altmans film som bygger på noveller av mästaren Raymond Carver rekommenderas den varmt. Och om Waits kanske inte är någon stor skådespelare så är han tillräckligt underhållande som den karaktär han byggt kring sig själv för att det ska räcka.

- I didn´t marry a man, I married a mule, lär Waits fru Kathleen Brennan ha sagt. Och idén till låten Get Behind The Mule. Det låter som något man önskar att Howlin´ Wolf haft möjlighet att tolka. Brennan är en viktig komponent i Waits musik. Bortsett från att hon fick honom att sluta dricka var hon också viktig för den delen av hans karriär som inleddes med hans genombrott Swordfishtrombones där han slutade vara en man som poserade med cigarr i munnen vid pianot sjungandes om ensamhetens oändlighet. Plötsligt gjorde Waits musik som var helt egen och där det möjligtvis fortfarande fanns piano i studion men i så fall främst för att det lät kul när man sågade sönder dem. Möjligtvis hade han upptäckt Captain Beefheart.

Efter att även konsten att föra oväsen ledde till en återvändsgränd återvände paret 1999 till den grund som nästan alltid funnits där även om den dolts mer och mer av allt oväsen. Bluesen. Skivan sålde en halv miljon exemplar och fick en grammis (Best Contemporary Folk Album). På kuppen fick han nästan en hit på riktigt med Hold On.

What´s He Building? tittar närmare på grannen och undrar vad han egentligen bygger i källaren. Han prenumererar på alla de där tidningarna. Han vinkar aldrig när han går förbi. Han gömmer något för oss. Han håller sig för sig själv. What´s He Building? är inte så mycket en låt som en monolog där Waits till komp av saker som skulle kunna vara hämtade på en soptipp - och med tanke på att Waits är Waits förmodligen är hämtade på en soptipp - målar upp en riktigt otäck stämning. Men humorn finns där också. Grannen har en ex-fru som bor i Mayor´s Income, Tennessee. Det slutar med att man helst inte vill veta vad det egentligen är grannen snickrar på. Waits kan berätta som få.

Något Waits inte lika ofta får beröm för är att han skriver vackra kärlekslåtar. Vad hade inte en sån som Etta James kunnat göra med Take It With Me?

I år har det gått femton år sedan Mule Variations släpptes och gav Waits en nytändning. Och det var i bluesen han hittade den, även om den i låtar som Pony, Black Market Baby och Filipino Box Spring Hog inte låter som den brukar. Men att Waits skulle ge sig på bluesen utan att skruva lite på den var förstås otänkbart.  

What makes a house grand/ ain´t the roof or the doors/ if there´s love in a house/ it´s a palace for sure

- House Where Nobody Lives

Läs mer om liknande:
Tom Waits snart aktuell med liveskiva
Tom Waits har även varit med i filmer av Jim Jarmusch
En text om att W-sektionen är stor i min skivsamling
Så lever du bluesliv! Hela listan! Hovet rasar!
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Konsertrecension: I Am Panda förtjänar genombrott

I AM PANDA
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 13 december.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 30 minuter.
Bäst: Låtarna, energin och detaljkänslan.

Två gitarrer, bas och trummor. Trallvänliga refränger. Lite lagom många små knorrar i arrangemangen. Utan att anstränga sig allt för mycket går det att dra paralleller till band som Arctic Monkeys (innan de började dejta fotomodeller) och Vampire Weekend (fast mer nerklätt). I Am Panda är uppenbart ointresserade av att stå framför spegeln och posera eller välja snygga kläder innan de går upp på scenen. De går bara upp och drar igång. Att säga att ett band saknar attityd brukar vara menat som något negativt, men här är det en komplimang. Musiken däremot har rejäla mängder attityd.

Oscar Gustafsson, Denniz Thörnquist, Olof Johnson och Victor Lange har hittat en befriande ickestil. Många band - inget nämnt med många glömda - som spelar det som ibland lite slarvigt kallas indiepop/rock lägger mer tid på att posera än på musiken. I Am Panda har dessutom förstått vikten av bra låtar. Gitarrerna är yxiga (solona är lika intensiva som korta), basgångarna pilar fram och tillbaka och är bitvis lika bubblande uppfinningsrika som Paul McCartneys och trummorna skramlar med finess. Och en sångare som ser lite lagom blyg och vilsen ut mellan låtarna har aldrig skadat. Inte en slump att det mest är tjejer längst fram.

I Am Panda är varken först eller sist med att spela den här sortens pop med detaljer som uppmanar till upprepad lyssning. Dessutom har de gitarrerna nästan lika långt upp på magen som morfar har sina byxor. Sanningen är att det kanske anses töffigt, men gör det enklare att spela med precision.

Bandet har än så länge två låtar på Spotify - Roachcock (va?) och Marmalade, men höjdpunkten blir I Wanna Get Out som har en refräng det går att sjunga med i första gången man hör den. Det blir också fullt rättvist allsång - nästan helt utan uppmuntran. Sedan blir Johnny Trask sista låt innan ett äkta extranummer avslutar. Äkta på så sätt att det inte finns med på låtlistan och verkligen spelas för att publiken vill.

När eller om det blir dags för debutskiva är det möjligt att I Am Panda behöver välja större ställen att spela på. För den här sortens pop som bygger på något så gammaldags som låthantverk har en förmåga att aldrig bli omodern. Och som liveband har de en avigt oemotståndlig charm. Växjöbandet - men nej, lovorden är inte lokalpatriotism, bara god smak - förtjänar ett genombrott i en radio och på en scen nära dig. 

Läs mer om liknande:

Gamla Arctic Monkeys eller nya Arctic Monkeys?

Paul McCartney för nybörjare

Makthaverskan kanske låter lite snarlikt också

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Julskiva: Henrik Åberg - Mitt Julablum

JULMUSIK
HENRIK ÅBERG
Mitt Julalbum
(RADON RECORDS/NAXOS)
Betyg: 2

1995 vann Henrik Åberg Sikta Mot Stjärnorna när han sjöng Elvis Presleys Blue Hawaii och på den vägen är det. De tre svenska låtarna här är habil dansbandsmusik från löpande bandet (och nästan utan vibrato). Åberg kan sjunga, det låter som en julskiva ska göra och resultatet är betydligt bättre än den märkliga skiva Christer Sjögren gjorde med Elvislåtar, men ändå. Vad ska man ha den till? Det finns mer än tio julskivor, varan några är bra, med den riktige kung Elvis Presley av Memphis och det är svårt att motivera inköp av kopian.

Lyssna istället på: Elvis´ Christmas Album (1957) och Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas (1971).

Läs mer om liknande:
Mark Kozelek Sings Christmas Carols
Kalle Moraeus och Lisa Miskovsky myser ikapp
Det finns bara en kung
That´s The Way It Is på DVD
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Tusen Och En Natt - Nöjesliv I Kronobergs Län Under 100 År

TUSEN OCH EN NATT: Nöjesliv I Kronobergs Län Under 100 År

HANS ALTBARK OCH LEIF CARLSSON

Utgiven av: Kronobergs läns hembygdsförening och Musik i Syd/Smålands musikarkiv

Den 19 juni 1910 öppnade Folkets Park i Växjö. Invigningstalet hölls ett år senare av August Palm som pratade i två timmar om platsens roll i klasstriden. Sedan dess har arbetarrörelsen förlorat makten över folks helgnöjen, men så länge folkparkerna fanns kvar var byster av Hjalmar Branting ett stående inslag. Tanken var att folk självfallet skulle få roa sig när de var lediga, men att det gärna fick vara under kontrollerade omständigheter. Folkparken var sin tids naturliga mötesplats - och där börjar boken.

I Tusen Och En Natt får vi läsa om hur Kronobergs läns nöjesliv sedan utvecklats fram till idag. Det börjar med att alla bruk har egna orkestrar. Sedan tar jazzen över och möts med skepsis av både kyrka och musikrecensenter. Redan då var det bättre förr. Kyrkan störde sig mest på dansen, där folk rent av hade kroppskontakt. Den traditionella folkdansen hade mer framtoning av försök till fickparkering och kändes tryggare. 1939 spelade jazzgiganten Duke Ellington i Växjö. Inträde: tre kronor. Den lokala tidningen Smålandsposten var inte helt övertygad. När rock´n´rollen slog igenom 20 år senare var jazzen plötsligt den gamla goda tiden. Och när punken slog igenom var rock´n´rollen den gamla goda tiden.

Om det var gott om jazzband i länet verkar det konstigt nog inte funnits någon lokal Elvis Presley, men Rock-Ragge kom hit från Stockholm. Vakter ingrep när publiken började dansa i mittgången och tidigare under dagen hade de boende i området runt folkparken ställt in sina trädgårdsmöbler och annat löst. När Rock-Ragge lämnade scenen tog Ingmar Nordströms orkester över (som då fortfarande spelade jazz).

Författarna har pratat med lokala musikanter och arrangörer. Arbetet är gediget. Boken är full av bitvis fantastiska bilder och blir nästan mer blädderbok än läsbok. Och gamla tidningsannonser kan vara underhållande; ett rockband beskrivs som bestående av två negrer och fyra danskar. Begreppet dansk ansågs inte nedlåtande på den tiden. De visuella höjdpunkterna är bilderna på dansband från sjuttiotalet. Senare årtionden känns komprimerade i sidantal - kanske med hänsyn till den förmodade målgruppen som föredrar de svartvita åren.

Mycket ska hinns med och vissa kapitel hade gärna kunnat få mer utrymme. Teknikern Rune Persson, doldis men en av de stora, förtjänar en egen bok. Han har kanske varit inblandad i fler svenska klassiska låtar än någon annan. Det går heller inte att bortse från att det blir många män. De få kvinnorna är sångerskor, oftast i dansband.

Om ni funderar på vad ni ska ge en lite äldre musikintresserad släkting med glada minnen av till exempel Lill-Olles Svänggäng i julklapp har ni ändå svaret här. Även om boken gärna fått gå mer på djupet och ge mer sammanhang är den underhållande att bläddra i och gjord med kärlek.

Läs mer om liknande:

Duke Ellington dyker upp i Ken Burns serie om jazz

Det finns bara en kung

Svensk jazz för nybörjare

Årets bästa musikbiografi

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Julskiva: Mark Kozelek Sings Christmas Carols

JULMUSIK
MARK KOZELEK
Sings Christmas Carols
(CALDO VERDE)
Betyg: 3 

Mark Kozelek är en av de fyra eller fem mest deprimerande sångarna. Nyligen fick han uppmärksamhet för en mediabeef med The War On Drugs. Och det är lite oväntat, utan att överdriva, att han gjort en julskiva. Hur låter det då? Är det inte vad en skivrecension ska handla om? Kozeleks gitarrspel låter som vad Paul Simon sysslade med på Simon & Garfunkels tidiga skivor och hans röst är lite lagom melankolisk och sorglig för att det inte ska bli för mycket socker. Resultatet blir en fin lite julskiva för oss som ofta har svårt för tvångsmys.

Lyssna också på: Nick Lowe - Quality Street, A Seasonal Selection For All The Family (2013).

Läs mer om liknande:
Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap
Simon & Garfunkel live
The Convincer är kanske Nick Lowes bästa skiva
Varför lyssnar du så mycket på deppig musik?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Julskiva: Kalle Moraeus & Lisa Miskovsky

JULMUSIK
KALLE MORAEUS & LISA MISKOVSKY
God Jul
(SONY)
Betyg: 3

Om en folkmusiker och en popmusiker gör en skiva ihop kan man förvänta sig folkpop och folkpop blir det. Miskovsky sjunger två låtar, Moraeus en och Upp Gläd Er Alla görs som duett. Folkmusiken skiner igenom i arrangemangen där fiol och mandolin spelar framträdande roller. Med tanke på att Moraeus är tvs nya favoritmysgubbe var det inte helt oväntat att han skulle göra en julskiva, även om texterna är mer vinterbaserade än handlar om jul. Miskovskys röst är fint helylle och passar utmärkt. Det är rent av synd att de inte gjorde en skiva som gick att lyssna på året runt. Eller går det?

Lyssna också på: The Waterboys - Fisherman´s Blues (1988).

Läs mer om något helt annat:
Bryan Ferry - Avonmore 
Edda Magnason - Woman Travels Alone 
Big Dave McLean - Faded But Not Gone 
OK Star Orchestra - Musicland
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Mr Bo And The Voodooers charmar

MR BO AND THE VOODOOERS
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjätte december.
Längd: Två timmar plus paus.
Publik: Från ett tiotal till ett trettiotal till ett sextiotal.
Bäst: Det är svårt att sluta stampa takten.

- Vill ni höra lite blues, frågor Mr Bo i en av konsertens sista låtar. Vad är det vi har lyssnat på hela kvällen? När bandet går av scenen är det några längst fram som börjar ropa: one more time. Nog för att göteborgska kan vara svårt att hänga med i, men de pratar ändå svenska.

Mr Bo And The Voodooers bildades 1997 och består av dels Mr Bo och dels av The Voodooers. Mr Bo kallas till vardags Bo Carlsson (gitarr) och The Voodooers kallas till vardags Bo Hansson (orgel), Lars Mellqvist (bas) och Daniel Winerö (trummor). Orgeln - 1: vem kan motstå orgel och 2: heter man Bo Hansson kan man förstås inte spela något annat instrument - betyder att det finns en rejäl dos soul i bluesen. Och soulblues är en betydligt roligare uppfinning än bluesrock. Bandet kan inte sägas ha någon större bredd, men det de gör gör de bra och särskilt Hansson, som sittdansar vid orgeln, och Mellqvist diggar under andra halvan loss rejält. Rytmsektionen ser till att musiken drivs framåt medans Carlsson och Hansson spelar solo. Carlsson är den sortens gitarrist som inte tävlar om vem som kan spela snabbast utan hellre går på känsla.

Konsertens första halva håller sig ofta till mellantempo och är lite baktung. Inte den sortens blues undertecknad egentligen gillar, men ändå rycker det i fötter och knän. Det är en positiv överraskning. Redan som andra låt kör de en Otis Rush-cover och senare blir det gospelkänsla med tung orgel via OV Wright.

Tempomässigt finns det möjlighet till både bugg och tryckare om man är sådan. Det finns också möjlighet till en även för initierade forskare hittills okänd kombination av de båda dansformerna.

Efter paus höjs tempot något och dansen sprider sig längre bak i lokalen. Bandet spelar bland annat 300 Pounds Of Heavenly Joy (inte minst känd från Blues Brothers) som enligt Mr Bo är en hyllning till den mogna mannen. 300 pounds motsvarar nästan 140 kg och efter all dans lär snittvikten i publiken ha tryggt avstånd till den siffran. Wrapped Up In Love Again tillhör också höjdpunkterna efter paus och visar att Carlsson kan stava till både Albert och King.

Det är kul att se att publiken växer under kvällens gång och att det ibland går att charmas av något som i vanliga fall sorteras under inte riktigt min grej. Respekt. Och stilpoäng för hattarna.

Läs mer om liknande:

Så spelar du blues

Skivrecension: Big Dave McLean

Muddy Waters - lite blueshistoria 

Honeyboy Slim & The Bad Habits live 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Mogwai - Music Industry 3 Fitness Industry 1

ROCK
MOGWAI
Music Industry 3 Fitness Industry 1
(ROCK ACTION/BORDER)
Betyg: 3

Vid sidan av sina ordinarie inte alltid lättlyssnade skivor gör de gnisslande skottarna dessutom mer experimentell - och ibland mer lättlyssnad - musik. Hit hör bland annat musik till filmer och tv-serier samt en radda EPs (extended play, en sorts fylligare singel som på vinyltiden oftast hade fyra låtar). Den här EPn innehåller sex låtar och är strax över 30 minuter: hälften outgivet material från inspelningen av januaris Rave Tapes, hälften remixer av låtar från samma skiva. Bara en av dem har sång, de andra är mer atmosfäriska och påminner om bandets filmmusik.

Lyssna på: History Day och Re-Remurdered (Blanck Mass remix).

De fyra senaste skivrecensionerna:
Bryan Ferry - Avonmore 
Edda Magnason - Woman Travels Alone 
Big Dave McLean - Faded But Not Gone 
OK Star Orchestra - Musicland
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Afenginn är märkliga men bra

AFENGINN
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 29e november.
Längd: 95 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal till att börja med, betydligt fler senare under kvällen.
Bäst: Musikaliteten.

-Vi spelar som sagt två set. Det första är lite söligt, informerar Kim Rafael Nyberg som spelar mandolin och ser ut som en blandning av Jimmy Page och Mick Fleetwood. Det är långsamt, svepande och vackert. Lekfullt, trots melankolin. Lekfullt är också mellansnacket som inte nödvändigtvis leder någonstans och bitvis är obegripligt. Men det har väl aldrig hindrat någon?

Att sortera musik efter genre kan slå knut på sig själv. Men som musikkritiker är det ändå svårt att inte uppskatta ett system som tillåter en att placera artister i färdiga lådor. Om inget annat är det praktiskt. Och de flesta artister placerar sig lydigt i en eller två boxar. Men på Afenginns hemsida kan man läsa vad medlemmarna har för favoritskivor och utan att förklara något förklarar det varför musiken ikväll låter som den gör. Skivsamlingarna spretar rejält.

Danska (medlemmarna har rötter i Danmark, Norge, Sverige och Finland) Afenginn är inte ett band  som passar i en låda. Närmast till hands ligger det att kalla dem någon sorts blandning av folkmusik, klezmer och balkan med närmast jazzig attityd. Och när de ökar tempot under andra halvan (andra och avgörande setet, enligt Nyberg) och dessutom bitvis gör det ganska rejält blir det rock med oregelbundna takter som ställer till det för de längst fram som vill hoppa och dansa. Det är en helt annan konsert än före paus. Musikerna ser fortfarande ut som om de bara står och spelar lite som det faller dem in, som om det inte är så märkvärdigt. Men de är ruskigt sampelade. Annars hade det inte sätt så enkelt ut.

Själva kallar de musiken för bastard etno. Etno är i sig en genre som ingen har lyckats beskriva på ett begripligt sätt. Sedan bandet bildades 2002 har de i alla fall belönats med tre grammisar i hemlandet och turnerat och rosats på alla håll. Välförtjänt, visar det sig.

Som liveband är de en väldigt egen och smittande upplevelse. Med mandolin, violin, klarinetter, cello (som byts mot bas efter paus) och trummor ser de till att det svänger. Däremot är de inte den sortens band som hela tiden spelar snabbare och snabbare. Även under andra halvan finns det takt och tempobyten här och var. Som om de spelar progressiv folkmusik. Och varför inte?

Och på tal om ingenting. Afenginn betyder alkohol på isländska. Så fick Island vara med på ett hörn också.

Läs mer om liknande:

Blev påmind om Jaron Freeman & The Fox

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye bjuder på tradition i nuet

Led Zeppelin för nybörjare

Imani Winds har kanske inget med saken att göra, men ändå

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.