Bokrecension: Tusen Och En Natt - Nöjesliv I Kronobergs Län Under 100 År
TUSEN OCH EN NATT: Nöjesliv I Kronobergs Län Under 100 År
HANS ALTBARK OCH LEIF CARLSSON
Utgiven av: Kronobergs läns hembygdsförening och Musik i Syd/Smålands musikarkiv
Den
19 juni 1910 öppnade Folkets Park i Växjö. Invigningstalet hölls ett år
senare av August Palm som pratade i två timmar om platsens roll i
klasstriden. Sedan dess har arbetarrörelsen förlorat makten över folks
helgnöjen, men så länge folkparkerna fanns kvar var byster av Hjalmar
Branting ett stående inslag. Tanken var att folk självfallet skulle få
roa sig när de var lediga, men att det gärna fick vara under
kontrollerade omständigheter. Folkparken var sin tids naturliga
mötesplats - och där börjar boken.
I Tusen Och En Natt får vi
läsa om hur Kronobergs läns nöjesliv sedan utvecklats fram till idag.
Det börjar med att alla bruk har egna orkestrar. Sedan tar jazzen över
och möts med skepsis av både kyrka och musikrecensenter. Redan då var
det bättre förr. Kyrkan störde sig mest på dansen, där folk rent av hade
kroppskontakt. Den traditionella folkdansen hade mer framtoning av
försök till fickparkering och kändes tryggare. 1939 spelade jazzgiganten
Duke Ellington i Växjö.
Inträde: tre kronor. Den lokala tidningen Smålandsposten var inte helt
övertygad. När rock´n´rollen slog igenom 20 år senare var jazzen
plötsligt den gamla goda tiden. Och när punken slog igenom var
rock´n´rollen den gamla goda tiden.
Om det var gott om jazzband i
länet verkar det konstigt nog inte funnits någon lokal Elvis Presley,
men Rock-Ragge kom hit från Stockholm. Vakter ingrep när publiken
började dansa i mittgången och tidigare under dagen hade de boende i
området runt folkparken ställt in sina trädgårdsmöbler och annat löst.
När Rock-Ragge lämnade scenen tog Ingmar Nordströms orkester över (som
då fortfarande spelade jazz).
Författarna har pratat med lokala
musikanter och arrangörer. Arbetet är gediget. Boken är full av bitvis
fantastiska bilder och blir nästan mer blädderbok än läsbok. Och gamla
tidningsannonser kan vara underhållande; ett rockband beskrivs som
bestående av två negrer och fyra danskar. Begreppet dansk ansågs inte
nedlåtande på den tiden. De visuella höjdpunkterna är bilderna på
dansband från sjuttiotalet. Senare årtionden känns komprimerade i
sidantal - kanske med hänsyn till den förmodade målgruppen som föredrar
de svartvita åren.
Mycket ska hinns med och vissa kapitel hade
gärna kunnat få mer utrymme. Teknikern Rune Persson, doldis men en av de
stora, förtjänar en egen bok. Han har kanske varit inblandad i fler
svenska klassiska låtar än någon annan. Det går heller inte att bortse
från att det blir många män. De få kvinnorna är sångerskor, oftast i
dansband.
Om ni funderar på vad ni ska ge en lite äldre
musikintresserad släkting med glada minnen av till exempel Lill-Olles
Svänggäng i julklapp har ni ändå svaret här. Även om boken gärna fått gå
mer på djupet och ge mer sammanhang är den underhållande att bläddra i
och gjord med kärlek.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Etiketter: litteratur, musik
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida