Konsertrecension: I Am Panda förtjänar genombrott
I AM PANDA
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 13 december.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 30 minuter.
Bäst: Låtarna, energin och detaljkänslan.
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 13 december.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 30 minuter.
Bäst: Låtarna, energin och detaljkänslan.
Två
gitarrer, bas och trummor. Trallvänliga refränger. Lite lagom många små
knorrar i arrangemangen. Utan att anstränga sig allt för mycket går det
att dra paralleller till band som Arctic Monkeys (innan de började
dejta fotomodeller) och Vampire Weekend (fast mer nerklätt). I Am Panda
är uppenbart ointresserade av att stå framför spegeln och posera eller
välja snygga kläder innan de går upp på scenen. De går bara upp och drar
igång. Att säga att ett band saknar attityd brukar vara menat som något
negativt, men här är det en komplimang. Musiken däremot har rejäla
mängder attityd.
Oscar Gustafsson, Denniz Thörnquist, Olof
Johnson och Victor Lange har hittat en befriande ickestil. Många band -
inget nämnt med många glömda - som spelar det som ibland lite slarvigt
kallas indiepop/rock lägger mer tid på att posera än på musiken. I Am Panda
har dessutom förstått vikten av bra låtar. Gitarrerna är yxiga (solona
är lika intensiva som korta), basgångarna pilar fram och tillbaka och är
bitvis lika bubblande uppfinningsrika som Paul McCartneys och trummorna
skramlar med finess. Och en sångare som ser lite lagom blyg och vilsen
ut mellan låtarna har aldrig skadat. Inte en slump att det mest är
tjejer längst fram.
I Am Panda
är varken först eller sist med att spela den här sortens pop med
detaljer som uppmanar till upprepad lyssning. Dessutom har de gitarrerna
nästan lika långt upp på magen som morfar har sina byxor. Sanningen är
att det kanske anses töffigt, men gör det enklare att spela med
precision.
Bandet har än så länge två låtar på Spotify -
Roachcock (va?) och Marmalade, men höjdpunkten blir I Wanna Get Out som
har en refräng det går att sjunga med i första gången man hör den. Det
blir också fullt rättvist allsång - nästan helt utan uppmuntran. Sedan
blir Johnny Trask sista låt innan ett äkta extranummer avslutar. Äkta på
så sätt att det inte finns med på låtlistan och verkligen spelas för
att publiken vill.
När eller om det blir dags för debutskiva är det möjligt att I Am Panda
behöver välja större ställen att spela på. För den här sortens pop som
bygger på något så gammaldags som låthantverk har en förmåga att aldrig
bli omodern. Och som liveband har de en avigt oemotståndlig charm.
Växjöbandet - men nej, lovorden är inte lokalpatriotism, bara god smak -
förtjänar ett genombrott i en radio och på en scen nära dig.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida