Konsertrecension: I´m Kingfisher

I´m Kingfisher 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Söndagen den 22 januari. 
Längd: Fyrtio minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Låtarna, framförandet  och stämningen. 
Sämst: Det är bitvis lite svårt att höra texterna.

Gränsen mellan avslagen och avslappnad är tunn, skillnaden i resultat är tydlig. I´m Kingfisher, som bland sina vänner är mer känd som Thomas Jonsson, håller sig på den avslappnade sidan utan att någonsin bli avslagen. Men så har han också erfarenhet av att spela både i Sverige och i den delen av världen som för enkelhet kan kallas utomlands, främst USA och Europa.

Till Kafe De Luxe kommer han för att förgylla en gråkall söndagskväll och han intar scenen på markplan med en blandning av folkpop, pop och americana. Det är fina melodier som samtidigt inte är rädda att få skit under naglarna. Han har ett eget sätt att spela gitarr med en lågmält imponerande gitarrteknik där han plockar strängarna och slår an en grundrytm samtidigt, som om han kompar sig själv på en liten trumma när han spelar. Faktiskt så pass att det bitvis låter som två gitarrer. Och det är bra i en värld där det går ungefär tjugotvå såsiga gitarrputtar på dussinet. Han tar även hjälp av pedaler som ibland förstärker låtarna och vid ett tillfälle skapar någon sorts valsång. Rösten kan framstå som vek, men den berättar små saker om vardagen och har en förmåga att glida över i uthållna och snygga falsettoner.

Jonsson håller på att färdigställa sin sjätte skiva, och det blir nytt och gammalt som tröstar, lugnar och ger energi när helgen håller på att ta slut. Kungsfiskaren säger mellan två låtar att han tänker prata mellan ungefär var femte låt. Han gillar när publiken applåderar och berättar att Kafe De Luxe känns som en gammal vän. Det är mellansnack från någon som inte står på scen för att få synas, utan för att det inte finns något alternativ till att skriva och spela.

Stämningen bland ätarna och drickarna är avslappnad och familjär, som om vi sitter hemma i en kompis vardagsrum. Nya Topography Of Gabon är en av höjdpunkterna. Dito Sarajevo också. Lovar gott för nya skivan. Där låter det verkligen som han har minst tre händer. Smile With Your 1000 Teeth är en av höjdpunkterna bland de äldre låtarna (från 2010-års Arctic), även om den snygga orgeln saknas.

Kanske blir det ibland lite väl lågmält bland skrammel från glas och porslin och folk som pratar. Kanske beror det på volymen snarare än musiken. Och ibland öser han på. Men I´m Kingfisher når både ut och in. Nu håller vi tummarna för nya skivan.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Christian Kjellvander - A Village: Natural Light

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: Anna Ternheim 

Konsertrecension: Mattias Hellberg 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Christian Kjellvander

Christian Kjellvander
A Village: Natural Light
(Startracks/ Border)
Betyg: 3

Jag höll på att skriva att Christan Kjellvander fortsätter framåt, men det är fel. Han gräver snarare där han står. Och de som gör det når förr eller senare fram till kärnan i sitt skapande, något som är sant, något som bara är deras egna. Något ingen annan artist kunnat göra. Kjellvander är förvisso ingen som uppfinner hjulet i sin musik, som ligger i framkant i utvecklingen. Men han ligger i framkant för sin egen utveckling, en utveckling som för varje skiva påverkas mindre och mindre av vad som händer utanför hans egna bubbla. På förra albumet - ja, det är album han gör, väldigt svårt att lyfta fram enskilda låtar - The Pitcher som kom 2013 jobbade han med en stråkensemble. I Kjellvanders värld var det ett stort avbrott. A Village: Natural Light låter luftigare, den har färre musiker.

Om han ofta jämförts med Townes van Zandt och Neil Young har han nu, på skiva nummer sex, nått en punkt där han i stort sett bara är Christian Kjellvander. Take it or leave it. Sverige är nog egentligen för litet för artister med den nivån av integritet. Det gör hans gärning än mer imponerande. Och som en trevlig bonus, för oss som har den läggningen, låter skivan fantastiskt. Då menar jag inte att alla datorprogram har gjort ljudet så rent som möjligt. Men rumsljudet, pojkar och flickor, rumsljudet. Värm er med den här raden från Dark Ain´t That Dark medans det blir ljusare ute: The dark ain´t that dark when there´s more than one heart.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Deportees (Kjellvander var gästartist)

Ossler förtjänar också mer uppmärksamhet

Skivrecension: Anna Ternheim - For The Young

Country för nybörjare

Skivrecension: Shirley Collins - Lodestar

Shirley Collins
Lodestar
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Det har gått trettioåtta år sedan Shirley Collins gjorde sin förra skiva. Plötsligt en dag, efter en traumatisk skilsmässan, hade hennes röst försvunnit. Inget ville komma ut. Nu är den tillbaka. Som en viktig del av den engelska folkmusiktraditionen - och en uppfriskande kärring mot strömmen -  har Collins i en ny intervju skrattande konstaterat att hon inte gillar låtar om älvor. Hon föredrar låtar om döden. Och när en åttioettåring sjunger Washed Ashore, där hon förhandlar om mer tid, känns det i hjärtat. Även för oss yngre som  - förhoppningsvis - har mer tid kvar. Nog för att rösten har åldrats, men hon låter betydligt yngre än vad hon är. Rösten är förvisso lätt rynkig, men sviker aldrig det minsta i närvaro och känsla. Den kan rent av sägas vara perfekt för de här texterna och gamla balladerna. Musikerna är lågmälda och bärande. Berättelserna hamnar i centrum. Sången är där för att förmedla och gestalta texterna.

Collins påminner om den sortens äldre släkting du trivdes med som barn, även om många av texterna är mörka. Som att höra en spökhistoria, men samtidigt känna sig trygg. Att folkmusik är vek och mesig är en missuppfattning. De gamla visorna handlar påfallande ofta om ond, bråd död. Lätt att missa förvisso, när melodierna är så förföriska. Men Kent framstår som Lotta Engberg i jämförelse.

Nu är det bara att hoppas att det inte dröjer trettioåtta år till nästa skiva.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Loretta Lynn - Full Circle
Konsertrecension: First Aid Kit
Gillian Welch sveper fram långsamt
Konsertrecension: Sofia Karlsson & The Grand Guitar Orchestra

David Bowies Low fyrtio år

När David Bowie släppte Low i januari 1977, fem dagar efter sin trettioårsdag, innebär den ännu ett nytt kapitel i hans musikaliska utveckling. Den är del ett i den så kallade Berlintrilogin. Stora delar av skivan spelades förvisso in i Hérouville i Frankrike, men Bowie hade flytt från Los Angeles till Berlin för att börja om sitt liv. Livsstilen i Los Angeles höll på att ta död på honom. Han hade rasat i vikt och näsan var full. Förvisso var Berlin Europas - om inte världens - kokainhuvudstad, men Bowie hade upptäckt tyska band som Kraftwerk och Neu! och ville ta sin egen musik i en liknande riktning, utan att oroa sig för vad so kunde tänkas sälja eller funka kommersiellt. Han tog med sig Iggy Pop som handbagage. Pops liv hade också spårat ur och till skillnad från Bowie hade dessutom hans karriär tappat styrfart, om den någonsin haft styrfart, framgångarna var ganska blýgsamma. The Stooges ryckte som punkpionjärer skulle uppstå i efterhand (se även The Velvet Underground). Bowie vara med och skrev och producerade Pops solodebut The Idiot innan arbetet med Low påbörjades, som en sorts uppvärmning, även om Low släpptes först.

I Berlin skalade Bowie av sig rockstjärnerollen och började till exempel handla sin mat själv. Bara en sån sak. Han erkände senare att han var rejält tillklantad både fysiskt och mentalt, men gjorde framsteg. Skillnaden i hans menatala tillstånd hörs i Lows kalla landskap och den betydligt varmare "Heroes" som kom året efter - och verkligen spelades in i Berlin, i den numera legendariska Hansastudion. Båda skivorna gjordes i nära samarbete med producenten Tony Visconti och i mindre - men betydligt mer omtalad utsträckning - Brian Eno. Båda skivorna är upplagda enligt samma system. En sida med sång, en sida utan. Och även om Bowie är en av mina favoritsångare är den instrumentala sidan av Low en av mina absoluta favoriter i hans katalog. Skivan skulle hetat New Music Night & Day, där den instrumentala sidan skulle vara natten, och varje gång jag hör den ser jag en nattlig tågresa genom det sena sjuttiotalets Västberlin framför mig. En stad delad i mitten av en mur med västborna isolerade på en liten demokratisk ö långt in i kommunistblocket. Kanske den perfekta platsen att gömma sig för en firad stjärna som tröttnat, bland bohemer och konstnärer.

Förresten. Den tredje delen i trilogin, Lodger, spelades in i Schweiz och New York och Bowie bodde även i Schweiz under arbetet. Skivan har inte heller uppdelningen mellan en sida med sång och en sida utan.

Det sägs ha varit omslagsbilden på Bowie i profil som gav skivan sitt namn. En ordvits. Låg profil. Bowie ville inte vara rockstjärna längre. Han var medveten om att Low inte var lika kommersiellt gångbar som de föregående Young Americans och Station To Station. Båda hade inneburit stora framgångar i USA, bland annat Fame, duetten med John Lennon som blev Bowies första ettan på singellistan i det stora landet over there. Men det är inte alltid lika kul att uppnå sin dröm som att jaga den.

Kanske var Low Bowies första riktigt självbiografiska skiva efter genombrottet. Han är ingen Ziggy Stardust, Alladin Sane, Diamond Dog eller Thin White Duke. Och kanske är det den instrumentala sidan av skivan, som utan att innehålla ett enda engelskt ord, kommer allra närmast att fånga hur han mådde. Low är en skivan om utanförskap och isolering. Inte nödvändigtvis om att vilja tillhöra en grupp, men om att ha förlorat kontakten med sig själv och inse att situationen är ohållbar.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: David Bowie - Blackstar
Skivrecension: David Bowie - The Next Day
David Bowie för nybörjare 
Paul Trynka - David Bowie, Starman 
Krautrock för nybörjare

Skivrecension: David Bowie - Blackstar

Igår var det ett år sedan David Bowie släppte skivan Blackstar. Igår skulle han också, i en mer rättvis värld, fyllt sjuttio. Imorgon är det ett år sedan han lämnade oss. På fredag visar SVT den rykande färska BBC-dokumentären The Last Five Years. Nedan är recensionen jag skrev han skivan som visade sig vara ett medvetet farväl. Han visste att slaget mot cancern vr förlorad. "Look up here, I´m in heaven/ I´ve got scars that can´t be seen." Efter att ha levt med skivan i ett år och ha lyssnat på den regelbundet i alla väder och sinnesstämningar tror jag mig tycka att det är en av hans bästa. Tack för senast, tack för allt.  

David Bowie

Blackstar

(ISO/Sony)

Betyg: 4

När David Bowie debuterade 1967 var det tydligt att han inte hittat sin egen stil, inte hade en aning om vad han ville göra. Och så är det fortfarande. På skiva efter skiva har han utforskat ny musik med en närmast manisk besatthet. Det har ibland resulterat i gåshud, ibland i magplask. Men han har aldrig stått still. En Bowieskiva kan vara ansträngd, tillkrånglad, artificiell och alldeles, alldeles underbar. Och det ena behöver inte utesluta det fjärde. På sin 25e skiva - som släpps på hans 69-årsdag den åttonde januari - är han främst underbar. Det är en skiva som låter olikt allt han gjort tidigare. Kanske låter den minst olik Station To Station och Low, två av de bästa och mest kreativa skivorna i hans katalog. Det inledande titelspåret på Blackstar är med sina tio minuter dessutom en av de mest ambitiöst upplagda låtarna sedan Station To Station inleddes med sitt titelspår 1976.

Tillsammans med ett litet jazzband med saxofonisten Donny McCaslin i täten skapar Bowie något som möjligtvis låter som husbandet med gästcrooner som just denna helg underhåller på restaurangen vid slutet av universum. På tal om crooner. Bowie fortsätter att utvecklas som sångare vid en ålder när många av hans jämnåriga för längesedan blivit parodier på sig själva. Det känns lite märkligt att säga det här om en artist som hållit på sedan Erik XIV regerade i Sverige - men jag är nyfiken på vad Bowie ska hitta på nästa gång, om det blir någon.

Tills dess är Blackstar en riktig fest för oss som gillar honom ju längre bort från alla förväntningar han landar. För er som tycker Let´s Dance är det bästa han gjort kanske det är bättre att ta det lite lugnt. Blackstar är inte gjord för att spelas på radio, den försöker inte vara kommersiell. Och kanske är det en förklaring till att den är så jäkla bra.

Lyssna också på: Can - Ege Bamyasi (1972)

Läs mer om liknande:
Skivrecension: David Bowie - The Next Day
David Bowie för nybörjare 
Paul Trynka - David Bowie, Starman 
Krautrock för nybörjare - den var en av anledningarna till att Bowie flyttade till Berlin

Intervju: Caroline af Ugglas

Någon blev kanske förvånad när Caroline af Ugglas i somras dök upp på Åmål´s Blues Fest, men det hindrade inte att det slutade med jubel. Efter att ha gjort bluesiga albumet Joplin På Svenska kom tidigare i år Nåväl med bluesbaserade egenskrivna låtar där känslorna inte skäms för sig. Det och mycket mer - bland annat framtiden, att hitta hem och hur du hanterar vinterdeppen - pratade vi om via modern elektronik.

Så vad har du egentligen för relation till bluesen? 
- Det känns som om jag har hittat hem i och med senaste plattan Nåväl. Den drar en hel del åt blueshållet. Jag har aldrig någonsin haft så roligt som när jag gigar nu. Det känns på riktigt, liksom. Det är ju sånt man inte vet förrän man väl hittar hem. Jag har ju närmat mig det uttrycket tidigare med Joplin På Svenska, och Snälla Snälla som  ju egentligen också är en slags blues.

Om vi går tillbaka till början. Vilken låt eller artist var det som fick dig att inse att musik var något du skulle ägna dig åt? Var och när skedde det? 
- Det var ju Janis Joplin. Jag fick en platta av en kvinna som jag bodde tillsammans med i Spanien en sommar. Jag sjöng jämt och när vi lämnade varandra gav hon mig skivan och sa till mig, ”lyssna på den. Du har exakt samma röst och uttryck som Janis”. Då var jag femton år. Sen åkte jag hem, lyssnade och startade ett band. Och det blev mycket Joplincovers. 

Du är van att skriva texterna själ, men på Nåväl är det inte du som hållit i pennan. Hur känns det? Befriande, begränsande eller något helt annat? 
- Det känns varken befriande eller begränsande. Däremot känns det väldigt intressant för mig och förhoppningsvis även för den som lyssnar. Det är ju Heinz som skrivit texterna och han är den som lever mig allra närmst, och han känner och vet nog mer om mig än vad jag själv gör. Det är lätt att bli hemmablind. Sen känns det lite som han och jag talar samma språk. Det han säger i texterna – jag hade inte kunnat säga det bättre själv.

Du producerade skivan själv. Hur är du som producent? 
- Det handlar först och främst om att plocka bra musiker, det är nummer ett. Sen bara försöka vara lyhörd för alla detaljer som man ska plocka fram, och ge musikerna frihet under ansvar. Jag är ingen envåldshärskare. Heinz och jag är med lika mycket i produktionen på den här plattan som vi varit på alla andra, egentligen.

Bandet är inga nybörjare. Hur valde du musiker? 
- Jag är en trogen person, och jag älskar mina vänner - som dessa gossar har hunnit bli med åren. Det är ju inte första plattan de är med på. Jag kände också att jag var tvungen att plocka in den gode Johan Lindström som är lite skönt galen och ett stort geni. Sen som topping på kakan kom Micke Fall på munspel, som vi fick nys om och som slog oss alla med häpnad. Jag har aldrig skrattat så mycket under en skivinspelning. Vad fantastisk han är! Det känns också jättekul att giga live tillsammans med honom. Man känner sig inte så ensam, det känns nästan som om man har en duettpartner.

Vissa artister har ledord för inspelningen – återhållsamt, attack, ostämt. Är du bekant med den idén? 
- Vi har på våra inspelningar alltid som ”ledmening” att känsla är viktigare än perfektion. Saker får gärna ligga lite på gränsen.

 Vad har du för planer för framtiden? 
- Drömmen är att få komma ut och visa upp det här sköna gänget på lite bluesfestivaler, och den drömmen hoppas vi slår in till sommaren.

Du sysslar med olika uttrycksformer. Är det någon av dem som ligger dig extra varmt om hjärtat eller är de olika ben på livets stol? 
- Jag skulle kalla det för plus och minus. För mig finns bara två konstformer. Sång/musik och konst. Musik är väldigt socialt och oerhört roligt men kan också vara väldigt tröttande och lite utbrännande. Då är konsten pluspolen där man i lugn och ro och meditativt kommer i balans igen. Jag måste ju göra något när jag vilar också…

Du är av allt att döma en levnadsglad person. Några tips för att klara sig igenom det svenska vintermörkret? 
- Sök solen där du kan. Jag skulle inte klara den mörka vintern utan att åka till vårt hus i Spanien och jobba där. Jag har varit hemma några vintrar och det gör mig inte speciellt gott och jag är inte så glad då. Lite sol i ansiktet gör underverk! 

Läs mer om liknande:

Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar! 
Muddy Waters uppfann Chicagobluesen
Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia
Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Publicerades ursprungligen i Jefferson.