Konsertrecension: I´m Kingfisher

I´m Kingfisher 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Söndagen den 22 januari. 
Längd: Fyrtio minuter. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Låtarna, framförandet  och stämningen. 
Sämst: Det är bitvis lite svårt att höra texterna.

Gränsen mellan avslagen och avslappnad är tunn, skillnaden i resultat är tydlig. I´m Kingfisher, som bland sina vänner är mer känd som Thomas Jonsson, håller sig på den avslappnade sidan utan att någonsin bli avslagen. Men så har han också erfarenhet av att spela både i Sverige och i den delen av världen som för enkelhet kan kallas utomlands, främst USA och Europa.

Till Kafe De Luxe kommer han för att förgylla en gråkall söndagskväll och han intar scenen på markplan med en blandning av folkpop, pop och americana. Det är fina melodier som samtidigt inte är rädda att få skit under naglarna. Han har ett eget sätt att spela gitarr med en lågmält imponerande gitarrteknik där han plockar strängarna och slår an en grundrytm samtidigt, som om han kompar sig själv på en liten trumma när han spelar. Faktiskt så pass att det bitvis låter som två gitarrer. Och det är bra i en värld där det går ungefär tjugotvå såsiga gitarrputtar på dussinet. Han tar även hjälp av pedaler som ibland förstärker låtarna och vid ett tillfälle skapar någon sorts valsång. Rösten kan framstå som vek, men den berättar små saker om vardagen och har en förmåga att glida över i uthållna och snygga falsettoner.

Jonsson håller på att färdigställa sin sjätte skiva, och det blir nytt och gammalt som tröstar, lugnar och ger energi när helgen håller på att ta slut. Kungsfiskaren säger mellan två låtar att han tänker prata mellan ungefär var femte låt. Han gillar när publiken applåderar och berättar att Kafe De Luxe känns som en gammal vän. Det är mellansnack från någon som inte står på scen för att få synas, utan för att det inte finns något alternativ till att skriva och spela.

Stämningen bland ätarna och drickarna är avslappnad och familjär, som om vi sitter hemma i en kompis vardagsrum. Nya Topography Of Gabon är en av höjdpunkterna. Dito Sarajevo också. Lovar gott för nya skivan. Där låter det verkligen som han har minst tre händer. Smile With Your 1000 Teeth är en av höjdpunkterna bland de äldre låtarna (från 2010-års Arctic), även om den snygga orgeln saknas.

Kanske blir det ibland lite väl lågmält bland skrammel från glas och porslin och folk som pratar. Kanske beror det på volymen snarare än musiken. Och ibland öser han på. Men I´m Kingfisher når både ut och in. Nu håller vi tummarna för nya skivan.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Christian Kjellvander - A Village: Natural Light

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: Anna Ternheim 

Konsertrecension: Mattias Hellberg 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.