Fula Fula Ord: Skivrecension: Shirley Collins

Shirley Collins
Lodestar
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Det har gått trettioåtta år sedan Shirley Collins gjorde sin förra skiva. Plötsligt en dag, efter en traumatisk skilsmässan, hade hennes röst försvunnit. Inget ville komma ut. Nu är den tillbaka. Som en viktig del av den engelska folkmusiktraditionen - och en uppfriskande kärring mot strömmen - har Collins i en ny intervju skrattande konstaterat att hon inte gillar låtar om älvor. Hon föredrar låtar om döden. Och när en åttioettåring sjunger Washed Ashore, där hon förhandlar om mer tid, känns det i hjärtat. Även för oss yngre som - förhoppningsvis - har mer tid kvar. Nog för att rösten har åldrats, men hon låter betydligt yngre än vad hon är. Rösten är förvisso lätt rynkig, men sviker aldrig det minsta i närvaro och känsla. Den kan rent av sägas vara perfekt för de här texterna och gamla balladerna. Musikerna är lågmälda och bärande. Berättelserna hamnar i centrum. Sången är där för att förmedla och gestalta texterna.

Collins påminner om den sortens äldre släkting du trivdes med som barn, även om många av texterna är mörka. Som att höra en spökhistoria, men samtidigt känna sig trygg. Att folkmusik är vek och mesig är en missuppfattning. De gamla visorna handlar påfallande ofta om ond, bråd död. Lätt att missa förvisso, när melodierna är så förföriska. Men Kent framstår som Lotta Engberg i jämförelse.

Nu är det bara att hoppas att det inte dröjer trettioåtta år till nästa skiva.