Fula Fula Ord: Intervju: Caroline af Ugglas

Någon blev kanske förvånad när Caroline af Ugglas i somras dök upp på Åmål´s Blues Fest, men det hindrade inte att det slutade med jubel. Efter att ha gjort bluesiga albumet Joplin På Svenska kom tidigare i år Nåväl med bluesbaserade egenskrivna låtar där känslorna inte skäms för sig. Det och mycket mer - bland annat framtiden, att hitta hem och hur du hanterar vinterdeppen - pratade vi om via modern elektronik.

Så vad har du egentligen för relation till bluesen?
- Det känns som om jag har hittat hem i och med senaste plattan Nåväl. Den drar en hel del åt blueshållet. Jag har aldrig någonsin haft så roligt som när jag gigar nu. Det känns på riktigt, liksom. Det är ju sånt man inte vet förrän man väl hittar hem. Jag har ju närmat mig det uttrycket tidigare med Joplin På Svenska, och Snälla Snälla som ju egentligen också är en slags blues.

Om vi går tillbaka till början. Vilken låt eller artist var det som fick dig att inse att musik var något du skulle ägna dig åt? Var och när skedde det?
- Det var ju Janis Joplin. Jag fick en platta av en kvinna som jag bodde tillsammans med i Spanien en sommar. Jag sjöng jämt och när vi lämnade varandra gav hon mig skivan och sa till mig, ”lyssna på den. Du har exakt samma röst och uttryck som Janis”. Då var jag femton år. Sen åkte jag hem, lyssnade och startade ett band. Och det blev mycket Joplincovers.

Du är van att skriva texterna själ, men på Nåväl är det inte du som hållit i pennan. Hur känns det? Befriande, begränsande eller något helt annat?
- Det känns varken befriande eller begränsande. Däremot känns det väldigt intressant för mig och förhoppningsvis även för den som lyssnar. Det är ju Heinz som skrivit texterna och han är den som lever mig allra närmst, och han känner och vet nog mer om mig än vad jag själv gör. Det är lätt att bli hemmablind. Sen känns det lite som han och jag talar samma språk. Det han säger i texterna – jag hade inte kunnat säga det bättre själv.

Du producerade skivan själv. Hur är du som producent?
- Det handlar först och främst om att plocka bra musiker, det är nummer ett. Sen bara försöka vara lyhörd för alla detaljer som man ska plocka fram, och ge musikerna frihet under ansvar. Jag är ingen envåldshärskare. Heinz och jag är med lika mycket i produktionen på den här plattan som vi varit på alla andra, egentligen.

Bandet är inga nybörjare. Hur valde du musiker?
- Jag är en trogen person, och jag älskar mina vänner - som dessa gossar har hunnit bli med åren. Det är ju inte första plattan de är med på. Jag kände också att jag var tvungen att plocka in den gode Johan Lindström som är lite skönt galen och ett stort geni. Sen som topping på kakan kom Micke Fall på munspel, som vi fick nys om och som slog oss alla med häpnad. Jag har aldrig skrattat så mycket under en skivinspelning. Vad fantastisk han är! Det känns också jättekul att giga live tillsammans med honom. Man känner sig inte så ensam, det känns nästan som om man har en duettpartner.

Vissa artister har ledord för inspelningen – återhållsamt, attack, ostämt. Är du bekant med den idén?
- Vi har på våra inspelningar alltid som ”ledmening” att känsla är viktigare än perfektion. Saker får gärna ligga lite på gränsen.

Vad har du för planer för framtiden?
- Drömmen är att få komma ut och visa upp det här sköna gänget på lite bluesfestivaler, och den drömmen hoppas vi slår in till sommaren.

Du sysslar med olika uttrycksformer. Är det någon av dem som ligger dig extra varmt om hjärtat eller är de olika ben på livets stol?
- Jag skulle kalla det för plus och minus. För mig finns bara två konstformer. Sång/musik och konst. Musik är väldigt socialt och oerhört roligt men kan också vara väldigt tröttande och lite utbrännande. Då är konsten pluspolen där man i lugn och ro och meditativt kommer i balans igen. Jag måste ju göra något när jag vilar också…

Du är av allt att döma en levnadsglad person. Några tips för att klara sig igenom det svenska vintermörkret?
- Sök solen där du kan. Jag skulle inte klara den mörka vintern utan att åka till vårt hus i Spanien och jobba där. Jag har varit hemma några vintrar och det gör mig inte speciellt gott och jag är inte så glad då. Lite sol i ansiktet gör underverk!

Läs mer om liknande: