David Bowies Low fyrtio år

När David Bowie släppte Low i januari 1977, fem dagar efter sin trettioårsdag, innebär den ännu ett nytt kapitel i hans musikaliska utveckling. Den är del ett i den så kallade Berlintrilogin. Stora delar av skivan spelades förvisso in i Hérouville i Frankrike, men Bowie hade flytt från Los Angeles till Berlin för att börja om sitt liv. Livsstilen i Los Angeles höll på att ta död på honom. Han hade rasat i vikt och näsan var full. Förvisso var Berlin Europas - om inte världens - kokainhuvudstad, men Bowie hade upptäckt tyska band som Kraftwerk och Neu! och ville ta sin egen musik i en liknande riktning, utan att oroa sig för vad so kunde tänkas sälja eller funka kommersiellt. Han tog med sig Iggy Pop som handbagage. Pops liv hade också spårat ur och till skillnad från Bowie hade dessutom hans karriär tappat styrfart, om den någonsin haft styrfart, framgångarna var ganska blýgsamma. The Stooges ryckte som punkpionjärer skulle uppstå i efterhand (se även The Velvet Underground). Bowie vara med och skrev och producerade Pops solodebut The Idiot innan arbetet med Low påbörjades, som en sorts uppvärmning, även om Low släpptes först.

I Berlin skalade Bowie av sig rockstjärnerollen och började till exempel handla sin mat själv. Bara en sån sak. Han erkände senare att han var rejält tillklantad både fysiskt och mentalt, men gjorde framsteg. Skillnaden i hans menatala tillstånd hörs i Lows kalla landskap och den betydligt varmare "Heroes" som kom året efter - och verkligen spelades in i Berlin, i den numera legendariska Hansastudion. Båda skivorna gjordes i nära samarbete med producenten Tony Visconti och i mindre - men betydligt mer omtalad utsträckning - Brian Eno. Båda skivorna är upplagda enligt samma system. En sida med sång, en sida utan. Och även om Bowie är en av mina favoritsångare är den instrumentala sidan av Low en av mina absoluta favoriter i hans katalog. Skivan skulle hetat New Music Night & Day, där den instrumentala sidan skulle vara natten, och varje gång jag hör den ser jag en nattlig tågresa genom det sena sjuttiotalets Västberlin framför mig. En stad delad i mitten av en mur med västborna isolerade på en liten demokratisk ö långt in i kommunistblocket. Kanske den perfekta platsen att gömma sig för en firad stjärna som tröttnat, bland bohemer och konstnärer.

Förresten. Den tredje delen i trilogin, Lodger, spelades in i Schweiz och New York och Bowie bodde även i Schweiz under arbetet. Skivan har inte heller uppdelningen mellan en sida med sång och en sida utan.

Det sägs ha varit omslagsbilden på Bowie i profil som gav skivan sitt namn. En ordvits. Låg profil. Bowie ville inte vara rockstjärna längre. Han var medveten om att Low inte var lika kommersiellt gångbar som de föregående Young Americans och Station To Station. Båda hade inneburit stora framgångar i USA, bland annat Fame, duetten med John Lennon som blev Bowies första ettan på singellistan i det stora landet over there. Men det är inte alltid lika kul att uppnå sin dröm som att jaga den.

Kanske var Low Bowies första riktigt självbiografiska skiva efter genombrottet. Han är ingen Ziggy Stardust, Alladin Sane, Diamond Dog eller Thin White Duke. Och kanske är det den instrumentala sidan av skivan, som utan att innehålla ett enda engelskt ord, kommer allra närmast att fånga hur han mådde. Low är en skivan om utanförskap och isolering. Inte nödvändigtvis om att vilja tillhöra en grupp, men om att ha förlorat kontakten med sig själv och inse att situationen är ohållbar.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: David Bowie - Blackstar
Skivrecension: David Bowie - The Next Day
David Bowie för nybörjare 
Paul Trynka - David Bowie, Starman 
Krautrock för nybörjare