Konsten att eventuellt sluta dricka socker

Jag försöker sluta med läsk - närmare bestämt Pepsi. Det är 95 procent socker, 4 procent koffein och 1 procent gristarm. Det har under lång tid gått åt 2-3 flaskor i veckan. Det kunde varit värre, men det kan också bli bättre. Istället har jag börjat dricka vatten till maten. Det är inte lika gott, eller tillför i alla fall inte lika mycket smak, men magen föredrar det och kanske är snällare mot mig om jag är snäll mot magen. Vi försöker samsas i samma kropp. Närmar jag mig trettio eller?

Min tredje läskfria vecka är just påbörjad och det går bra. Eftersom jag slutade med kaffe för några år sedan och mer eller mindre samtidigt började halsa Pepsi kan man misstänka att det finns en koppling. Känner ett litet sug efter en daglig Cappucino som jag också unnar mig (en pulvervariant som blandas med 1,5 dec vatten, förvånansvärt gott). Det är ändå nyttigare än en halv flaska läsk. Dessutom är det gott att doppa kex.

Däremot saknar jag de där magsura läsk-raparna. Måste lära mig rapa på vatten. Återkommer.

Dagens låt är Gammeldags Tro av Pugh.

Det näst viktigaste svenska inlägget på 40 år

Köpte The Word igår, helt utan att kolla vad tidningen innehöll och trots att Johnny Marr (mest känd från alla det-är-så-synd-om-mig-och-ingen-tycker-om-mig-men-jag-vill-inte-göra-något-åt-det-för-självömkan-är-målet-med-all-existens-människors favoritband The Smiths) är på omslaget. Att jag köper en tidning med honom på omslaget är nästan konstigare än när jag inte köpte Uncut trots att de hade Beatles på omslaget. Det är helt enkelt så att The Word är väldigt bra. Bra skribenter, snyggt upplägg, inte ett ord om Bon Jovi i något av de numren jag läst (hej Q!) och ofta intressanta infallsvinklar på saker man inte alltid visste att man var intresserad av.

Kanske var det bra att Uncut helt och hållet tappade styrfart, annars hade jag med största sannolikhet inte börjat leta efter något annat. Jag köpte förvisso mitt första nummer redan för något år sedan - de hade Tom Waits på omslaget och en man (eller någon som jag) måste göra vad en man (eller någon som jag) måste göra. Det var ett bra nummer och sedan dess har den blivit ännu bättre.

Nästa nummer verkar förresten innehålla en intervju med Dave Gilmour från Pink Floyd. Gillar man Pink Floyd kan man även köpa nya Mojo. Nu orkar jag inte rabbla mer tidningar idag.

Nu ska jag återvända till Philip K Dicks Mannen I Det Höga Slottet.

Dagens låt är I Want You Back av The Jackson 5.

MA*S*H

Snart är det slut. Igen. För tredje gången - tror jag - har jag tagit mig igenom alla 256 avsnitten av en serie som kanske blandar humor och allvar bättre än någon annan. Man kan förvisso argumentera för att den politiska pedagogiken ibland blir övertydlig, men de ville väl att amerikanerna skulle förstå.

Jag vet inte om det var i januari 2004 eller 2005 jag lånande säsong ett av Tommy, men nu är jag i alla fall framme vid den elfte och sista säsongen. Bara tre avsnitt och det långfilmslånga slutet återstår. Hur ska jag ersätta Charles Emerson Winchester III:s närvaro?

De tavlor som Colonel Sherman T Potter målar, ibland föreställande de andra karaktärerna, målades förresten av Potter själv. Skådespelaren Harry Morgan föddes förresten redan 1915 och lever fortfarande. Respekt.

De kan inte bara måla, skådespelarna. De kan skriva också. Så har ni inte läst Alan Aldas självbiografi Never Have Your Dog Stuffed borde ni göra det. I ärlighetens namn är han förvisso även manusförfattare och regissör och Emmy-belönad för både och.

Det enklaste vore förstås att börja om på säsong ett igen, men jag har trots allt ett liv att sköta. Måste jobba, laga mat, städa och klippa gräset. Kanske vaxa bilen, borsta tänderna och lyssna på Nicolai Dunger.

Jag börjar om på säsong ett igen.

Dagens låt är Suicide Is Painless (Men Ganska Närsynt) av Johnny Mandel feat Per Gessle.

Det viktigaste svenska inlägget på 40 år

Idag har jag varit hos tandläkaren. Det tog sju minuter och kostade 610 kr. Ett sådant minutpris har jag inte betalat sedan en varm sommarnatt på en av Köpenhamns bakgator. Då behövde jag inte ens hålla i sugen själv.

Exakt vad är det som är så snuskigt dyrt för tandläkaren? Det är ju egentligen inte så att jag tror han är miljonär och stoppar undan alla pengarna till en månresa, men ändå. Man blir lite nyfiken. Vad är det som kostar så mycket? Är den där lilla kroken han försöker köra in i tanden gjord av diamanter? Är golvet i det pedantiska undersökningsrummet gjort av saffran? Är hans lilla gröna mössa och munskydd gjorda av rysk kaviar? Är vattnet man spottar blod med egentligen någon grisdyr champagne?

När jag kom hem från farbror tandläkaren (inga hål, inga problem, snabbt och ganska smärtfritt) hade cdon skickat två Seinfeld-boxar och en Iron Maiden-skiva med DVD till mig. De kostade 576 kr.

Dagens låt är What A Town av Rick Danko.

Det omöjliga blev möjligt

Det har tjatats, bönats och betts. Svaret har varit nej, nej och nej. Men nu. En konsert för välgörenhet har annonserats och helt plötsligt står Led Zeppelin på scenen igen. Jag har länge tyckt att en av de bästa sakerna med bandet - i likhet med t ex The Beatles - var att de slutade i tid och konsekvent vägrat att bli en turnérande nostalgiklinik. Så lite besviken är jag, men va fan. Lite avundssjuk är man ändå på de som lyckas komma över biljetter. För de där 99:- jag lade på dubbelsamlingen Remasters någongång i mitten av nittiotalet är fortfarande en av de bästa investeringar jag gjort till skivsamlingen.

Frågan är bara vilken stackare som ska ersätta blytrummisen John Bonham. Zak Starkey, kanske? Han lyckades med god marginal ersätta Keith Moon. Å andra sidan spelade han aldrig så tungt och precist som Bonham. Senaste gången zeppelinaren stod på scenen (också det för välgörenhet) hade de två trummisar. Det är ett alternativ. Det säger också något om vilken trummis John Bonham var. En av de där två var förresten Phil Collins.

Trots min återföreningsskräck (hur bra brukar det bli, ärligt talat?) vore det onekligen ett ganska stort ögonblick att se Page och Plant ha ögonkontakt när riffet till Whole Lotta Love drar igång och John Paul Jones står i bakgrunden och spelar bas.

Hoppas bara inte de får någon dum idé om att göra en hel turné. Det vore inte en bra idé ens om det vore en bra idé.

Kan ni förresten finna ett fel i klippet från Svenska Dagbladet:

Led Zeppelin bildades 1968 och blev ett av 1970-talets mest stilbildande grupper inom hårdrocken. Bland bandets mest kända låtar finns "Stairway to heaven", "Whole lotta love" och "Kashmir". Led Zeppelin tillhör också den lilla skara på fyra artister som sålt över 100 miljoner album i USA. De övriga är The Beatles, Elvis Presley och Garth Brooks, enligt BBC. (TT Spektra)

Dagens låt är Achilles Last Stand av Led Zeppelin.

Saker att lära sig

Det finns saker man skulle vilja lära sig och personlighetsdrag man skulle vilja ändra på. Här är några av dessa som finns på min lista:

* Lära mig spela piano. Inget avancerat, bara några ackord så att man kan komponera lite.

* Lära mig säga nej. Är jag verkligen så rädd att inte vara älskad att jag inte vågar säga ett så enkelt litet ord?

* Lära mig ha tålamod. Uppväxt som enda barnet. Antar att jag inte är van vid att behöva vänta på saker. Ibland är det bra att kunna vänta.

* Lära mig vara lika medveten om mina positiva sidor som jag är om mina negativa. Här skyller jag, förmodligen med viss rätt, på den svenska kulturen. Det är förbjudet enligt svensk lag att faktiskt tro man är bra på något. Vem tror du att du är? Ola-jävla-Claesson, that´s who.

Dagens låt är Allena Min Vän av Nicolai Dunger.

Stafettpinne i drama

Homicide, Sopranos och The Wire. Så har stafettpinnen gått när det gäller mina favoritserier av den lite tyngre skolan. Antar att jag gillar poliser och maffian. Eller så gillar jag välskrivna manus, nyanserade karaktärer - ingen är bara god, ingen är bara ond - och snygga förtexter (inte att underskatta).

Homicide är just nu aktuell hemma på DVD, SVT är mitt uppe i sista säsongen av Sopranos på söndagar och på fredag börjar de även visa vad som påstås bli den näst sista säsongen av The Wire.

Sedan ska jag gå i nördterapi.

Dagens låt är Don´t Give Up av Peter Gabriel och Kate Bush.

I love the smell of Snickers in the morning (Åström, Dunger och jag) (och Nicklas och Fredrik)

Jag ville se och höra Nicolai Dunger ikväll. Nicklas ville se och höra Christoffer Åström igår. För att få med Nicklas på Dunger följde jag med Nicklas på Åström. Åström var faktiskt så bra som Nicklas påstod att Åström skulle vara. Särskilt en låt som hette Fallen gav mig gåshud. Egentligen hette den kanske Fyllan, men det är en ganska konstig titel på en låt med engelsk text. Och Fredrik har en DVD med Shakira.

Ikväll är det Dunger. Med tanke på hur lite han turnérar - han verkar inte tycka det är särskilt kul och han gör inte sånt han inte känner för - är det ganska konstigt att han kommer till den gudsförgätna musikmetropolen Växjö som inte har producerat något av musikaliskt värde sedan Pär Lagerkvist.

Däremot vet jag inte vad jag vågar hoppas på - Dunger gör det Dunger gör enbart på Dungers villkor. Det respekterar jag. Är han ensam eller har han bandet med sig? Kör han bara svenska låtar eller även engelska? Drar han konstiga skämt på norrbottniska mellan låtarna? Bara Dunger vet (förutom om han har bandet med sig, då hoppas jag de är medvetna om att de ska spela). Skönt med artister som vågar gå sin egen väg istället för att bara prata om att våga gå sin egen väg.

Nämde jag Fredriks Shakira-DVD?

Dagens låt är Fake Tales Of San Francisco av The Arctic Monkeys.

Aikidopolaren Pär är utlåningskrank

När man hittar en bok och inser att man gillar den är det lika bra att den är en tjockis. Jag menar inte att alla bra böcker måste vara tjocka, men om de är bra har jag inget emot att de är tjocka. På Aikidon finns en historieintresserad herre och eftersom jag också har ett visst intresse för vad som hände på den gamla goda tiden blev det så att jag lånade en bok.

Har alltså nyligen börjat läsa mer än 700 sidor om Stalin och hans närmaste krets och det är roande läsning, om man nu ska använda ordet roande i det här sammanhanget. Trots sin tjockhet är den lättläst och tacksamt påläst av Simon Sebag Montefiore (varför är det ett roligt namn?).

Boken heter Stalin - den röde tsaren och hans hov. Förvisso är den tung, men å andra sidan finns det mycket att berätta. Förvisso är den tragisk, men å andra sidan skrattar man med jämna mellanrum. Kanske inte för att det är kul med psykotiska massmördare i vardagsrummet, men för att det ibland blir lätt absurt.

Woody Allen sa en gång att comedy equals tragedy plus time. Kan heller inte låta bli att tänka på Norm MacDonalds visdomsord om Hitler: the more I hear about this guy, the less I think I like him.

Men ändå, mitt i all skräck, är det svårt att inte läsa med uppspärrade ögon när man inser att allt faktiskt har inträffat. Människan är och förblir det största rovdjuret. Då, nu och imorgon.

Dagens låt är Kiki And The Lavender Moon av Los Lobos.

Some kind of inlägg

Om man inte kan sova, vad gör man då? Lyssnar på musik, läser popkulturmagasinet The Word och lyssnar på mer musik. Men vilken musik ska man lyssna på för att kunna slappna av?

Jag började med Eldkvarns Atlantis. Väldigt bra skiva. Favoriterna är M/S Alkohol, Konfettiregn, Hjärtat Av Landet, Miljoner Mil Bort och Skuggan Av En Man Som Svek som måste vara den enda lyssningsbara låten Christer Sjögren sjunger på (och exakt hur fick Plura den idén?).

När skivan tar slut är jag forfarande vaken. Nu gör jag ett misstag och laddar upp med inte bara en (1) Iron Maiden-skiva, utan två. Förvisso gillar jag Iron Maiden, men särskilt lugn och sömnig musik är det knappast. Jag börjar med albumet Seventh Son Of A Seventh Son som är en av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. Kan varenda andetag utantill. Och det oundvikliga inträffar. Redan under introt till första låten Moonchild ligger jag i sängen och spelar luftgaloppbas. När skivan är slut, åtta låtar och femtio minuter senare är jag fortfarande vaken. Och inte bara det. Jag är dessutom mer vaken än när skivan börjar.

I det här läget vet jag inte hur min hjärna tänker, men jag tror den vill jävlas med mig. Nu blir det nämligen en Iron Maiden-skiva till. Deras senaste, utmärkta takt- och tempobytarepos A Matter Of Life And Death drar igång och även om jag inte spelar luftgaloppbas så luftdubblerar jag vissa pukrullningar. 10 ambitiösa låtar och sjuttio minuter senare är skivan slut. Jag har fortfarande inte somnat.

Nu ger jag upp lyssnandet ett tag, tänder lampan och plockar fram The Word istället. Den där Leonard Cohen-intervjun jag medvetet sparat till sist visar sig vara precis så bra som en intervju med Leonard Cohen man medvetet sparat till sist bör vara. Han blir bl a tillfrågad om vilken textrad i rockhistorien som är hans favorit. Han svarar the moon stood still on blueberry hill. Man vet inte om han skämtar, men oavsett vilket är det ett bra svar. Och en Fats Domino-referens är alltid en Fats Domino-referens.

Sedan släcker jag lampan igen och ger mig på vad som ska visa sig bli nattens sista skiva. Klockan har nu hunnit fram till cirka halv fem och lite trött är jag nog, trots allt. Medveten om att något lugnt vore att föredra funderar jag på Sades Lover´s Rock, något med Nick Drake eller Miles Davis Kind Of Blue. Men nej, det kanske är för lugnt. Sedan kommer lösningen.

Pink Floyds samlingskiva Echoes ler förföriskt från hyllan (eller ärligt talat från skrivbordslådan, men jag orkar inte förklara varför jag har delar av skivsamlingen i skrivbordslådor så jag skriver bara att den står i hyllan istället, okej?). Pink Floyd var, när de var som bäst - fram tom Animals, tvärtemot vad många verkar tro är alltså inte The Wall särskilt bra - lite lagom avkopplat flummiga och efterhand med allt mer tydligt pophantverk i grunden. Det får bli cd ett av två. Det visar sig att jag somnar under Set The Controls For The Heart Of The Sun (en av mina favoriter). Jag vaknar en kort stund under Sheep (den enda låten från albumet Animals som ansågs värdig samlingen och den enda från den skivan jag inte gillar). Jag stänger av och somnar för natten (morgonen).

Dagen efter (söndags) vaknar jag vid ca tjugo i ett och försover mig nästan till en fika vid ett. Illa illa, men härligt härligt. Men det är en helt annan historia.

Dagens låt är Out Of The Shadows av Iron Maiden.