MA*S*H

Snart är det slut. Igen. För tredje gången - tror jag - har jag tagit mig igenom alla 256 avsnitten av en serie som kanske blandar humor och allvar bättre än någon annan. Man kan förvisso argumentera för att den politiska pedagogiken ibland blir övertydlig, men de ville väl att amerikanerna skulle förstå.

Jag vet inte om det var i januari 2004 eller 2005 jag lånande säsong ett av Tommy, men nu är jag i alla fall framme vid den elfte och sista säsongen. Bara tre avsnitt och det långfilmslånga slutet återstår. Hur ska jag ersätta Charles Emerson Winchester III:s närvaro?

De tavlor som Colonel Sherman T Potter målar, ibland föreställande de andra karaktärerna, målades förresten av Potter själv. Skådespelaren Harry Morgan föddes förresten redan 1915 och lever fortfarande. Respekt.

De kan inte bara måla, skådespelarna. De kan skriva också. Så har ni inte läst Alan Aldas självbiografi Never Have Your Dog Stuffed borde ni göra det. I ärlighetens namn är han förvisso även manusförfattare och regissör och Emmy-belönad för både och.

Det enklaste vore förstås att börja om på säsong ett igen, men jag har trots allt ett liv att sköta. Måste jobba, laga mat, städa och klippa gräset. Kanske vaxa bilen, borsta tänderna och lyssna på Nicolai Dunger.

Jag börjar om på säsong ett igen.

Dagens låt är Suicide Is Painless (Men Ganska Närsynt) av Johnny Mandel feat Per Gessle.