Det omöjliga blev möjligt
Det har tjatats, bönats och betts. Svaret har varit nej, nej och nej. Men nu. En konsert för välgörenhet har annonserats och helt plötsligt står Led Zeppelin på scenen igen. Jag har länge tyckt att en av de bästa sakerna med bandet - i likhet med t ex The Beatles - var att de slutade i tid och konsekvent vägrat att bli en turnérande nostalgiklinik. Så lite besviken är jag, men va fan. Lite avundssjuk är man ändå på de som lyckas komma över biljetter. För de där 99:- jag lade på dubbelsamlingen Remasters någongång i mitten av nittiotalet är fortfarande en av de bästa investeringar jag gjort till skivsamlingen.
Frågan är bara vilken stackare som ska ersätta blytrummisen John Bonham. Zak Starkey, kanske? Han lyckades med god marginal ersätta Keith Moon. Å andra sidan spelade han aldrig så tungt och precist som Bonham. Senaste gången zeppelinaren stod på scenen (också det för välgörenhet) hade de två trummisar. Det är ett alternativ. Det säger också något om vilken trummis John Bonham var. En av de där två var förresten Phil Collins.
Trots min återföreningsskräck (hur bra brukar det bli, ärligt talat?) vore det onekligen ett ganska stort ögonblick att se Page och Plant ha ögonkontakt när riffet till Whole Lotta Love drar igång och John Paul Jones står i bakgrunden och spelar bas.
Hoppas bara inte de får någon dum idé om att göra en hel turné. Det vore inte en bra idé ens om det vore en bra idé.
Kan ni förresten finna ett fel i klippet från Svenska Dagbladet:
Led Zeppelin bildades 1968 och blev ett av 1970-talets mest stilbildande grupper inom hårdrocken. Bland bandets mest kända låtar finns "Stairway to heaven", "Whole lotta love" och "Kashmir". Led Zeppelin tillhör också den lilla skara på fyra artister som sålt över 100 miljoner album i USA. De övriga är The Beatles, Elvis Presley och Garth Brooks, enligt BBC. (TT Spektra)
Dagens låt är Achilles Last Stand av Led Zeppelin.
upplagd av Ola Claesson
11:17:00
7 kommentarer:
Jag tyckte mig läsa att det blir en Bonham bakom symbalerna. Hans son, närmare bestämt. Jason, kan han hetat så?
Så kan han hetat. Jason spelade trummor redan i filmen (som förvisso bör undvikas) The Song Remains The Same och en märkbart stolt pappa tittade på.
Jag tänker påstå att det största felet i Dagbladets text är att ingen låt från III nämns. Oförsvarligt.
Nicklas: Det är inte SvD:s text, det är TT:s. Och TT har typ 200 tecken på sig per nyhet, så de kan inte rabbla upp alla Leds låtar bara för att tillfredställa alla tjocka skäggnördar. DET FATTAR DU VÄL, DITT MIGRÄNOFFER?!
(Btw fick jag ordverifieringen "sceit". Hahahaha!)
Men de kan räkna upp överskattade masturbationssaker som Pathway to Paradise? Please nigga, kvalitetkontroll ffs.
Trean innehåller kanske ingen av de största klassikerna även om Since I´ve Been Loving You, Tangerine, Out On The Tiles och Gallows Pole är snuskigt bra. Hela skivan är faktiskt snuskigt bra och fullt i klass med II och Physical Graffitti.
Men Slurway To Steven är väl inte så hemsk? Förvisso har man hört den för mycket, men egentligen är det en bra låt.
Bra låt, jo, men ändå en av deras sämre.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida