Ytterligare ett inlägg helt utan att nämna Motown-boxen

Jag hade fel, men kan samtidigt erkänna att en gång på 28 år är acceptabelt. Vi-Kan-Kalla-Honom-Nicklas hade rätt. House är på gränsen till tokbra, även om vissa karaktärer känns överflödiga. Reality is almost always wrong, säger DR House och om jag inte redan haft gåshud från att nysa hade jag fått det av den repliken. Just nu är det bara Sopranos som är bättre, i alla fall bland dramaserier.

Idag pratade P4 med någon turistansvarig i Ljungby angående minnesstenen som ska avtäckas till minne av Metallica-basisten Cliff Burton som avled där för exakt tjugo år sedan. Death by bus är kanske inte det mest klassiska sättet att lämna in, men lite rörande var det ändå att en minnessten ska finnas. Det bästa med inslaget var att halva For Whom The Bell Tolls spelades. Undrar vad alla gamla P4-tanter tyckte om den fina biten? På hemvägen från biblioteket ska jag förresten lyssna på Live In Mexico City och nynna med i alla basgångar som spelas av Burtons ersättare Jason Newsted, i sin tur ersatt av nuvarande Robert Trujillo. Hell satan if you, please (som en nykter Hetfield säger). Kontakta Jazz-Tommy för mer information.

Vem tycker egentligen om inlägg som är smockade med länkar? Inte jag.

Dagens låt är On The Radio av Regina Spektor.

Ännu mer text där inget nämns om Motown-boxen

Slutet av september - var tar tiden vägen?- och klarblå himmel, flickor i shorts, glass (inte flickor i glass alltså, även om... kostar det extra?) och 25 grader varmt. Men man ser att löven börjar bli röda och efter klockan åtta är det kolmörkt ute. Sedan onsdags har dessutom en elak förkylning dragit in över Växjö. På kvällen tappade jag plötsligt rösten när jag pratade med en vän. Jag lät lite som en Tom Waits i målbrottet. Först i lördags kunde jag börja prata igen. Inte kul att ligga inne och hosta i det här vädret så jag har varit ute och promenarat lite, mot bättre vetande. Parodiskt påklädd i värmen, men ändå.

Dessutom har jag passat på att läsa en Iron Maiden-biografi av Mick Wall med titeln Run To The Hills. Väldigt initierad, men dåligt översatt - alla you know har blivit du vet och alla do you know what I mean har blivit vet du vad jag menar. Men alla som någonsin har fallit för tvillinggitarrer, pukrullningar, galoppbas och flyglarmsång bör ändå lägga vantarna på ett ex. Fredrik Strages bok Fans var intressant och välskriven men ibland ganska tragisk. Vissa fans tar sin dyrkan lite väl långt. Dessutom har jag påbörjat Cynthia Lennons bok John (apropå lite väl långt) som har uppmärksammats mycket i svensk media de senaste dagarna nu när den svenska översättningen är på väg. Intressant att få träffa vardags-John, snarare än myten och as-godkänd-by-Yoko-versionen som man oftast får nöja sig med. Intressant läsning för någon som vuxit upp med Beatles, eller för någon som bara är intresserad av människor (han var det också, nämligen). Och allra roligast är det förstås att hitta faktafel. Strawberry Fields Forever/Penny Lane blev t ex inte etta i England. Den platsen upptogs nämligen av Engelbert Humperdincks Please, Release Me och den flyttar man inte på hur som helst, du vet.

Dagens låt är Jag Hatar Att Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Mycket Att Jag Hatar Mig av Håkan Hellström.

Ingenting om Motown-boxen idag heller

The more I learn about him, the less I think I like him.

Norm MacDonald om Hitler hos David Letterman.

Dagens låt är Unchain My Heart av Ray Charles.

Inte ett ord om Motown-boxen idag heller

En person i min närhet - vi kan kalla honom Nicklas - har för vana att med jämna mellanrum prata sig gul, blå och orange om nya tv-serier (i alla fall tills de börjar sändas på svensk tv). Oftast är vår smak inte på samma våglängd -hans förkärlek för serier i collegemiljö är lite för stor för det. Nåväl. Vi-Kan-Kalla-Honom-Nicklas har under längre tid pratat om House. Att TV4 valt att både köpa in den och sända den på attraktiv kvällstid samt faktiskt kalla det för vad det heter snarare än, säg, Tjo Och Tokerier På Kliniken gjorde att jag blev lite orolig. Men efter första avsnittet måste jag säga att det nog faktiskt kan bli något. Även om huvudkaraktären är cynisk men med ett gott hjärta, det finns en svart kille som trots en tuff uppväxt har kommit på rätt sida och en ung kvinnlig läkare som på ett lagom feministiskt sätt står upp mot gubbväldet känns det som om det finns fler nyanser att upptäcka om man ger karaktärerna tid. Trevligt.

Vi får se hur länge det dröjer innan TV4 ersätter det med något tokigt av Stefan&Ister eller helt enkelt inser att Beck drar mer folk. Spännande.

Annars är jag lite besviken på att Eldkvarns spelning ikväll i Växjö är inställd. Plura har tydligen tappat rösten. Synd.

Dagens låt är Små Simpla Ting av Peter LeMarc.

Och annars då?

Det har varit en känslomässigt jobbig vecka. En nära släkting som alltid funnits där när ingen annan gjort det och alltid orkat lyssna när ingen annan orkat lyssna ligger återigen på sjukhus. Även om jag hoppas och tror att han snart får åka hem igen är det svårt att se honom må så dåligt. Trots detta blev helgen bra. I lördags blev det en liten trevlig filmkväll med Emma och Daniel. De hade hyrt Good Night, And Good Luck som jag velat se sedan den inte kom på bio i Växjö. Den var precis så bra som jag trott. George Clooney framstår allt mer som ett av Hollywoods skarpaste sinnen. McCarthy-erans paralleller till post-9/11 med dess förenklade retorik är tydlig, annars hade filmen förstås aldrig blivit av. Filmen var välskriven, välspelad, väldigt snygg i svart-vitt och såhärintensiv. Varför är det förresten så snyggt att röka i svart-vitt? Kvällen avslutades med en trevlig promenad där den i Daniel-sammanhang obligatoriska Peter Englund diskuterades.

Dessutom hade de hyrt V For Vendetta som de var vänliga nog att låna ut (tack!). Den var också en häftig visuell upplevelse, om än lite färggladare än Good Night, And Good Luck. Det som kallas mellan raderna var annars inte så långt ifrån varandra i filmerna som man skulle kunna tro. Däremot kan man säga att utformingen skiljde sig ganska rejält. Och vad säger man om Natalie Portman? Jag läste att hon har en magisterexamen. Då är man väl ganska smart? Bra skådespelare är hon i alla fall.

Dessutom 2: Av Tommy fick jag låna Napoleon Dynamite. Den var i färg. Tack för lånet.

Blå-grön röra med förhoppning om god eftersmak

Det var på tiden att Sverige vågar testa något nytt. S politik har saknat grund i arbetarrörelsen sedan mitten av sjuttiotalet. Även om man kan diskutera hur mycket Moderaterna verkligen är det nya arbetarparti de lanserar sig som kan jag förstå att kampanjen fungerar. Dessutom får S en chans att hitta en ny ledare som kan ta socialdemokratin till samtiden utan att göra borgeligt av den. Den här gången behöver dessutom borgarna - eller "alliansen" - inte ägna all sin energi åt att städa upp ekonomin. Det var misslyckandet med detta som fällde Bildt och gänget (och det har i sin tur varit Perssons bästa motargument mot borgeligt styre sedan dess). Den här gången är ekonomin i någorlunda ordning vid tillträdet. Om Reinfeldt och gänget bara kan få igång arbetsmarknaden kan det lösa sig för många oroliga.

Dagens låt är Tin Soldier av The Small Faces.

Dålig åttiotalshumor

- What´s that sound?
- The cockfor.
- What´s the cockfor?
- To pee with.

Från Spies Like Us.

Dagens låt är You´ve Changed av Billie Holiday.

Dagarna kommer och går

Efter att under fem års tid levt i den skyddade verkstad som kallas universitet har jag nu klivit ut i arbetslösheten. Det är inte särskilt givande. Vad gör man hela dagarna? Läser, promenerar, lyssnar på musik, skriver, umgås med vänner. Man försöker aktivera sig. Man försöker hitta på saker att göra. Man letar jobb. Egentligen är det ingen större skillnad mot de åren jag pluggade. Den enda egentliga skillnaden är att man får läsa vilka böcker man vill och inte behöver sammanfatta vad man lärt sig av dem i form av tentor.

Om man inte hittar jobb? Då kan det bli en lång höst. Alltså är det bäst att lova sig själv att hitta jobb. Annars får jag läsa Dostojevskis samlade verk.

Dagens låt är Unforgettable av Nat King Cole.

Intellektuell grabbkväll

I lördags såg jag Capote, filmen som about bloody dags gav Philip Seymour Hoffman en Oscar. Hoffman har varit en av mina stora favoriter sedan jag för några år sedan av en ren slump såg Magnolia och Happiness med bara några dagars mellanrum. Om man sedan sett och hört den riktiga Truman Capote inser man verkligen vilket lysande jobb Hoffman gjorde. Bara att låta den ganska stora, biffiga och lugne skådespelaren gestalta den fysiskt klena och stereotypt fjolliga Capote med sitt feminina kroppsspråk var intressant. Vem kom på den idén? Bra val var det i alla fall. Måste förresten läsa In Cold Blood, boken vars tillkomst filmen handlar om.

Sedan pratade vi - jag och Tommy - böcker en stund. Det resulterade i att jag dagen efter gick och lånade Douglas Couplands Eleanor Rigby. Döper man en bok efter en av The Rutles bästa låtar är man förstås på rätt spår. Det var alltså en klassisk grabbkväll med Capote och bokdiskussion, mao en sk P1 Grabbkväll. Väldigt trevligt. God mat också (det här kan ni läsa om ni klickar på Tommy-länken så slipper jag beskriva maten ingående).

Söndagskvällens höjdpunkt var förstås The Sopranos. Det enda negativa med öppningen av säsong sex är att de omöjligt kan hålla den standarden genom alla avsnitten. Eller? Kan det bli bättre? Och repliken he Marvin Gayed his own nephew kommer jag skratta åt länge.

En sak till. Idag har det varit 20-25 grader varmt och klarblå himmel i Växjö. Tack till vem det nu är som kontrollerar vädret! (Per Gessle?)

Dagens låt är My World Is Empty Without You av The Supremes.

En liten historielektion

Thomas Alva Edisons roll som uppfinnare må vara mest känd för utvecklingen av glödlampan och det som senare skulle bli grammofonspelaren. Han uppfann även den elektriska stolen, vilket gav upphov till Metallicas andra album Ride The Lightning och jobbade också på ett system för elektronisk överföring av röster. På just den punkten lyckades vännen Alexander Graham Bell dock först. Men Thomas Alva Edison gav sig inte.

1887 satt Edison i källaren och spelade trummor med sitt trash metal-band Morbid Rimjob när han insåg att han med sin enkla baskagge inte kunde uppnå den hastighet som genren krävde (4562 bpm). Efter att ett flertal gånger ha rynkat pannan kom han på att han kunde ha en baskagge till och spela på bägge samtidigt. Voila: den dubbla baskaggen var uppfunnen. Dubbeltrampet spred sig snabbt inom den genre som än idag kallas trash metal.

Bara två år senare satt han hemma i vardagsrummet och spelade på sitt Ludwigset när hans fru Esmeralda påpekade att hon var trött på att höra hans ständiga puka-kagge-puka-kagge-cymbal-komp.

Thomas lille, kan du inte spela något annat. Jag är bara sååå trött på det där puka-kagge-puka-kagge-cymbal-kompet, beklagade hon sig när hon vattnade blommorna.

Thomas tittade på henne, kliade sig med ena trumstocken på hakan och rynkade pannan. Plötsligt genomförde han en lång rullning på pukorna. Drm-drm-drm-drm-drm-drm-drm-drm-drm lät det. Det lät bra, Thomas! Hur gjorde du det? frågade Esmeralda. Det var väl inget, jag bara rullade över pukorna, svarade Thomas.

Tilltaget fick senare betäckningen "pukrullning" och används än idag flitigt, se t ex Iron Maidens Edisonhyllning Run To The Hills.

På detta enkla och pedagogiska sätt ville jag visa att Thomas Alva Edison har varit betydelsefull på andra områden än de som oftast uppmärksammas.

Nästa vecka: Moder Teresa bakar dansk kladdkaka och berättar anekdoter från sin uppväxt!

Dagens låt är It´s Raining av Irma Thomas.

Ytterligare ett påhopp

Jag tycker inte om att hoppa på folk, men ibland måste man. Och nu är ett ibland. Annika Lantz är säkert en "rolig kvinna som tar för sig och driver med män" och en massa bra saker som ligger i tiden. Men måste hon prata så fort? Måste hon upprepa var tionde ord två gånger? Kan hon inte låta gästerna tala till punkt? Kan hon inte låta bli att ställa följdfrågor vars svar redan fanns i gästernas förra svar? Måste hon lägga sig på fnittrig tonåringsnivå?

Jag lyssnar inte på hennes program i vanliga fall, men under de senaste veckorna har hon haft partiledarna som gäster. Alla har gjort intryck av att vara pålästa och veta vad de pratar om (faktiskt). Jag har förvisso redan bestämt mig för hur jag ska rösta, men det är ändå intressant att höra politikernas retoriska förmåga och hur resonemanget går bakom deras åsikter.

Mina favoriter hittills har varit Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand, även om om jag inte ska rösta på någon av dem. Intressant är också att alla till 90% vill samma saker. Det är bara vägen dit som skiljer sig.

Avslutningsvis hoppas jag att Lantz inte är så trög som hon ger sken av, jag hoppas att hon gör sig dummare än hon är i syfte att få politikerna att verkligen gå till botten med sina förklaringar och på så sätt tvinga dem skala bort all språklig fernissa. Om det är tanken med frågorna har hon i alla fall en poäng.

Dagens låt är Advertising Space av Robbie Williams.

Ett påhopp på nostalgin

På den gamla goda tiden var Sverige ett land där ingen någonsin gjorde något brottsligt, politikerna var hedersknyfflar och hemmafruarna stod i sina förkläden och vinkade adjö till sina stolt arbetande socialdemokratiska män som gick till sina fasta arbeten innan de drack sina lilla nubbe på fredag och lyssnade på Lill-Babs som sjöng sina fina bitar i Hylands Hörna. Alla körde Volvo, hette Svensson i efternamn (förutom Hyland som, sägs det, hette Hyland och därför fick ett eget tv-program i televisionsapparaten för att förhindra allt för stor likriktning). Alla tyckte att det var bra så. Sverige var, med andra ord, världens tråkigaste land att leva i.

Att Sverige samtidigt hade - redan då - världens högsta självmordsfrekvens samt en regering som var vänligt sinnad till Tyskland under andra världskriget ( i alla fall tills de allierade började framstå som segrare och Sverige förstås bytte sida) är inget man pratar högt om. Det är inte ens något man viskar väldigt lågt om. Inte ens så här lågt. Varför då? Myten om den gamla goda tiden måste bevaras. Och ju äldre man blir desto bättre var det förr. Desto mer amoralisk är dagens ungdom. Desto hemskare blir allt. Är det förresten dagens vuxna eller dagens ungdomar som byggt landet vi lever i idag? Det vore mer logiskt med ungdomar som beklagar sig över dagens vuxna.

Att det sedan inte är min generation som skjöt sig igenom två världskrig inom loppet av 30 år låtsas vi inte om (detta hände ju på den Gamla Goda Tiden). Vi kan förvisso säga att det i andra världskriget var en ganska bra idé att försöka besegra nazismen, i alla fall efter krigets vändning. Många av nazisterna var ärligt talat ganska elaka typer. Det första var i grunden i europeiskt inbördeskrig som inte kan kallas ett världskrig av andra anledningar än att folk från kolonierna blev tvångsrekryterade. Och kanske lite för att USA la sig i. (Det är idag svårt att tro att USA skulle lägga sig i en beväpnad konflikt utan egentlig anledning. De kanske trodde att det fanns olja i skyttegravarna.)

Oavsett detta var det den gamla goda heliga tiden när ingen gjorde något illa och alla gick att lita på och ärlighet var det viktigaste.

Men nu? Drogskandaler, idrottande utenätter och ett IT-Watergate under valrörelsens slutfas? Jag antar att jag borde bli bestört och prata om moraliskt förfall, men allt jag kan säga är hurra. Sverige har, efter många om och men, blivit ett modernt land där folk faktiskt rock´n´rollar lite. Idrottsmän knarkar och festar, politiker fifflar.

Annat var det minsann på Mora-Nisse och Per-Albin Hanssons tid. Ja, kanske det. Men den falska bror Duktig-attityd som alla födda på femtiotalet och tidigare har vuxit upp med och - verkar det som - trott på, har nu fallit. Och det är en bra sak. Ärligheten kan börja nu. Man kan stå för sina misstag. Man behöver inte le falskt i dockhuset längre. Myten om den gamla goda tiden är bara en myt. Man får visa sprickor i fasaden. Man blir inte bränd på bål om man skiljer sig.

Hyland drack sprit, Wilhelm Moberg begick självmord och Hansson med regering gjorde som nazisterna sa. (Under mina 90 poäng historia på universitet var det ingen som diskuterade detta. Baltutlämningen eller - insert valfri hjärtefråga - nämndes inte heller. )

Det var den gamla goda tiden.

Å andra sidan fanns inte Tomas Ledin på femtiotalet. Så en liten poäng finns det kanske.

Men prata inte om att det var bättre förr och använd det inte som en dålig ursäkt att inte ta itu med nuet. Det är för enkelt att skylla allt på att det var bättre förr. Gör i sådana fall något åt nuet istället för att sitta och klaga.

Dagens låt är Men Tiden Går av Monica Zetterlund.

Klappa takten alla bagarbarn: skäggskatt, skäggskatt hela dan

Nu är det 5 September, 2006. Den här dagen år 1698 inför den ryske tsaren Peter - senare med tillnamnet 'den store' - skatt på skägg.

Detta saxades - eller snarare Ctrl+cades - från Peter Englunds hemsida idag. Var tvungen att dela med mig. Saxades. Skägg saxades... Höhöhö.

Nästa bok som ska läsas är förresten, av en ren slump som heter Monica, just Englunds Silvermasken. Detta betyder att Tony Fletchers smärre tegelsten Dear Boy: The Life Of Keith Moon är läst. Väldigt imponerande verk över ett väldigt imponerande/roligt/hårdbankande/sorligt liv. Märkligast av allt är ändå att Moon faktiskt överlevde så lång in i boken som han gjorde och inte la näsan i vädret (eller kudden) förrän på sidan 530 eller någon sådant. Många andra hade gett upp redan på sidan 100.

Om det finns någon koppling mellan Kristina och Keith får de närmaste dagarna utvisa. Det ryktas att hon som liten flicka fick ett trumset av sin far Gustav II Adolf. Kanske kan Englund bekräfta detta. Den svenska kung som kom närmast Keith Moon var väl annars Karl X Gustaf. Han hade också en bil i sin pool. Förvisso inte en Cadillac, men ändå. På den tiden fick de nöja sig med Opel.

Min rubrik var först Fullmåne, men det kändes lite slitet. Även om det samtidigt var ganska kul. Höhöhö, liksom. One man´s fall is another man´s laugh.

Dagens låt är Love Is Blindness av U2.