Ett påhopp på nostalgin

På den gamla goda tiden var Sverige ett land där ingen någonsin gjorde något brottsligt, politikerna var hedersknyfflar och hemmafruarna stod i sina förkläden och vinkade adjö till sina stolt arbetande socialdemokratiska män som gick till sina fasta arbeten innan de drack sina lilla nubbe på fredag och lyssnade på Lill-Babs som sjöng sina fina bitar i Hylands Hörna. Alla körde Volvo, hette Svensson i efternamn (förutom Hyland som, sägs det, hette Hyland och därför fick ett eget tv-program i televisionsapparaten för att förhindra allt för stor likriktning). Alla tyckte att det var bra så. Sverige var, med andra ord, världens tråkigaste land att leva i.

Att Sverige samtidigt hade - redan då - världens högsta självmordsfrekvens samt en regering som var vänligt sinnad till Tyskland under andra världskriget ( i alla fall tills de allierade började framstå som segrare och Sverige förstås bytte sida) är inget man pratar högt om. Det är inte ens något man viskar väldigt lågt om. Inte ens så här lågt. Varför då? Myten om den gamla goda tiden måste bevaras. Och ju äldre man blir desto bättre var det förr. Desto mer amoralisk är dagens ungdom. Desto hemskare blir allt. Är det förresten dagens vuxna eller dagens ungdomar som byggt landet vi lever i idag? Det vore mer logiskt med ungdomar som beklagar sig över dagens vuxna.

Att det sedan inte är min generation som skjöt sig igenom två världskrig inom loppet av 30 år låtsas vi inte om (detta hände ju på den Gamla Goda Tiden). Vi kan förvisso säga att det i andra världskriget var en ganska bra idé att försöka besegra nazismen, i alla fall efter krigets vändning. Många av nazisterna var ärligt talat ganska elaka typer. Det första var i grunden i europeiskt inbördeskrig som inte kan kallas ett världskrig av andra anledningar än att folk från kolonierna blev tvångsrekryterade. Och kanske lite för att USA la sig i. (Det är idag svårt att tro att USA skulle lägga sig i en beväpnad konflikt utan egentlig anledning. De kanske trodde att det fanns olja i skyttegravarna.)

Oavsett detta var det den gamla goda heliga tiden när ingen gjorde något illa och alla gick att lita på och ärlighet var det viktigaste.

Men nu? Drogskandaler, idrottande utenätter och ett IT-Watergate under valrörelsens slutfas? Jag antar att jag borde bli bestört och prata om moraliskt förfall, men allt jag kan säga är hurra. Sverige har, efter många om och men, blivit ett modernt land där folk faktiskt rock´n´rollar lite. Idrottsmän knarkar och festar, politiker fifflar.

Annat var det minsann på Mora-Nisse och Per-Albin Hanssons tid. Ja, kanske det. Men den falska bror Duktig-attityd som alla födda på femtiotalet och tidigare har vuxit upp med och - verkar det som - trott på, har nu fallit. Och det är en bra sak. Ärligheten kan börja nu. Man kan stå för sina misstag. Man behöver inte le falskt i dockhuset längre. Myten om den gamla goda tiden är bara en myt. Man får visa sprickor i fasaden. Man blir inte bränd på bål om man skiljer sig.

Hyland drack sprit, Wilhelm Moberg begick självmord och Hansson med regering gjorde som nazisterna sa. (Under mina 90 poäng historia på universitet var det ingen som diskuterade detta. Baltutlämningen eller - insert valfri hjärtefråga - nämndes inte heller. )

Det var den gamla goda tiden.

Å andra sidan fanns inte Tomas Ledin på femtiotalet. Så en liten poäng finns det kanske.

Men prata inte om att det var bättre förr och använd det inte som en dålig ursäkt att inte ta itu med nuet. Det är för enkelt att skylla allt på att det var bättre förr. Gör i sådana fall något åt nuet istället för att sitta och klaga.

Dagens låt är Men Tiden Går av Monica Zetterlund.