torsdag, mars 29, 2012

Uno Svenningsson ger trevlig söndag

Plats: Pop Corner, Alvesta.
Tid: Söndagen 25 mars.
Längd: 70 minuter.
Publik: Drygt 40 personer.
Bäst: Den unoika rösten.
Saknade mest: Några låtar till.

Uno fick sitt genombrott med gruppen Freda´ som var ett av Sveriges största band i skarven mellan åttio- och nittiotal. Tjugo år senare är det söndag i Alvesta och att Uno fortfarande turnérar säger något om hans talang och målmedvetenhet. Hans ofta lågmälda och visbetonade musik och texter passar dessutom utmärkt i ett mer intimt och avskalat sammanhang. De akustiska tolkningarna av gamla Fredáfavoriter som I En Annan Del Av Världen och Vindarna ges nytt liv utan åttiotalsplast. Åtta soloskivor har det blivit, den senaste en julskiva släppt förra året i samarbete med Irma Schultz Keller.
Låtlistan imponerar genom att vara välsnickrad från början till slut och sakna transportsträckor. Vi får bland annat tre ensamduetter utan i tur och ordning Irma, Sonja Aldén och Eva Dahlgren. Vi får höjdpunkter som Terese, Det Jag Behöver och Nära Sanningen. Den vanligaste kritiken mot Uno är att han är för snäll, men i det här sammanhanget är hans genuina sympati och texter rörande. Hans framtoning bygger ingen rockmyt, trots att han har skinnbyxor, men han klarar sig bra ändå och berättar att då treårige sonen en gång bad honom ”sluta knarka”. Han menade snarka.
Uno presenter en låt som sin absoluta favorit och fortsätter jag har skrivit den själv och sjunger Du Är Fantastisk. Stämningen under konserten i källaren är avslappnad. Uno pratar mellan låtarna och inleder ofta med ”jag vaknade upp en natt”. Det blir lite roligare varje gång. Man skrattar och blir berörd, av musiken i första hand berörd. Han spelar förstås sin kanske mest kända låt Under Ytan – och det är inte en dålig låt att vara mest känd för. Den speciella rösten får en större roll i det här mindre formatet när den bara backas av två akustiska gitarr där den andra spelas av imponerande Magnus Röjteberg. De fungerar utmärkt tillsammans.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

tisdag, mars 27, 2012

Tommy Körberg imponerar på en tvivlare

Plats: Konserthuset.
Tid: Fredagen 23 mars.
Längd: Två och en halv timme (!) plus paus.
Publik: 768 (fullt).
Bäst: Rösten, bandet och låtvalen är toppklass.
Sämst: Det myckna skämtandet.
Saknade mest: Han hade gärna fått prata mer om hur han valde låtarna.
Tommy Körberg behöver ingen närmare presentation, varken som person eller som sångare. Han blev popstjärna redan på sextiotalet med bandet Tom & Micks & Maniacs och sedan dess har han sjungit schlager, opera, musikal och folkmusik. För en yngre generation (yngre i det här fallet betyder de som inte fyllt 50 än) är han kanske mest känd som musikalartist från bland annat Chess och Sound Of Music. Han har också skådespelat, bland annat med Hasse & Tage. Under kvällens rejält tilltagna konsert bjuds det på både känt och relativt okänt på både svenska och engelska.
Efter femtio år på scen vet Körberg hur man hanterar en publik. Det är mycket prat och skämtande mellan låtarna. Jag kan tycka det blir för mycket Robert Gustafsson över det hela, men publiken är med på noterna och skratten avlöser varandra. Körberg bjuder både på andra och sig själv.
Körberg har överlag valt låtar med ypperlig känsla och vi bjuds på ett urval från bland annat - djupt andetag - Björn och Benny (Anthem från Chess), Cornelis Vreeswijk, Jaques Brel, Paul Simon, Don Henley, John Hiatt, Frank Zappa, Bellman (Glimmande Nymf med ocensurerad text i en tolkning som är en av kvällens höjdpunkter), två låtar av Nick Lowe (stilpoäng) och en av Ron Sexsmith (dubbel stilpoäng). Utöver detta får vi också lite mjukrock från sjuttiotalet, brasilianskt och blues. Särskilt den sistnämnda är en oväntad höjdpunkt. Blandningen och fingertoppskänslan är den hos en Frank Sinatra uppväxt på rock.
Bandet behärskar allt utmärkt och imponerar under kvällen mer och mer i all sin lågmäldhet. De består av två akustiska gitarrer, ståbas och trummor. Arrangemangen är tacksamt befriade från musikalsvull. Musikerna befinner sig i ett ofta smått viskande gränsland mellan visa och mjukjazz. Balansen till anonym bakgrundsmusik är tunn, men de klarar den med lite väl valda vassa kanter här och där. Gitarristerna får välförtjänta applåder efter varsitt solo. Ljudteknikerna får förresten också en applåd. Körberg då? Han har förstått att rösten är där för att förmedla sångerna och inte tvärtom. Det hedrar honom. Han är också noga med att förklara vem som har skrivit låtarna. Det hedrar honom också. Och att han kan sjunga vet både ni och han.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

söndag, mars 25, 2012

Väsen och Le Vent du Nord

Plats: Konserthuset i Växjö.
Tid: Lördagen 17 mars.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: 250 stycken glada.
Bäst: Mötet mellan banden ger mersmak.
Sämst: Pauser i konserter. Varför?
Saknade mest: Atmosfären i Korrö.
Väsen är ett av Sveriges bästa liveband. Sedan de bildades i skarven mellan åttio- och nittiotal har de spelat, spelat och spelat. De är nyligen hemkomna från USA och innan dess Japan och Tyskland. Olov Johansson (nyckelharpa), Mikael Marin (viola) och Roger Tallroth (gitarr) har rent av, som enda svenska band, en gata i Bloomington, Indiana upkallad efter sig. En del av Kirkwood Avenue heter numera Väsen Street. Le Vent du Nord (Vinden från norr) kommer från Quebec, fyller tio år i år och är fulla av svårt-att-sitta-still energi. De blandar traditionell folkmusik med egna låtar och levandegör allt de sätter tänderna i. Nicolas Boulerice (bland annat hurdy-gurdy, vevlira på svenska, men engelska namnet är roligare), Simon Beaudry (gitarr), Olivier Demers (fiol och gitarr) och Réjean Brunet (dragspel och annat) förtjänar också att nämnas med namn.
Konserten inleds av Väsen vars grundidé är lika enkel som smart - att spela traditionell svenk folkmusik, fast bättre. Vi får Robs Polska och Skräplandsschottis, två menuetter av Carl von Linnés morfar som tolkas med så utmejslad lågmäldhet att det är direkt rörande. Vi får också Eklunds Polska Nummer Tre som av Eklund själv brukade användas för att sälja smågrisar. Tydligen var han bättre musiker än bonde. En konsert med Väsen, för er som inte sett dem live, är lika underhållande mellan låtarna som under. De förklarar låtarnas bakgrund och efter alla år på turné finns det anekdoter att berätta. Innan paus får de sällskap av Le Vent du Nord och här kommer konserten in i andra andningen.
Fransmännen från Quebec inleder sedan andra halvan och intensiteten höjs. Höjdpunkten i deras set heter Rossignolet, som betyder näktergal men är en metafor för en häxa. En riktig rysare, även musikaliskt, och man anar oändligheten i det kanadensiska vinterlandskapet. Ett vevlirasolo har sällan låtit så bra och bidragit med så mycket atmosfär. Sedan läggs ytterligare en växel i när Väsen ansluter och tillsammans spelar de en rad svängiga låtar och i mötet uppstår en häftig kemi och energi. Bland annat i en medeltida ballad från Nöbbele med svensk sång även av fransmännen. Som tack får banden två stående ovationer. Hoppas på fler möten längre fram, gärna någonstans där man inte sitter ner.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

fredag, mars 23, 2012

Ljust & Fräscht roar med lyxångest

(Bild som inte fungerar på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström)
Plats: Vida Arena.
Tid: Söndagen 18 mars.
Publik: Strax över 2000.
Längd: Nästan två timmar.
Bäst: Balansen mellan humor och allvar. Föreställningens grundfråga är allvarlig.
Henrik Schyffert ledde radioprogrammet Hassan där han sa bajs i telefonen till Jarl Kulle. Schyfferts kollega hette Christian Luuk. När Schyffert slutade anställde Luuk i sin tur Fredrik Lindström. På den vägen är det. Schyffert har sedan varit rockstjärna, programledare, regissör, skådespelare och stått på Dramatens scen. Lindström har varit författare, poet, regissör, skådespelare, lockat miljonpublik med lingvistik och är domare i På Spåret. För några år sedan gjorde de tillsammans hyllade föreställningen The 90´s – Ett Försvarstal. Ljust & Fräscht hade premiär förra året, blev en stor framgång både med publik och kritiker och är nu på turné. Under två kvällar i Vida Arena roas över 4500 besökare.
Inredning är lika inne som bantning och mindfulness. Där det finns folk som söker enkla svar finns det trender och där det finns trender finns det komiker som sätter fingret på dem. Och få samtida komiker är skickligare på det än Schyffert och Lindström, de utnyttjar också sina respektive roller utmärkt: den häftiga storebrorsan och den humoristiske akademikern. Att få publiken att skratta åt sig själv och ändå ge dem – oss – känslan av att det egentligen är vår ytligare granne vi skrattar åt kräver skärpa. Den skärpan finns, även om inledningen känns något stressad. Men duon är skicklig på publikkontakt och de stora avstånden försvinner snabbt.
Tonen på scenen är oftare den hos två folkbildare än den hos två komiker. Lindström förklarar gillestugans roll under sjuttiotalet, hur fin- och hobbyrummen har försvunnit och hur tv-rummet håller på att bli nästa offer. Alla samlas istället i köket, även om ingen lagar mat där längre. Den pedagogiska tonen från hans föreställning Svenskar Är Också Människor går igen. Schyffert pratar om återvinningshysterin, sopsortering och att det var enklare att kasta saker förr. Och om att det numera är dödsstraff på att slänga kuvert. Under sin monolog jobbar han bitvis upp sin ilska till ren John Cleese-nivå.
Grunddilemmat ligger förstås i att folk söker lycka i ytlighet. I att det är enklare att bli inspirerad - till exempel i någon av de 65 inredningstidningarna man kan välja mellan - till att skaffa ny brunn i duschen än i att försöka få mer kvalitetstid med barnen. De har en intressant poäng i att det i ett land med överskott av prylar är den tomma ytan som är lyxig och exklusiv. Ett rum fullt med leksaker för både vuxna och barn är bara vardag.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

söndag, mars 18, 2012

Gamla Arctic Monkeys eller nya Arctic Monkeys?

Sedan debuten med Everything People Say I Am, That´s What I´m Not har brittiska popbandet Arctic Monkeys egentligen bara haft ett problem - sina fans. De har krävt att allt ska låta mer eller mindre exakt som debuten. Låtskrivaren Alex Turner, sin generations Ray Davies, Paul Weller eller Damon Albarn beroende på hur gammal man själv är, har snarare velat gå vidare. På skivor som Humbug och Suck It And See har han dessutom lyckats utmärkt. Fansen har gillat, men ändå har kommentarerna legat där och gnagt.
Nu har bandet släppt en fristående singel kallad R U Mine? och den är en tillbakagång. Resultatet har inte låtit vänta på sig.
Spotify är låten redan bandets tredje mest populära och på YouTube har den på två veckor fått mer än två och en halv miljon träffar. Folk går apa - passande nog - över att det gamla Monkeys är tillbaka och att de låter som på den gamla goda tiden (2005).
Låten är onekligen en av bandets mest självhäftande, men jag kan inte låta bli att fundera på om den är ett medvetet halvironiskt steg tillbaka för att reta fansen lite eller om det helt enkelt bara är ännu en väldigt bra låt av ett av mina favoritband.
En sak som är säker är att det inte är lätt att försöka utveckla sin musik.
(Om det fortfarande gick att länka till videos och tidigare inlägg skulle jag göra det, men tyvärr)

Etiketter:

fredag, mars 16, 2012

Carminho - från Portugal med krossat hjärta

Plats: Palladium i Växjö.
Tid: Torsdagen 8 mars.
Publik: 105 bänkade.
Längd: 85 minuter.
Bäst: Mötet mellan spelglädje och melankoli.
Saknade mest: Textremsa.

I Portugal finns en sorts folkmusik som heter fado. Den är ofta långsam och sorglig, en sorts klagosång med rötter i sjömansvisor, Brasilien, arabisk musik och afrikansk slavmusik. Själva ordet fado betyder öde. Musiken började under tidigt 1800-tal, men har förmodligen rötter betydligt längre tillbaka än så. Stilen har efter hand fått mer fokus på sången och de akustiska gitarrerna. Genrens stora stjärna heter Amália Rodrigues (1920-1999), känd som fadons drottning. Hon gjorde musiken känd internationellt, hade en mer än trettioårig karriär och hyllas också med en låt ikväll. Fadon delas upp i två skolor. Den sorts fado Carminho sjunger är den ursprungliga varianten av fado som kallas Lissabon efter staden den uppfanns i - fado de Lisboa (fado från Lissabon). 2011 blev fadon upptagen på UNESCOs världsarvslista. Två år tidigare släppte Carminho (fullständigt namn inget mindre än Maria do Carmo Carvalho Rebelo de Andrade) sin debutskiva kallad just Fado. Den blev en stor framgång i Portugal och uppmärksammades även i till exempel England. Hon är i dagarna aktuell med sin andra skiva Alma (själ).
Rösten kommunicerar känslan oavsett om man kan språket eller inte, på samma sätt som man inte behöver prata trumpet för att förstå Miles Davis. Musiken däremot är bitvis dansant och rent av glad. Bia Da Mouraria (Bia Från Mouraria) svänger rejält. När de tre musikerna sedan spelar en låt instrumentalt är det rent av tjofadderittan. Portugisisk gitarr, klassisk gitarr och akustisk bas behandlas av musikerna som om de aldrig gjort annat än spelat. De får välförtjänta applåder efter sina solon och publiken klappar spontant takten.
Carminhos sångstil har beskrivits som avskalad och hennes djup som intensivt. Melankolin i hennes röst kommer fram till synes utan att hon behöver ta i eller anstränga sig. Tekniken är imponerande men kommer inte i vägen för känslan. Vi får också Brasiliansk pop, festmusik och en av hennes personliga traditionella favoriter, Disse-te Adeus (Tog Farväl). Avslutningen Escrevi Teu Nome No Vento (Jag Skrev Ditt Namn I Vinden) sjungs utan mikrofon och det låter minst lika bra som med. Acapella utan mikrofon imponerar också. Pondusen i hennes röst går inte att förneka. Och trots den sorg hon gestaltar i nästan varje ord ler hon mellan låtarna och tycks genuint rörd av applåderna. Bonito.
Publicerades urspungligen i Smålandsposten.
(Bilder och länkar vill fortfarande i fungera)

Etiketter:

tisdag, mars 13, 2012

Bill Clinton och Barack Obama satsar på folk

Fråga i dagens upplaga av rimliga och sansade tidningen Expressen:
Kommer Barack Obama bli omvald?
Bert-Åke Varg, 714 år och skådespelare svarar:
- Ja, jag hoppas det för folkets skull. Han är den enda som satsar på folk som har det besvärligt. Den allra bästa presidenten är Bill Clinton.
Det finns ett skämt här någonstans, va? Men var?

Etiketter: ,

tisdag, mars 06, 2012

Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser

Plats: Konserthuset i Växjö.
Tid: Tisdagen den 27 februari.
Publik: Strax över 400.
Längd: 95 minuter.
Bäst: Innerligheten.
Saknade mest: What Have I Done.
Helt utan att lalla runt i tävlingsprogram, med en restriktiv inställning till intervjuer och ett endast fåtal egentliga hits har Anna Ternheim blivit en av Sveriges största och mest respekterade artister. Det vackra ordet integritet har mjölkats på sin betydelse, men Ternheim besitter just en rejäl dos integritet. Fjärde skivan The Night Visitor är mer avskalad än föregångaren Leaving On A Mayday och vilar tung över kvällens konsert där konserthusets scen förvandlats till ett vardagsrum.
De fem första låtarna är hon med akustisk gitarr och piano i Broder Daniels Shoreline innan Dave Ferguson, som bland annat har Johnny Cash på sitt CV, smyger upp och sätter sig i en av fåtöljerna innan de sjunger Lorelai-Marie tillsammans. Ternheim och Fergusons gnabbande är charmigt, deras röster tillsammans värmande. Den avskalade inramningen ger nytt liv till favoriter som Let It Rain (framförs endast uppbackad av klocka innan Ferguson plockar upp ståbasen under andra halvan) och en spöklik Girl Laying Down som framförs ensam med piano. Stämningen påverkas också av den mörka belysningen. Under långa stunder är det en ensam spotlight som tappert lyser upp och effektivt skapar skuggor. Ibland hotas flytet av mycket gitarrstämmande, men som Ferguson påpekar: we tune because we care.

Oavsett om man föredrar original- eller liveversionerna av låtarna är det en intressant upplevelse. Vi får också Pat McLaughlin och Roger Cooks The Longer The Waiting, The Sweeter The Kiss i duett. Den är rentav ännu vackrare än på skiva och det säger inte lite. Samma sak med God Don´t Know med gitarr och mandolin. De gör också Johnny Cashs Beyond The Great Divide. Under extranumren får vi ”lite gamla favoriter", bland annat My Secret.

Balansen mellan avslappnat och professionalism är imponerade och vittnar om hur skicklig hon är och hur enkelt hon får det att verka. De senaste åren har det gått cirka 23 på dussinet i kategorin kvinnliga singer/songwriters, förvisso efter 83 år av manlig dominans. Men Ternheim har nästan redan från början, i alla fall från skiva två, haft ett eget särpräglat uttryck. Det visar sig under kvällen att det uttrycket inte är i behov av mycket mer än Ternheim själv. Efter sista låten Black Light Shines får hon en stående ovation. Och den har hon jobbat sig till utan att kompromissa.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

söndag, mars 04, 2012

Sven Zetterberg imponerar


Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen 25 februari.
Publik: Tämligen fullt.
Bäst: Den lediga stilblandningen imponerar.
Saknade mest: Fler egna låtar hade varit trevligt.

Sven Zetterberg. Hans namn förtjänar en egen mening. Bluessverige är kanske inte stort, men Zetterberg är. Han tillhör de främsta både som gitarrist (spelar han gitarr eller spelar han gitarr?), sångare (sjunger han eller osv), låtskrivare OCH munspelare. Han föddes i Skärblacka, Tennessee 1952 och ställde sig på scenen redan som sjuåring. Han började med munspel och plockade inte upp gitarren på allvar förrän vid 24. Det märks på publiken att han är efterlängtad. Det blir jubel och visslingar efter varje låt och solo. Folk dansar även om det egentligen inte finns tillräckligt utrymme att röra sig.
Trots att han verkar i en traditionstyngd genre är uttrycket i första hand eget, oavsett om materialet är hans eller andras. Bland annat tolkas Slim Harpo och Sonny Boy Williamson (Rice Miller). Förvisso är det en provkarta över svart amerikansk folkmusik, men den tas till Sverige på ett naturligt sätt. Det känns inte för ett ögonblick som maskerad. Och även om det är blues det handlar om är inte soulen långt bort. Tolkningen av Otis Reddings Treat Her Right är lysande. You´ll Lose A Good Thing, som bland annat Aretha Franklin gjort, kommer inte långt efter. Svängiga A Risky Lifestyle med snygg slide visar också att han kan skriva eget borde-vara-klassiker material.
Zetterberg sa upp sitt fasta band för ungefär två år sedan för att kunna jobba med vilka musiker han vill och inte bli låst i en form. Å ena sidan var det synd, men å andra sidan måste man respektera kreativa människor som gör saker det anses att de inte borde. Femmannabandet han spelar med i Växjö har ett imponerande köttigt sväng som är en logisk förlängning av Zetterbergs bastanta gitarrspel. Dynamik är ett ord som ligger nära till hands. Bitvis också dynamit. Vill särskilt lyfta fram Anders Lewéns gitarrspel som står utmärkt på egna ben i de låtar där Zetterberg fokuserar på munspelet. Matti Ollikainen på orgel och piano bidrar med värme och snabba fingrar. Jim Ingvarsson på trummor och Mikael Fahleryd på bas ser till att det svänger hur långsamt det än går.
Ibland låter det som om Leonard och Phil Chess tagit sitt pick och pack och slagit sig ner i Muscle Shoals. Redan från första inräkningen förstår man att Zetterberg menar allvar med sitt leende. Får man verkligen ha så här kul när man spelar blues?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: