Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser

Plats: Konserthuset i Växjö.
Tid: Tisdagen den 27 februari.
Publik: Strax över 400.
Längd: 95 minuter.
Bäst: Innerligheten.
Saknade mest: What Have I Done.

Helt utan att lalla runt i tävlingsprogram, med en restriktiv inställning till intervjuer och ett endast fåtal egentliga hits har Anna Ternheim blivit en av Sveriges största och mest respekterade artister. Det vackra ordet integritet har mjölkats på sin betydelse, men Ternheim besitter just en rejäl dos integritet. Fjärde skivan The Night Visitor är mer avskalad än föregångaren Leaving On A Mayday och vilar tung över kvällens konsert där konserthusets scen förvandlats till ett vardagsrum.

De fem första låtarna är hon med akustisk gitarr och piano i Broder Daniels Shoreline innan Dave Ferguson, som bland annat har Johnny Cash på sitt CV, smyger upp och sätter sig i en av fåtöljerna innan de sjunger Lorelai-Marie tillsammans. Ternheim och Fergusons gnabbande är charmigt, deras röster tillsammans värmande. Den avskalade inramningen ger nytt liv till favoriter som Let It Rain (framförs endast uppbackad av klocka innan Ferguson plockar upp ståbasen under andra halvan) och en spöklik Girl Laying Down som framförs ensam med piano. Stämningen påverkas också av den mörka belysningen. Under långa stunder är det en ensam spotlight som tappert lyser upp och effektivt skapar skuggor. Ibland hotas flytet av mycket gitarrstämmande, men som Ferguson påpekar: we tune because we care.

Oavsett om man föredrar original- eller liveversionerna av låtarna är det en intressant upplevelse. Vi får också Pat McLaughlin och Roger Cooks The Longer The Waiting, The Sweeter The Kiss i duett. Den är rentav ännu vackrare än på skiva och det säger inte lite. Samma sak med God Don´t Know med gitarr och mandolin. De gör också Johnny Cashs Beyond The Great Divide. Under extranumren får vi ”lite gamla favoriter", bland annat My Secret.

Balansen mellan avslappnat och professionalism är imponerade och vittnar om hur skicklig hon är och hur enkelt hon får det att verka. De senaste åren har det gått cirka 23 på dussinet i kategorin kvinnliga singer/songwriters, förvisso efter 83 år av manlig dominans. Men Ternheim har nästan redan från början, i alla fall från skiva två, haft ett eget särpräglat uttryck. Det visar sig under kvällen att det uttrycket inte är i behov av mycket mer än Ternheim själv. Efter sista låten Black Light Shines får hon en stående ovation. Och den har hon jobbat sig till utan att kompromissa.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.