Sven Zetterberg imponerar

Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen 25 februari.
Publik: Tämligen fullt.
Bäst: Den lediga stilblandningen imponerar.
Saknade mest: Fler egna låtar hade varit trevligt.

Sven Zetterberg. Hans namn förtjänar en egen mening. Bluessverige är kanske inte stort, men Zetterberg är. Han tillhör de främsta både som gitarrist (spelar han gitarr eller spelar han gitarr?), sångare (sjunger han eller osv), låtskrivare OCH munspelare. Han föddes i Skärblacka, Tennessee 1952 och ställde sig på scenen redan som sjuåring. Han började med munspel och plockade inte upp gitarren på allvar förrän vid 24. Det märks på publiken att han är efterlängtad. Det blir jubel och visslingar efter varje låt och solo. Folk dansar även om det egentligen inte finns tillräckligt utrymme att röra sig.

Trots att han verkar i en traditionstyngd genre är uttrycket i första hand eget, oavsett om materialet är hans eller andras. Bland annat tolkas Slim Harpo och Sonny Boy Williamson (Rice Miller). Förvisso är det en provkarta över svart amerikansk folkmusik, men den tas till Sverige på ett naturligt sätt. Det känns inte för ett ögonblick som maskerad. Och även om det är blues det handlar om är inte soulen långt bort. Tolkningen av Otis Reddings Treat Her Right är lysande. You´ll Lose A Good Thing, som bland annat Aretha Franklin gjort, kommer inte långt efter. Svängiga A Risky Lifestyle med snygg slide visar också att han kan skriva eget borde-vara-klassiker material.

Zetterberg sa upp sitt fasta band för ungefär två år sedan för att kunna jobba med vilka musiker han vill och inte bli låst i en form. Å ena sidan var det synd, men å andra sidan måste man respektera kreativa människor som gör saker det anses att de inte borde. Femmannabandet han spelar med i Växjö har ett imponerande köttigt sväng som är en logisk förlängning av Zetterbergs bastanta gitarrspel. Dynamik är ett ord som ligger nära till hands. Bitvis också dynamit. Vill särskilt lyfta fram Anders Lewéns gitarrspel som står utmärkt på egna ben i de låtar där Zetterberg fokuserar på munspelet. Matti Ollikainen på orgel och piano bidrar med värme och snabba fingrar. Jim Ingvarsson på trummor och Mikael Fahleryd på bas ser till att det svänger hur långsamt det än går.

Ibland låter det som om Leonard och Phil Chess tagit sitt pick och pack och slagit sig ner i Muscle Shoals. Redan från första inräkningen förstår man att Zetterberg menar allvar med sitt leende. Får man verkligen ha så här kul när man spelar blues?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.