Tommy Körberg imponerar på en tvivlare

Plats: Konserthuset.

Tid: Fredagen 23 mars.

Längd: Två och en halv timme (!) plus paus.

Publik: 768 (fullt).

Bäst: Rösten, bandet och låtvalen är toppklass.

Sämst: Det myckna skämtandet.

Saknade mest: Han hade gärna fått prata mer om hur han valde låtarna.

Tommy Körberg behöver ingen närmare presentation, varken som person eller som sångare. Han blev popstjärna redan på sextiotalet med bandet Tom & Micks & Maniacs och sedan dess har han sjungit schlager, opera, musikal och folkmusik. För en yngre generation (yngre i det här fallet betyder de som inte fyllt 50 än) är han kanske mest känd som musikalartist från bland annat Chess och Sound Of Music. Han har också skådespelat, bland annat med Hasse & Tage. Under kvällens rejält tilltagna konsert bjuds det på både känt och relativt okänt på både svenska och engelska.

Efter femtio år på scen vet Körberg hur man hanterar en publik. Det är mycket prat och skämtande mellan låtarna. Jag kan tycka det blir för mycket Robert Gustafsson över det hela, men publiken är med på noterna och skratten avlöser varandra. Körberg bjuder både på andra och sig själv.

Körberg har överlag valt låtar med ypperlig känsla och vi bjuds på ett urval från bland annat - djupt andetag - Björn och Benny (Anthem från Chess), Cornelis Vreeswijk, Jaques Brel, Paul Simon, Don Henley, John Hiatt, Frank Zappa, Bellman (Glimmande Nymf med ocensurerad text i en tolkning som är en av kvällens höjdpunkter), två låtar av Nick Lowe (stilpoäng) och en av Ron Sexsmith (dubbel stilpoäng). Utöver detta får vi också lite mjukrock från sjuttiotalet, brasilianskt och blues. Särskilt den sistnämnda är en oväntad höjdpunkt. Blandningen och fingertoppskänslan är den hos en Frank Sinatra uppväxt på rock.

Bandet behärskar allt utmärkt och imponerar under kvällen mer och mer i all sin lågmäldhet. De består av två akustiska gitarrer, ståbas och trummor. Arrangemangen är tacksamt befriade från musikalsvull. Musikerna befinner sig i ett ofta smått viskande gränsland mellan visa och mjukjazz. Balansen till anonym bakgrundsmusik är tunn, men de klarar den med lite väl valda vassa kanter här och där. Gitarristerna får välförtjänta applåder efter varsitt solo. Ljudteknikerna får förresten också en applåd. Körberg då? Han har förstått att rösten är där för att förmedla sångerna och inte tvärtom. Det hedrar honom. Han är också noga med att förklara vem som har skrivit låtarna. Det hedrar honom också. Och att han kan sjunga vet både ni och han.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.