Väsen och Le Vent du Nord

Plats: Konserthuset i Växjö.

Tid: Lördagen 17 mars.

Längd: 110 minuter plus paus.

Publik: 250 stycken glada.

Bäst: Mötet mellan banden ger mersmak.

Sämst: Pauser i konserter. Varför?

Saknade mest: Atmosfären i Korrö.

Väsen är ett av Sveriges bästa liveband. Sedan de bildades i skarven mellan åttio- och nittiotal har de spelat, spelat och spelat. De är nyligen hemkomna från USA och innan dess Japan och Tyskland. Olov Johansson (nyckelharpa), Mikael Marin (viola) och Roger Tallroth (gitarr) har rent av, som enda svenska band, en gata i Bloomington, Indiana upkallad efter sig. En del av Kirkwood Avenue heter numera Väsen Street. Le Vent du Nord (Vinden från norr) kommer från Quebec, fyller tio år i år och är fulla av svårt-att-sitta-still energi. De blandar traditionell folkmusik med egna låtar och levandegör allt de sätter tänderna i. Nicolas Boulerice (bland annat hurdy-gurdy, vevlira på svenska, men engelska namnet är roligare), Simon Beaudry (gitarr), Olivier Demers (fiol och gitarr) och Réjean Brunet (dragspel och annat) förtjänar också att nämnas med namn.

Konserten inleds av Väsen vars grundidé är lika enkel som smart - att spela traditionell svenk folkmusik, fast bättre. Vi får Robs Polska och Skräplandsschottis, två menuetter av Carl von Linnés morfar som tolkas med så utmejslad lågmäldhet att det är direkt rörande. Vi får också Eklunds Polska Nummer Tre som av Eklund själv brukade användas för att sälja smågrisar. Tydligen var han bättre musiker än bonde. En konsert med Väsen, för er som inte sett dem live, är lika underhållande mellan låtarna som under. De förklarar låtarnas bakgrund och efter alla år på turné finns det anekdoter att berätta. Innan paus får de sällskap av Le Vent du Nord och här kommer konserten in i andra andningen.

Fransmännen från Quebec inleder sedan andra halvan och intensiteten höjs. Höjdpunkten i deras set heter Rossignolet, som betyder näktergal men är en metafor för en häxa. En riktig rysare, även musikaliskt, och man anar oändligheten i det kanadensiska vinterlandskapet. Ett vevlirasolo har sällan låtit så bra och bidragit med så mycket atmosfär. Sedan läggs ytterligare en växel i när Väsen ansluter och tillsammans spelar de en rad svängiga låtar och i mötet uppstår en häftig kemi och energi. Bland annat i en medeltida ballad från Nöbbele med svensk sång även av fransmännen. Som tack får banden två stående ovationer. Hoppas på fler möten längre fram, gärna någonstans där man inte sitter ner.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.