Konsertrecension: Stefan Sundström

Stefan Sundström
Publik: 180
Bäst: Hans karisma och närvaro.
Sämst: Många bra låtar saknas.
Betyg: 3

Visartisten, skådespelaren och tomatodlaren Stefan Sundström är ute på turné kallad Domedagspredikan. Växjö teater tog tacksamt emot.

Det blir snabbt lika varmt i teatern som det är kallt utanför. Sundström är älskad. En artist som, oavsett hur överanvänd frasen är, går sin egen väg. Säger något viktigt med glimten i ögat, säger något roligt på stort allvar. Senaste skivan heter likt turnén Domedagspredikan. Tanken är att gud tröttnat, tackar för sig och meddelar att om mänskligheten ska klaga på allt kan de fixa saker själva och de tror det är så j*kla enkelt.

Rent musikaliskt påminner skivan om en sentida Tom Waits. Kabaret, rock, jazz, skrammel och visor. Sången ligger i vanliga fall närma Mick Jagger. Men i kväll, ensam med gitarr, går det att höra varenda stavelse i varenda ord. Om ordet trubadurafton lätt får en klang av dassiga tolkningar av klassiska visor på någon pub i ett somrigt Borgholm är det här en trubadurafton i ordets finaste bemärkelse. Både hellre OCH bra, liksom. Cornelis ler i sin himmel, inte minst för texternas skull.

På tal om klassiska visor. Märk Hur Vår Skugga är det nummer under kvällen som inte bär Sundströms egen signatur. Han pratar om fördelen med att börja 19:30, frånvaron av alkohol och att spela på en teater. Och sjunger en låt om livet som morfar. Att åldras är ett av kvällens teman. Han pratar också om grannsamverkan där han bor. Om att fotspåren i snön på något konstigt sätt blev fler för varje varv han gick runt grannens hus. Han kan konsten att dra en skröna, både mellan och i låtarna.

Trettiofyra stopp är det på turnén. Växjö är nummer tjugoåtta. Han är med andra ord varm i kläderna vid det här laget. Det kompenseras med en avväpnande rufsighet. Ibland kommer han av sig i texterna trots att han verkar ha textlappar framför sig.

Alla artister som står på en scen jobbar med att försöka riva den där osynliga muren mellan scen och publik (förstås förutom Pink Floyd som istället byggde en mur). Sundström behöver bara komma ut på scenen så river publiken glatt muren åt honom. Han tackar för det förtroendet med att vara på lysande humör.

”Jag gör en platta, turnerar ensam och sedan behöver jag inte jobba på ett år,” förklarar Stefan Sundström inledningsvis kvällens koncept. Det är oklart om ärlighet lönar sig 2019, men det lägger grunden för en underhållande kväll med många skratt i allvaret. Utanför ligger snön vit och himlen är stjärnklar. ”Snart är det sommar”, påpekar Sundström och hälsar att han kommer tillbaka då.   

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Ola Magnell

Konsertrecension: CasjaStina Åkerström

Tom Waits - ett åsnejubileum i skymundan

The Rolling Stones Rock´n´Roll Circus

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.