måndag, februari 23, 2009

The Rolling Stones Rock And Roll Circus

http://media.thewho.com/non_secure/images/dvds/Rolling_Stones_RR_Circus.jpg

I december 1968 bjöd The Rolling Stones in till The Rolling Stones Rock And Roll Circus. Tanken var att bandet med några gästartister skulle bjuda på en cirkus, även mer traditionella cirkusnummer ingick, för att göra publicitet för sin då nya skiva Beggars Banquet. Skivan blev en nytändning och är ett av deras bästa album.

Cirkusen filmades och skulle ges ut på skiva. Gästerna var Jethro Tull (där Toni Iommi var med på gitarr under en kort period innan han bildade Black Stabbath), Taj Mahal (tvärflöjt och ena benet böjt!), Marianne Faithfull (Jaggers dåvarande flickvän och just nu aktuell med finfina skivan Easy Come Easy Go), The Dirty Mac (John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards och nyligen bortgångna Mitch Mitchell) - de gjorde Yer Blues från The Beatles då nysläppta vita skiva och även ett nummer med Yoko på "sång" - och The Who (där Keith Moon gör en klockren imitation av Animal i Mupparna). Se här:

The Who - A Quick One - R&R Circus  - Best Quality

Problemet var att The Who, som var nyligen hemkomna från en lång USA-turné, var ruskigt laddade och kriminellt tajta. The Rolling Stones, som inte turnérat på nästan två år, var inte fullt lika tajta. The Who spelade, kort sagt, skiten ur The Rolling Stones. Mick Jagger förklarade kort efter inspelningen att ljudkvaliteten inte blivit så bra som man hoppats och att filmen/skivan inte skulle ges ut. Stones pömsiga framträdanden kan förvisso förklaras med att bandet blev försenat och inte började spela förrän fem på morgonen. Men är det relevant för ett band vars gitarrist än idag är stolt över att han ofta var vaken fem dagar i rad under slutet av sextiotalet?

Från ett Rolling Stones-perspektiv är konserten minnesvärd för att vara gitarristen/allt annat och tidigare eldsjälen Brian Jones sista framträdande med gruppen. Hans roll hade gått från ledare till bihang när Jagger och Richards klev in i centrum i egenskap av låtskrivare. Jones gitarr i filmen gör inte mycket väsen av sig, med undantag för hans slidegitarr i No Expectations. Han avled i juli 1969.

1996 släpptes skivan och filmen. Då hade bandet som var tänkt att spela huvudrollen för längesedan blivit rockmusikens Vasamuseum.

Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida