Konsertrecenension: Deportees

Deportees
Växjö teater
Publik: Strax över 300.
Bäst: Att var och varannan låt känns som en klassiker.
Sämst: Vädret?
Betyg: 4

Deportees släppte nyligen sitt första album på fyra år och nu har de även spelat i Växjö för första gången på lika länge. Och av allt att döma verkar de ha vilat sig i form.

Med vilat menas inte att medlemmarna har legat hemma på sofflocket i fyra år. Anledningen till uppehållen mellan skivorna är att några av dem turnerar med andra band och artister när de inte spelar med Deportees. Hyror måste betalas. 

I våras släppte de äntligen EP:n Re-dreaming och nya albumet, deras sjätte, All Future följde i oktober. Kvällen börjar med att Esther och hennes xylofon värmer upp publiken med några låtar. Hon spelar sedan även keyboard och bas såväl som sjunger kör med sammanlagt sex personer starka Deportees.

Musiken är välskriven, välarrangerad och välspelad. Deportees är inte ett band som överraskar med tvära kast eller gör saker med vänsterhanden. Förmodligen skulle det vara enkelt att göra misstaget att avfärda dem som tråkiga. Men, och det är ett stort men, med tålamod tar man sig in i musiken och upptäcker detaljer och nyanser. Stoltheten och omsorgen. Live är de bitvis betydligt skramligare och brötigare än på skiva och Thomas Hedlund förvandlas vid några väl valda tillfällen till Keith Moon bakom trummorna.

Ibland närmar de sig långsamt och plötsligt är man mitt i en värmande kram. Musik som ber om tålamod är förmodligen i sig otidsenligt i ett mediaklimat som är i ständig jakt på klick och likes. Chansen är ändå stor att en Love Me Like I´m Gone (som spelas redan som låter nummer två) eller en A Heart Like Yours In A Time Like This kommer finnas kvar länge hos de som släpper in dem. Under The Pavement – The Beach görs om till vacker pianoballad. Det blir en handfull nya låtar. Bright Eyes (inte Art Garfunkel-låten) är redan en publikfavorit. Forever Seems Longer Today är också redan där uppe. Samtliga låtar får ytterligare en växel live.

Ljuset är enkelt med effektivt, annars talar musiken för sig själv. Sångaren Peder Stenberg pratar lite lågmält mellan låtarna, rycks ibland med av musiken. Det är väldigt vackert i all sin enkelhet. Deportees är lite som en musikalversion av Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, även om det möjligtvis är motsägelsefullt med tanke på att de trots allt står på en scen.

Några gånger är de uppe och nosar på högsta betyg. Tyvärr går det inte att sätta fyra och en halv gran, men protokollför att de fyra granarna ska vara extra tjocka. Och vänta inte fyra år till nästa Växjöbesök, tack.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Deportees

Årets bästa skivor 2015

The Who för nybörjare

Skivrecension: Paul Simon

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.