lördag, juli 13, 2019

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Honeyboy Slim & The Bad Habits 

Publik: Cirka 150 framför scenen. 

Bäst: Att de bara ångar på. 

Sämst: Den rätta publikkontakten uteblir. 

Betyg: 4

En sommar utan Honeyboy Slim & The Habits är ingen sommar, som det gamla djungelordspråket lyder. I onsdags var det dags för den fjärde upplagan av Rockin´ Jamboree på Tyrolen i Blädinge.
Tillsammans med punkbluegrass hela vägen från Kansas i form av Carrie Nation & The Speakeasy och lokala förmågorna Ballroom Band med sin fyrtiotalsswing var det just Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som bjöd på underhållningen. De kan sina saker. Och vilket ös. Och vilket skoningslöst driv.
På grund av Fotbolls-VM flyttades konserten en timme till 20:30. Alltså så att den krockade med första halvlek istället för den andra och eventuellt direkt avgörande. Fotbollen visas förresten också på Tyrolen. Så sug på det här: tre band och fotboll på storskärm för 20 kr. Tjugo. Bollen är rund, men inte lika svängig som en rhythm´n´blues-konsert så nu fokuserar vi på det istället.
Jacob Steinwall sång och gitarr, Josef Steinwall sång och gitarr, Sven Andersson bas och skrikande och Linus Sollin trummor räknar in och, tja, sedan är det svårt att sätta ord på resten. Det är enklare att sätta ord på att de just debuterat på LP med Who Put The Jinx? och att onsdagens jamboree fungerade som releasefest.
Kanske är det för att det är mitt i veckan och alla inte har semester, kanske är det för att det är oväntat kyligt i luften. Men publiken är lite avvaktande. Mycket armar i kors. Många står långt bort från scenen. Det behöver inte betyda att publiken inte gillar det de hör, men kroppsspråk brukar inte ljuga.
Men å andra sidan: längst framme vid scenen finns det de som dansar för glatta livet, både charleston och lindy hopp. Och många vill köpa skiva efter spelningen. Det är också ett bra betyg. Skivan består förresten nästan bara av egna låtar där samtliga bandmedlemmar står som kompositörer.
Låtarna framförs med en pondus och ledighet som bara kan komma ur övertygelse, passion och disciplin. De får det att låta så enkelt och självklart. Få saker är svårare. Det blir eget och andras material. Några klassiker, mest lite bortglömt strax bortom de sedan länge mest sönderspelade. Det tål att upprepas. Honeyboy Slim & The Bad Habits har inget med småputtrig nostalgi att göra. För dem är musiken på bluesigt allvar från början till slut. New Orleans, Chicago, Macon, Vetlanda. I ett andetag.
Och med mer och mer egna låtar och färre av de gamla favoriterna är bandet just nu mitt i ett steg. Ska bli intressant att se och höra vad foten landar. 

Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

upplagd av Ola Claesson 11:31:00 0 kommentarer

måndag, juli 08, 2019

Konsertrecension: Amadou & Mariam

Amadou & Mariam
Plats: Tyrolen 
Publik: Cirka 350 på området.
Bäst: Svänget, dansen och glädjen.
Sämst: Många andra konserter framstår plötsligt som väldigt stela.
Betyg: 4 

Amadou & Mariam från Mali har turnerat med band som Blur, Coldplay och U2 och spelat över hela världen. Haft flera stora hits i Frankrike. Gjort den officiella låten till ett Fotbolls-VM. Det var alltså bara en tidsfråga när de skulle dyka ner i Blädinge och upp på Tyrolen. Under fredagen var det dags.
Världens Fest, som kvällen kallas, är ett samarbete mellan Tyrolens vänner, Musik i Syd och Kulturintegration Alvesta. Från sen eftermiddag till efter midnatt bjöds på musiker från bland annat Syrien, Qatar, Senegal, Argentina, England och, om det inte är ett missförstånd, något konstigt ställe som heter Alvesta. Vi kan kalla det världsmusik, en förvisso lite klumpig term som täcker in all folkmusik som inte kommer från Sverige eller den anglosaxiska världen. Folkmusik härifrån kallas enkelt nog för folkmusik. Men om artisterna har imponerande geografisk bredd är musiken de framför ännu mer berest.
Kvällens stora drogplaster var duon och gifta paret Amadou & Mariam. De började spela och sjunga tillsammans redan i mitten av sjuttiotalet. Musiken är i grunden traditionell malisk folkmusik men blandar in influenser från många andra länder. Det går att höra spår av till exempel reggae. Där västerlänsk musik ofta och lite förenklat baseras på melodi, baseras afrikansk på rytm. Duon sjunger på engelska, franska och bambara. Är det första gången i Tyrolens långa historia det blir allsång på bambara mellan träden?
De som är på plats för att stå still med armarna i kors stöter genast på problem. Amadou & Mariam börjar förvisso lite försiktigt, men redan i andra låten Batoma får de tillsammans med sina fyra musiker upp farten. Publiken kommer också igång och sedan är festen igång. Med tanke på hur mycket jubel även mellansnacket möts av måste de tro att alla i Sverige pratar franska. Under extranumret uppstår spontan ringdans i publiken. Alla andra sortens dans uppstår också. Några är högst egna skapelser. En sådan kväll är det. La Réalité har spelats på radio även i Sverige och är dokumenterat omöjlig att stå still till. De avslutar med Dimanche, söndag på franska. En sådan här kväll känns det annars väldigt avlägset att helgen någonsin kan ta slut.
 I den gamla folkparken bland kossorna och myggen uppstår kortfattat ett spännande och befriande musikaliskt möte som värmer långt efter att solen gått ner. Merci beaucoup! Très bon concert! Trrrm-tsch! Går det förresten att önska sig besök av Tinariwen nästa år?  

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

upplagd av Ola Claesson 18:37:00 0 kommentarer