Fula Fula Ord: Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Honeyboy Slim & The Bad Habits

Publik: Cirka 150 framför scenen.

Bäst: Att de bara ångar på.

Sämst: Den rätta publikkontakten uteblir.

Betyg: 4

En sommar utan Honeyboy Slim & The Habits är ingen sommar, som det gamla djungelordspråket lyder. I onsdags var det dags för den fjärde upplagan av Rockin´ Jamboree på Tyrolen i Blädinge.

Tillsammans med punkbluegrass hela vägen från Kansas i form av Carrie Nation & The Speakeasy och lokala förmågorna Ballroom Band med sin fyrtiotalsswing var det just Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som bjöd på underhållningen. De kan sina saker. Och vilket ös. Och vilket skoningslöst driv.

På grund av Fotbolls-VM flyttades konserten en timme till 20:30. Alltså så att den krockade med första halvlek istället för den andra och eventuellt direkt avgörande. Fotbollen visas förresten också på Tyrolen. Så sug på det här: tre band och fotboll på storskärm för 20 kr. Tjugo. Bollen är rund, men inte lika svängig som en rhythm´n´blues-konsert så nu fokuserar vi på det istället.

Jacob Steinwall sång och gitarr, Josef Steinwall sång och gitarr, Sven Andersson bas och skrikande och Linus Sollin trummor räknar in och, tja, sedan är det svårt att sätta ord på resten. Det är enklare att sätta ord på att de just debuterat på LP med Who Put The Jinx? och att onsdagens jamboree fungerade som releasefest.

Kanske är det för att det är mitt i veckan och alla inte har semester, kanske är det för att det är oväntat kyligt i luften. Men publiken är lite avvaktande. Mycket armar i kors. Många står långt bort från scenen. Det behöver inte betyda att publiken inte gillar det de hör, men kroppsspråk brukar inte ljuga.

Men å andra sidan: längst framme vid scenen finns det de som dansar för glatta livet, både charleston och lindy hopp. Och många vill köpa skiva efter spelningen. Det är också ett bra betyg. Skivan består förresten nästan bara av egna låtar där samtliga bandmedlemmar står som kompositörer.

Låtarna framförs med en pondus och ledighet som bara kan komma ur övertygelse, passion och disciplin. De får det att låta så enkelt och självklart. Få saker är svårare. Det blir eget och andras material. Några klassiker, mest lite bortglömt strax bortom de sedan länge mest sönderspelade. Det tål att upprepas. Honeyboy Slim & The Bad Habits har inget med småputtrig nostalgi att göra. För dem är musiken på bluesigt allvar från början till slut. New Orleans, Chicago, Macon, Vetlanda. I ett andetag.

Och med mer och mer egna låtar och färre av de gamla favoriterna är bandet just nu mitt i ett steg. Ska bli intressant att se och höra vad foten landar.

Läs mer om liknande: