Bokrecension: Pick Up The Pieces: Excursions In Seventies Music

Pick Up The Pieces: Excursions In Seventies Music

John Corbett

The University Of Chicago Press

ISBN: 978-0-226-60473-2

Få saker kräver så mycket arbete som att få en text att framstå som att den självmant trillat ut färdig. Att skriva med fakta utan att det blir stolpigt, att sätta musiken i ett sociologiskt sammanhang utan att det blir omständigt, att skriva underhållande utan att det riskerar bli larvigt och att skriva självbiografiskt utan att det blir självupptaget. Allt det här lyckas John Corbett med och han gör de så bra att jag vill slå honom, men det tänker jag inte göra för då måste jag sluta läsa en stund. För ja, Corbett har skrivit en bok med akademiska ambitioner som går att njuta av.

Pick Up The Pieces går igenom sjuttiotalet år för år med till synes slumpmässigt utvalda låtar. Corbett tycks enbart gå på tycke och smak. Låtar och album från varje år får varsitt kapitel, de flesta en handfull sidor långa. Från The Kinks klassiker Lola till Grace Jones Warm Leatherette, det enda bidraget från åttiotalet. Här skulle det gå att rabbla upp en massa artister men jag ska hålla mig. Uppräkningar är aldrig kul.

Det är alltså inte bara en bok om blues, men många av artisterna han hinner med passar in i Jeffersons målgrupp. Och är du så pass musikintresserad att du läser bokrecensioner i en trots allt så pass smal tidning borde du definitivt läsa Pick Up The Pieces. 470 sidor utan mer än sjuttiotalet som röd tråd kan tyckas bli mycket, men det blir aldrig långtråkigt.

Kort sagt är det här en av de bästa böckerna jag läst på länge om musik, hur den blir till, vad den gör med oss och vad vi gör med den. Vad vi har musik till. Och du kommer med största sannolikhet både lära dig en hel del nytt, lägga märke till nya detaljer i låtar du trodde du kunde utantill, upptäcka nya favoriter och få skratta. Allt det som musikjournalistik är till för.

 Läs mer om liknande:

Sextiotalspop för nybörjare

Elvis Costello för nybörjare

Island Records fyller 60 i år 

David Bowies Low är ett av sjuttiotalets bästa album 

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Bokrecension: Wilmer X - 40 år Av Blues, Svett Och Tårar

Wilmer X: 40 år av blues, svett och tårar
Sven Lindström och Anders Roos
Roos förlag 
ISBN: B000340028

Pildammsskolan i Malmö är för alltid inskriven i svensk musikhistoria. Där livedebuterade Wilmer X den sjunde april 1978. Det betyder att de fyllde 40 år 2018. Detta firades med turné som inleddes på Sweden Rock Festival inför 35 000 i publiken (dessutom bandets tusende spelning) och avslutades under hösten med två svettiga spelningar på himmaplaun på KB. Påstås att biljetterna sålde slut på en minut. Och någonstans där mellan spelade de inför sådär 20 000 personer under Malmöfestivalen. Det där med att man inte blir profet i sin egen hemstad stämmer inte på Wilmer X.

Av allt detta har det nu även blivit en bok. För oss lite nördigare nördar finns det en begränsad upplaga – eller fanns kanske är bättre att skriva – i 500 numrerade exemplar där en live-DVD, en exklusiv bild och signaturer ingår. För er som inte menar att Jalle är gud finns boken även till ett mer rimligt pris. För det är en bok värd att läsa.

Grunden utgörs av texten som var med i Arkiv X-boxen som kom 2001, det vill säga bandets historia från a till x berättad av medlemmarna, men med nya citat instoppade. Och uppdaterad för att även täcka in vad som hände 2001 till 2018. Vi får bland annat veta vad som ledde till att de packade ihop 2006. Plus bilder, bilder och bilder. Och medlemmarnas tips om vilka låtar som är bäst att ladda upp med inför konserter. AC/DC verkar vara en favorit. Jalle Lorensson menar att hans viktigaste insats för bandet är att han alltid såg till att det spelades vettig musik i bussen när det begav sig.

Som besökare av många av sommarens konserter, min psykolog säger att jag inte behöver berätta exakt hur många, är de tydligt att det fortfarande beger sig live. Även om Wilmer X inte längre är aktiva. Eller? Boken slutar med att Nisse Hellberg avslöjar att sommaren var alldeles för bra för att inte få en fortsättning. Vi syns kanske längst fram till sommaren.


Läs mer om liknande:
Intervju: Nisse Hellberg om Peps 

Skivrecension: Nisse Hellberg - Vägen Västerut 

Konsertrecension: Nisse Hellberg sitter som en vante 
Bokrecension: Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X 

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Reportage: Muskelrock 2019

Muskelrock, Tyrolen, Blädinge, Alvesta kommun, Kronoberg län. Elfte året, första kvällen. I  hårdrockskretsar är Muskelrock med all rätt kultförklarat och strategiskt placerat helgen för Sweden Rock Festival. Muskelrock har inte de stora namnen, men gemytet är svårslaget. Okända band kan vara lika bra som kända. Musikvärlden är inte nödvändigtvis rättvis. Fynd kan göras i marginalen, och på Tyrolen. Campingen, som är nog så viktig, öppnade redan under onsdagen. På torsdag eftermiddag börjar både delen med tält och delen med husbilar och husvagnar se full ut.

Fler än fyrtio akter uppträder under tre dagar. Auktion, wrestling och pingisturnering tillkommer. Överraskningar och schemaändringar kan, går att läsa på affischen, tillkomma. De flesta i publiken, några hela vägen från Australien, kommer hit oavsett vilka band som spelar. Helheten är större än musiken.

På torsdagen, som alltså är första dagen, inleder Vigilante redan vid 14:00. Italienska Vultures Vengeance spelar vid 16:00 och släppte debut-LP:n The Knightlore så nyligen som tionde maj. Musiken är mycket åttiotal. Låtarna innehåller taktbyten, lugna partier och ett och annat falsettskrik. Sångaren Tony T Steele (stilpoäng för det artistnamnet) har med största sannolikhet haft en Rob Halford-affisch på väggen i pojkrummet. Och alla band värda namnet bör förstås ha en basist med nitsuspensoar. De förtjänar att älskas överallt där nitarmbandet vägrar dö.

Nästa stopp är under tak på dansbanan där Nightmärr (ja, de är från Göteborg) bjuder på  tvillinggitarrer som skulle få Iron Maiden att nicka gillande. De har snyggt rött ljus och en låt om strejkrätten, Wild Cat Strike. Så färgen på ljuset är förmodligen inte en slump. Är det proggens döttrar som vuxit upp med klassisk hårdrock? Förvisso spelar de bara strax över en halvtimme, men mersmak är bättre än träsmak. Som sanna stjärnor har Stickan, Liv, Tessan och Sigge inga efternamn.

Naturligtvis säljs det skivor och tröjor med bandnamnen på. Kassetten har också kommit tillbaka, påpekar Jimmy som driver Skattkammaren i Alvesta. Farbror recensenten vill gärna ta sitt ansvar och påpeka att de går att spara pengar på öl för att ha råd med fler skivor.

Men vädret då, undrar nu någon. Hur var vädret denna sena majtorsdag? Jo, sexton-sjutton grader, blåsigt och mulet, tidvis regn. Men om någon tror att lite regn och blåst skulle sänka eller välta en hårdrockare eller Muskelrock så tror ni fel. Festen har ju bara börjat.

Läs mer om liknande:

Reportage: Muskelrock 2018

Iron Maiden för nybörjare

Hårdrock för nybörjare

Bokrecension: Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - Blod Eld Död

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.