Konsertrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children

Ebbot Lundberg & The Indigo Children 
Plats: Linnéparken. 
Tid: Onsdagen den sextonde augusti. 

Längd: 75 minuter. 
Publik: Cirka tvåtusen. 
Bäst: Energin och kraften i framförandet. 
Saknade: Hoppades på Instant Repeater 99.

I kommunens häfte för Scensommar 2017 är Ebbot Lundberg & The Indigo Children den allra sista programpunkten. Om det betyder att sommaren officiellt är slut i Växjö är öppet för diskussion, men scensommaren packas ner i sin låda för den här gången. En mer värdig avslutare än den skäggiga kaftanbäraren från Särö söder om Göteborg är svår att hitta.

För många kanske mest känd som deltagare i Så Mycket Bättre eller som programledare i P4. För många älskad och karismatisk sångare i nerlagda och internationellt hyllade The Soundtrack Of Our Lives, för några kostymprydd sångare i Union Carbide Productions (därifrån hämtas Golden Age) och för inte särskilt många som medlem i Sure Tråkings Trio. Någon?

Till Linnéparken kommer han med bandet The Indigo Children som spelade på hans egentliga solodebut For The Ages To Come förra året. Titelspåret därifrån blir kvällens andra låt. De inleder med Firmament Vacation. De fortsätter blanda sololåtar och The Soundtrack Of Our Lives. Drowning In A Wishing Well är en av höjdpunkterna. Pink Floyds Arnold Layne skapar handklapp. Och Lill Lindfors korsas med Led Zeppelin, som sig bör.

Hur många av de obligatoriska tanterna i publiken som hoppas lite extra på Transcendental Suicide är oklart. Men nej, den spelas inte. Publiken består av pensionärer, picknickfamiljer, Växjös tre legitimerade hipsters och några rockgubbar (skinnjacka, skägg, solglasögon och hästsvans), par och kompisgäng. Vädret är strålande. Sol från en i alla fall delvis blå himmel och runt tjugo grader.

Rent musikaliskt är det oftast cirka 1967-72 i Ebbots värld. Musikerna han har med sig var inte födda då. De fem känns som ett riktigt band, även om det är mannen i kaftanen som tar täten. Drivet är bra med känsla för nyanser och glädje. Alla är klädda i svart. Om Ebbot haft fem barn hade de sett ut exakt så här. Det enda som sticker ut färgmässigt är Ebbots oranga halsduk.

Även om musiken är ett tydligt resultat av hans skivsamling blir det Ebbotmusik så fort han börjar sjunga. Rösten är en urkraft. Bara Ebbot är Ebbot, både till röst och utstrålning. En unik artist i en värld av kopior. Hans bitvis obegripliga men roliga mellansnack förtjänar också stilpoäng.

Om sommaren verkligen är slut nu så slutade den på topp med sista extranumret The Passover. Och snart är det säkert sommar igen.


Läs mer om liknande:
Skivrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children - For The Ages To Come
Konsertrecension: Tonbruket (med Martin Hederos från The Sountrack Of Our Lives)
Led Zeppelin för nybörjare
Konsertrecension: Amanda Bergman 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: John Leo Carter

John Leo Carter

Plats: Kafe Fontaine.

Tid: Söndagen den trettonde augusti.

Längd: 70 minuter.

Publik: Fullt (ett fyrtiotal) med pensionärer.

Bäst: Berättarglädjen och musikaliteten.

Irländska ballader är inte kända för sin glädje. Som amerikanska sångerskan Emmylou Harris brukar säga: Jag har inget emot glad musik, jag vet bara inte vad jag ska ha den till. Men John Leo Carter sjunger låtar om hopp och drömmar. Inte en enda låt handlar om någon som dör. Han bjuder till och med på skratt och tipsar om vikten av att undvika geggamoja i sina munspel.

Utrustad med gitarr, bodhran (en traditionell irländsk trumma) och bouzouki (en irländsk variant med platt baksida) sjunger John Leo Carter både egna och traditionella sånger han hörde under sin barndom. Några av de traditionella låtarna handlar om att flytta och vara på resa. Irländarna är ju, i likhet med oss svenskar, ett folk med mycket emigration i sin historia.

På tal om det får vi tips om hur vi kan försöka skrämma bort vikingar med trummor. Little Drummer Boy (inte den) är en traditionell ballad, men ingen vet exakt hur gammal eller vem som skrev den.

Carter kommer från irländska staden Cork men bor numera på Öland. Han har spelat med bland andra Stefan Sundström och Åsa Jinder sedan flytten för elva år sedan.

Kafé Fontaine är fullt som alltid när det vankas musik. Carter visar glatt humör och hans lågmälda humor värmer. Han inleder med egna låten Hope som skrevs just på Öland, och den ekar av Bob Dylans Don´t Think Twice, It´s Alright rent harmoniskt, om än positivare.

Den unge Dylan hade förstås aldrig sjunkit så lågt att han skrivit en låt med titeln Hope. A Song For Freedom är en av höjdpunkterna, med fint munspel och bra driv i gitarren. Rösten är ren och klar, det går att höra varje ord.

Tsunami är också egen och dessutom en världspremiär, i alla fall utanför hans åttaåriga dotters sovrum. Han brukar sjunga den för henne när hon ska sova, men konstaterar att ingen på Fontaine somnade under låtens gång.

Han berättar att han brukade följa med sin musikintresserade pappa till pubarna och drack en massa Cola. Kanske var det där det började för honom. Han sjunger några av de irländska melodierna han fick med sig hem från de pubbesöken.

Till och med låtarna som verkar dömda att sluta olyckligt har på något märkligt sätt lyckliga slut. Och varför inte ett extranummer på ukulele? Stämningen är hög när applåderna klingar ut. Det är så pass att solen börjar skina.

Läs mer om liknande: 

Ett lite längre vykort från Dublin

Världsmusikfestival i Växjö

Korrö folkmusikfestival 2011

Bob Dylan för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Tyrolens Prog- och Visfest

Medans vi går och väntar på att sommaren ska börja har det hunnit bli augusti. För att tiden ska gå lite långsammare i alla fall för en kväll bytte folkparken Tyrolen utanför Alvesta decennium till sjuttiotalet och ordnade progg och visfest. En spännande tidsmaskin där det fina vädret innebar att det redan vid sjusnåret var runt 600 betalande på plats.

Annelie Owesdotter och Sigvard Markusson är grannar i närliggande Lönashult och två av besökarna. De äter varsin ekologisk och närodlad middag och säger att de är här för att umgås med folk och gynna Tyrolen. Särskilt gillar de Olles onsdagar, veteranbilsvänner som de är. De uttrycker också glädje över att den gamla folkparken öppnat igen.

Några meter bort står Joao i Cloetta-kiosken. Han säljer ölbiljetter och kaffe, men lägger till att det inte går så mycket glass just idag. Joao berättar att kiosken är öppen så länge folk vill handla och att han hjälper till där det behövs.

Rent musikaliskt började kvällen vid fem med lokala löftet Miranda Murre Eriksson, som ensam med gitarr bjuder på egenskrivna låtar med följsamma melodier och fint fingerplock. Folk både sitter och står för att lyssna. Musiken har en imponerande pondus i sin lågmäldhet.

Sedan tar Kebnekajse vid. På sjuttiotalet var de omtalade som Sveriges högsta band. Hur det står till med det en augustilördag 2017 mitt ute på den småländska obygden får vara osagt, men musiken är lätt hypnotiserande. Framförandet är väldigt kollektivt, det är inte en stjärna med kompmusiker, men det frestar ändå att lyfta fram Kenny Håkanssons lyriska gitarrspel. De utmärker sig med att ha två basister och blandar rock med svensk folkmusik. Det är fullsmockat både på dansbanan och i restaurangen. Det enda som saknas är att de spelar fler låtar. 

Av de åtta namnen som skulle fyllt spelschemat har John Holm tvingats ställa in med kort varsel på grund av magsjuka och nästan  lika snabbt har arrangörerna lyckats trolla fram Thomas Wiehe. Kvällen, som då hunnit bli natt, avslutas förresten av fem personer starka göteborgsbaserade Orkan som i likhet med Murre sänker snittåldern bland artisterna. 

Sjuttiotalet har fortfarande en framtid, i alla fall på Tyrolen.

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: John Holm

Konsertrecension: Baby Grandmothers

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar

Konsertrecension: Ragnarök 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue fyrtio år

Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.

Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. Dennis, mellanbrodern av de tre bröderna Wilson, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.

Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av stölden och Wilson hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.

Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.

Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största kommersiella framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. Dennis låtar fick inte längre samma utrymme på skivorna. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.

I augusti 1977 kom Dennis kanske oundvikliga solodebut. Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de vågats utveckla. Trots detta medverkar några av medlemmarna på albumet. Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Det är en skiva gjord av en man som betalar priset för att få alla sina drömmar uppfyllda och som inte riktigt vet vad han ska göra av dem. Påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.

Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade bevisat sig kunna stå på egna ben.

Han började jobba på en uppföljare tänkt att heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att skivan inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har nog ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i jämförelse med vad som faktiskt gavs ut.

1983 drunknade Dennis Wilson, 39 år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.

2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, då hade den varit omöjlig att få tag på under fler år. Skivan var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.

Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.

Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Konsertrecension: Catfish Charly

Catfish Charly

Tid: Söndagen den 30 juli.

Plats: Kafé Fontaine.

Längd: Cirka två timmar.

Publik: Ett fyrtiotal och därmed fullsatt.

Bäst: Inlevelsen och nyanserna i gitarrspelet.

Såhär en söndag sent i juli när semestern för många antingen håller på att ta slut eller redan är slut och den svenska sommaren verkligen är en svensk sommar med femton grader och snålblåst sitter det som en vante med lite blues. Catfish Charly heter egentligen Cornelis von Son och föddes i Nederländerna. Blues från Nederländerna? Hans mer kände namne var en av de största bluessångare vi hade när han var på det humöret.

Catfish Charly har spelat på Mönsterås bluesfest, Åmåls dito och på klubben Fasching i Stockholm. Tre av bluessveriges mest renommerade platser. Hur Fontaine står sig på bluescenen är oklart, men i stämning och atmosfär känns det som att Catfish kommit rätt med sin blandning av egna låtar och covers. Han kommer utrustad med gitarr, munspel, stompboxer och tamburin. Många av de stora i gebitet klarade sig utmärkt med gitarr och fotstamp. Snart befinner vi oss, med hjälp av en dobro, mer eller mindre på en juke joint i Mississippi. Inte minst blåser det rejält på floden utanför, eller är det Växjösjön? I alla fall.

Han förklarar olika sätt att stämma gitarren, visar möjligheten att spela slide och går igenom några av trummaskinens funktioner. Eftermiddagen inleds med klassikern Rollin´ And Tumblin´. Låten döpt till Catfish svänger så rejält den kan med gitarr och trummaskin, även om människa och maskin bitvis har svårt att enas om takten. Crazy About My Baby är också charmigt stampig. Wang Dang Doodle sänker tempot och han imponerar med att få gitarrspelet att framstå som avslappnat och enkelt. Det är det inte.

Kanske hade han tjänat på att låta trumkompet vila i några låtar och låta gitarren skina ännu mer. Det hade gett lite variation. En av hans egna låtar heter Empty Shells och har ett snyggt slideriff. Och slide är alltså när man spelar med ett litet rör på fingret. Stampiga Midnight Blues är också en egen låt och får en av eftermiddagens största  applåder.

Catfish Charly har stor kunskap om och kärlek till bluesen och hans gemyt smittar. För att inte nämna hans fingerfärdighet som han visar prov på vid väl valda tillfällen. De flesta låtar har ett bra stamp i botten. Hans raspiga röst låter som om den behöver en rejäl harkling, men i bluesens värld är det förstås en komplimang.

 Läs mer om liknande:

Så spelar du blues!

Muddy Waters - lite blueshistoria 

Martin Scorcese har gjort en resa genom bluesens historia

Charlie Patton bjuder på tidsresa

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Gubbanöjen & skaldevärk

Gubbanöjen & skaldevärk

Plats: Korrö loge.

Tid: Tisdagen den 25 juli.

Publik: Tämligen fullsatt.

Längd: 95 minuter plus paus.

Bäst: Berättar- och musikglädjen.

Gubbanöjen & skaldevärk? Är det ens möjligt att leva upp till den titeln? Samma vecka som Korröfestivalen äger rum spelas också denna jubileumsföreställning om storspelmannen August Strömberg (1860-1947), en av de mest berömda spelmännen i Småland och södra Sverige. Tusentals (och då hann han med att vara skomakare också) av hans visor, dikter och berättelser finns bevarade på Smålands musikarkiv och i år när det är sjuttio år sedan Strömberg gick bort och musikarkivet fyller tjugofem är det väl inte mer än rätt med en hyllning? 

På scenen finns sammanlagt sex personer, de flesta fasta inslag både på Korröfestivalen och i musikarkivet. Två av dem riksspelemän, om ni undrar. Musiken framförs av Ulrika Gunnarsson, Marie Länne Persson, Magnus Gustafsson, Anders Svensson och Mats Sturesson medans arkivchefen Mathias Boström agerar berättare. Alla musikerna utom Svensson sjunger och  det spelas på bland annat fiol, gitarr, mandolin, munspel,  klaviatur och en och annan märklig flöjt. Strömbergs egen flöjt finns också på plats.  

Föreställningen har även spelats på hembygdsgården i Jät, Strömbergs hemby, men nog känns Korrö som en svårslagen plats. Musikerna fyller logen med musikkärlek och lagom mycket respekt, det blir aldrig överdriven vördnad som den här sortens hyllningar ibland lider av. Nog för att de medverkande befinner sig på för vissa kretsar helig mark, men det ska ju svänga, kännas och dofta snus också.

Musiken levandegörs och episoder från Strömbergs liv återberättas, bitvis på bred småländska av delar av ensemblen. Vi får bland annat veta att skomakeriet var motvilligt. Och hans mamma ville inte att han skulle spela fiol, det var den ondes instrument. Tänk på det nästa gång ni skämtar om knätofsar. Han döms dessutom till straffarbete i Karlskrona efter att i självförsvar ha orsakat en mans död. Bitvis är det allt annat än rumsrent. Kom Nu Gubbar Ska Vi Supa och En Sjöman Förlustar Sig håller vad de lovar.

Det är många års gemensam erfarenhet på scen och när musikerna blir varma i kläderna svänger det bitvis rejält. Många av låtarna är tänkta att dansa till. Andra är mörka och tar upp rusets och livets baksidor.

Strömberg visar sig vara något av en så kallad karaktär och det är inte akut brist på anekdoter från hans liv. Det är både spännande och roande att få dela kvällen med honom.

Läs mer om liknande: 

Reportage: Korröfestivalen 2015

Växjö visfestival med Staffan Hellstrand

Konsertrecension: Swedicana

Farväl till och från Sågskära 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.