söndag, augusti 27, 2017

Konsertrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children

Ebbot Lundberg & The Indigo Children 
Plats: Linnéparken. 
Tid: Onsdagen den sextonde augusti. 
Längd: 75 minuter. 
Publik: Cirka tvåtusen. 
Bäst: Energin och kraften i framförandet. 
Saknade: Hoppades på Instant Repeater 99.

I kommunens häfte för Scensommar 2017 är Ebbot Lundberg & The Indigo Children den allra sista programpunkten. Om det betyder att sommaren officiellt är slut i Växjö är öppet för diskussion, men scensommaren packas ner i sin låda för den här gången. En mer värdig avslutare än den skäggiga kaftanbäraren från Särö söder om Göteborg är svår att hitta.

För många kanske mest känd som deltagare i Så Mycket Bättre eller som programledare i P4. För många älskad och karismatisk sångare i nerlagda och internationellt hyllade The Soundtrack Of Our Lives, för några kostymprydd sångare i Union Carbide Productions (därifrån hämtas Golden Age) och för inte särskilt många som medlem i Sune Tråkings Trio. Någon?

Till Linnéparken kommer han med bandet The Indigo Children som spelade på hans egentliga solodebut For The Ages To Come förra året. Titelspåret därifrån blir kvällens andra låt. De inleder med Firmament Vacation. De fortsätter blanda sololåtar och The Soundtrack Of Our Lives. Drowning In A Wishing Well är en av höjdpunkterna. Pink Floyds Arnold Layne skapar handklapp. Och Lill Lindfors korsas med Led Zeppelin, som sig bör.
Hur många av de obligatoriska tanterna i publiken som hoppas lite extra på Transcendental Suicide är oklart. Men nej, den spelas inte. Publiken består av pensionärer, picknickfamiljer, Växjös tre legitimerade hipsters och några rockgubbar (skinnjacka, skägg, solglasögon och hästsvans), par och kompisgäng. Vädret är strålande. Sol från en i alla fall delvis blå himmel och runt tjugo grader.
Rent musikaliskt är det oftast cirka 1967-72 i Ebbots värld. Musikerna han har med sig var inte födda då. De fem känns som ett riktigt band, även om det är mannen i kaftanen som tar täten. Drivet är bra med känsla för nyanser och glädje. Alla är klädda i svart. Om Ebbot haft fem barn hade de sett ut exakt så här. Det enda som sticker ut färgmässigt är Ebbots oranga halsduk.
Även om musiken är ett tydligt resultat av hans skivsamling blir det Ebbotmusik så fort han börjar sjunga. Rösten är en urkraft. Bara Ebbot är Ebbot, både till röst och utstrålning. En unik artist i en värld av kopior. Hans bitvis obegripliga men roliga mellansnack förtjänar också stilpoäng.
Om sommaren verkligen är slut nu så slutade den på topp med sista extranumret The Passover. Och snart är det säkert sommar igen.


Läs mer om liknande:
Skivrecension: Ebbot Lundberg & The Indigo Children - For The Ages To Come
Konsertrecension: Tonbruket (med Martin Hederos från The Sountrack Of Our Lives)
Led Zeppelin för nybörjare
Konsertrecension: Amanda Bergman 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida