Ståupp: Under Jord på turné

Under Jord på turné
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 20 juli. 
Längd: 110 minuter plus paus. 
Publik: 100 och därmed fullt. 
Bäst: Simon Svensson. 
Saknade mest: Lite rappare tempo.

Under Jord är namnet på en ståuppklubb i Malmö. De fyra som står på scen på Kafe De Luxe råkar också vara de som driver klubben och kvällen blir ett virrvarr av ämnen.

Johannes Finnlaugsson kommer från Lund, har medverkat i P3 och gjort podcasts, bland annat en om Palmemordet som enligt tillförlitliga Wikipedia är tillgänglig i sammanlagt 71 avsnitt. Han inleder kvällen och pratar bland annat om lumpentips från killar som inte gjort lumpen och saker som är bättre än att våldta barn. Och hur Miljöpartiet islamisterna gör en terrorist av en mink.

K Svensson, där K står för Kristoffer eller Kringlan, kommer från Göteborg och har medverkat i P3. Bland annat i samma program som Finnlaugsson. Han har också varit manusförfattare till en rad tv-program, bland annat Fångarna På Fortet. Eller är det ett skämt? Han lägger ut en lätt flummig text om att nöja sig med det sämsta, som ofta är gratis. Han berättar också om hur statsminister Olof Palme rökte 20 000 cigaretter om dagen och en gång ville röka ett barn under en frågestund och avslutar med en dikt om, eventuellt, tjatsex av Elsa Beskow.

Petrina Solange är född i Angola, uppväxt i Degerberga i Kristianstad kommun, har medverkat i P3 (samma program som Finnlaugsson och Svensson) och blev 2013 årets nykomling på Svenska stand up-galan. Förra årets blev hon årets kvinnliga komiker på samma gala. Hon börjar med att fråga om någon i publiken är från Degerberga. Svar nej. Hennes pappa är viktig där, rent av degerkung i Degerberga. Hon avslöjar också att hon vill ha ett barn med Downs syndrom och frågar sig hur barnen i Afrika egentligen påverkas av om vi äter upp vår mat eller inte.

Simon ”Chippen” Svensson föddes i Lund och har inte helt oväntat medverkat i P3 (ja, och programmet heter Tankesmedjan, det är kvällens röda tråd), har jobbat med tv-programmet Robins (en annan röd tråd) och gjort podcasts. Svensson tycker att nyheterna var bättre förr och har tröttnat. Vilken säsong är de uppe i? Och hur kunde de döda Anna Lindh. Hon var hans favoritkaraktär.

Kvällen är något ojämn, men publiken trivs. Några längst bak kollar förvisso Facebook, men det kan vara en reflex snarare än ett tecken på att de är uttråkade. Är det inte mästarklass håller de ändå en godkänd nivå och är inbördes tillräckligt olika för att komplettera varandra för en godkänd blandning.

Läs mer om liknande: 
Humorrecension: Simon Gärdenfors
Ståuppföreställning: Alla Mina Kamrater
En Skam För Sverige: humor på allvar
Intressant upplägg håller inte hela vägen
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Amanda Bergman

Amanda  Bergman 
Tid: Onsdagen den trettonde juli. 
Plats: Linnéparken. 
Längd: 50 minuter. 
Publik: Cirka 300. 
Bäst: Rösten och atmosfären.

Hon har kallat sig Idiot Wind, Jaw Lesson och Hajen. Hon medverkar i bandet Amason som turnerat sig hela vägen till USA. Från deras skiva spelas en fin Kelly. Kritikerhyllad är ett genomgående tema i Bergmans bana. Hon har också medverkat i På spåret och förra året gjorde hon tillsammans med Oskar Linnros en ny version av Ted Ströms klassiker Vintersaga (spelas inte) som var med i en reklamfilm för ett mer eller mindre svenskt bilmärke. Tidigare i år släppte hon soloskivan Docks.

Bergman från lilla orten Gagnef i Dalarna är om sig och kring sig. Vet man förresten att hon är från Dalarna går det att höra påverkan. Musiken är atmosfärisk, snygg och oftast långsam. Det går att tänka sig ett öppet landskap med skog, skog och skog långt bort och vattendrag till musiken. Kanske inte en slump att Sitting By The River heter som den gör.

Hon hostar några gånger under kvällen, men det är inget som påverkar rösten negativt. Senaste singeln Taxis är en av få låtar där tempot höjs lite. Annars är det vemod för hörlurar och regniga dagar. Så för att retas är det förstås sol. Publiken spänner sig från pensionärer, picknickfamiljer och Växjös samtliga tre legitimerade hipsters med kravmärkta skägg.

Musiken har utvecklats och kommer förmodligen fortsätta göra så. Hon tycks, tacksamt nog, inte tänka i ord som karriär. Sann konst följer sällan karriärsplaner uträknade på kontor. Kreativitet vet inga andra förutsättningar än sina egna och det enda som funkar i längden är om artisten följer efter och ser var det hamnar. Att Bergman fått ett relativt stort genombrott är imponerande. Hon gör förvisso inte musik som återuppfinner hjulet, men det hörs att den kommer från en för henne viktig och ärlig plats. Och rösten är hennes egen, oavsett språk. Hon har förmodligen lyssnat på Stevie Nicks från Fleetwood Mac. Hon sjunger med många utdragna vokalljud, som om hon inte är säker på hur de uttalas men känner innebörden. Nya Falcons tillhör en av höjdpunkterna med sitt fina porlande gitarrspel. De fyra musikerna heter förresten Petter, utom Rebecka som heter Rebecka.

Bergman säger inte mycket. Hon inleder med att bland annat konstatera att det nog inte var en bra idé att äta hamburgare innan konserten, men sedan blir det mest ett och annat kort tack ska ni ha. Musiken vänder sig inåt, inte utåt. Perfekt att dagdrömma till. Och självklart sjunger fåglarna på vägen hem.

Läs mer om liknande:
Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser 
Biografi om Kate Bush avslöjar inte för mycket 
Skivrecension: Ane Brun
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Richard Lloyd

Richard Lloyd 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den åttonde juli. 
Längd: 100 minuter. 
Publik: Som mest ett fyrtiotal. 
Bäst: Låtarna och musiken. 
Saknade mest: Utstrålning.

Richard Lloyd kanske inte är en legendar på så sätt att en slumpmässigt utvald person på Storgatan kan nynna med i låtar, men vissa är legender i skuggan. Lloyd och hans band Television tillhörde samma skola som deras närstående på punkklubben CBGB:s på Manhattan i New York. Blondie fick senare fler hits med poppigare låtar, Patti Smith fick större ikonstatus och Ramones räknade till fyra snabbare och oftare, men alla som hört tio minuter långa Marquee Moon från debutskivan som kom 1977 har varit med om något stort. Den spelas inte ikväll.

Lloyd hade lärt sig spela gitarr av Jimi Hendrix, det hörs i solot till Field Of Fire som är en kvällens höjdpunkter. När det var dags för debutskivan hade Lloyd och hans dåvarande sparringpartner Tom Verlaine, de träffades i början av sjuttiotalet, utvecklat ett nästan jazzigt sätt att närma sig tankar om vad två gitarrer kunde åstadkomma. Det blev två skivor med Television (en tredje kom på nittiotalet) och sedan dess har han sporadiskt gjort soloskivor. Rosedale är hans sjunde och väldigt nysläppta alster och anledningen till att han är ute på turné. Det blir en radda låtar därifrån. Tunga Devil´s Design inleder kvällen. Tired Old Morning sticker ut, och att döma av kvällens smakprov är det en bra skiva han har gjort. Det bjuds även gamla favoriter som Alchemy från solodebuten och Wicked Son med sitt Led Zeppelin-doftande riff.

Lloyd och hans tre musiker kommer ut på scenen exakt på utsatt tid, spelar i exakt 45 minuter, tar exakt 45 minuter paus och spelar i exakt 45 minuter till innan det blir två extranummer. Bandet, med en svensk trummis längst bak, är väldigt samspelade och Lloyd spelar en rad intressanta solon. Låtarna håller genomgående hög klass. Men ändå. Lloyd tittar mer på gitarren än på publiken. Rör inte en min. Någon spelglädje blir det inte, men bitvis lite dans längst fram och luftgitarr även längre bak i lokalen.

Helhetsintrycket är alltså splittrat. Musikaliskt är det bra, men som konsertupplevelse är det tråkigt. Det enda som händer är att Lloyd plötsligt ler inför extranumren och för all del pratar lite, och bitvis roligt, mellan låtarna. ”Vi ska spela en ny låt som heter Amnesia om vi kan komma ihåg den.” Och nog är det lite snopet att nattens tre sista låtar, två extranummer inräknade, är repriser från första set.

Läs mer om liknande:

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

Punk för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

DVD-recension: Jimi Hendrix - Electric Church

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Rockin Jamboree på Tyrolen

I helgen var det tvådagarstillställning Rockin Jamboree på Tyrolen med både DJ:s, dans (St Louis Shim Sham, Lindy hop och swing), en liten marknad, modevisning med kläder från fyrtio- och femtiotal och livs levande musik. Det finns också en imponerande samling husbilar, husvagnar och tält på parkeringen. De trängs dessutom inte helt oväntat med ett gäng amerikanska femtiotalsbilar.  Fredagskvällen var närmast att betrakta som en sex timmars förfest för de som tycker att EN heldag brylcreem är för lite. Kanske kan den fungera som regnskydd också, även om båda scenerna har tak. Arrangörerna kan sin sak. För det regnar bitvis rejält innan ett uppehåll bryter ut framåt kvällen och himlen rent av bjuder på vackra färger.

Musiken sträcker sig över country, rockabilly, soul, rock´n´roll, blues och rhythm´n´blues. Alla som tycker att lilla Memphisbolaget Sun Records är en av musikhistoriens självklara grundbultar (och vem tycker inte det?) kunde se fram mot två dagars julafton. Det sammanhållande temat är att det är musik att dansa, oavsett hur avancerad eller enkel man vill göra den, och vara glad till. Det går bra att bara hoppa och veva med armarna. Det är också en sorts dans. Alla kan vara med! Vissa kan, det ska sägas, dansa på riktigt. Andra tycks ha problem med finmotoriken. Och då inte bara italienska straffläggare.

I musikväg på lördagen var rockabillygänget Terry O´Connel & His Pilots från Stockholm näst sist ut. De blandar in country, blues och jazz och håller tempot uppe. Det är lönlöst att inte försöka dansa loss. Dessutom sviktar golvet så om grannen börjar studsa sprider gunget sig. Självklart använder de ståbas och ett trumset så litet att det är imponerande att trummisen hittar det. Musiken har samma oemotståndliga och oförfalskade charm som Elvis Presleys tidiga inspelningar. De spelar också Just Because, som han gjorde. Scotty Moore ler i sin himmel. Sitting On Top Of The World är en annan höjdpunkt. Men det är svårt att välja. Den vilt dansande publiken längst fram kräver både extra och extra extranummer.

Sedan återstår ett sista treackordsfyrverkeri från Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som det är svårt att få nog av. De kör på knock direkt och förvånar något med en ballad, även om begreppet ballad är relativt. Vid några tillfällen hamnar basisten Sven Andersson i det där Bruce Springsteen-läget där det ser ut som om han blivit galen på riktigt. Det är tyvärr inte alla musiker som alltid ser ut att ha så jämrans kul på scenen. Och hans bandkamrater står inte direkt och sover de heller. Absolut sista låten kommer från Ray Charles, men det visar sig vara lögn. Det blir den absolut tredje sista låten. Den absolut ABSOLUT sista låten denna första Rockin Jamboree blir Mean Woman Blues. Men det är inte heller sant, efter de dåliga vanorna är det dags för en DJ.

Och det kan bero på mörkret som råder mitt i skogen klockan ett på natten, men det ser ut som om kossorna på ängen ger tummen upp. Bara att hålla med.

Läs mer om liknande:

Elvis Presley 80 år

Bruce Springsteen för nybörjare

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Skivrecension: Margo Price - Midwest Farmer´s Daughter

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Den Svenska Björnstammen

Den Svenska Björnstammen 
Tid: Onsdagen den 29 juni. 
Plats: Linnéparken. 
Publik: Cirka 500. 
Längd: 50 minuter. 
Bäst: Kampviljan, både på scen och i publiken. 
Sämst: Regnet känns lite onödigt.

Sommar, sol och folkfest? Nej, kanske inte. Men i alla fall en av tre. Och publiken trotsat regnet och dyker upp trots att alla möjligheter till picknickmys är som bortspolad när Den Svenska Björnstammen inleder årets onsdagar i Linnéparken.

Sedan genombrottet 2011 med Vart Jag Mig I Världen Vänder, fler än 44 000 000 spelningar på Spotify, har de sju i kollektivet från Norrköping hunnit spela in tre skivor.  I kommunens broschyr kallas de ett av landets mest spännande liveakter. Nu ska det i rättvisans namn sägas att regn och onsdagskväll kanske inte är de bästa förutsättningarna, men björnarna kämpar på med den äran. Den rutinerade publiken kommer klädd i regnkläder, ponchos och paraply. Några tappra och/eller mindre vetande kommer med shorts, t-shirt och sandaler. Våga vägra regn? Kanske. När kollektivet säger att det är kul att det kom folk låter de genuint lättade.

Kollektivet, förresten. Ja, de är mer än ett band. De sysslar även med bland annat serier, bildkonst, ljudinstallationer, film och textil. Men någon grafisk formgivning av tyg blir det inte ikväll. Låtarna Ett Fel Närmare Rätt och Trumma Trumma dyker upp tidigt och hjälper till att hålla värmen. Bandet själva är klädda i shorts och t-shirts och ser mer ut som ett gäng vikarierande träslöjdslärare än några som nästan kan mäta sig med Håkan Hellström på Spotify.

Energin smittar av sig, i alla fall längst fram där ett försök till allsång lyckas med Vanligt, även om det inte sprider sig så långt bak i publiken. Det kan förvisso också bero på de numera smått absurda reglerna för volym i tätbebyggt område. Även långt fram går det utmärkt att ha ett samtal i normal ton.

Country presenteras som kvällens rockigaste låt, och visst, basen pumpar på rejält. Vi bjuds på ett helt ny nummer som var tänkt att släppas om två dagar, men det kommer inte hinna bli klart. Sista ordinarie blir fyrtiofyramiljonaren nämnd ovan och den möts av jubel.

Sedan följer ett närmast rörande bevis på att Den Svenska Björnstammen gjort ett bra jobb. Trots regn och plaskande strumpor krävs de på extranummer och avrundar med Mening. Möjligtvis vald för att den klockar in på blott åttio sekunder. Eller för att den är vacker i sin enkelhet och värdig avslutare. Och det finns inga dåliga väder, bara folk som inte kan simma. 

Läs mer om liknande: 

Norlie & KKV har också spelat i Linnéparken

Skivrecension: Nature  

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar

Konsertrecension: Vit Päls

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Lars Winnerbäck

Rock
Lars Winnerbäck 
Granit Och Morän
(Universal)
Betyg: 3

Rockpoet. Vilket hemskt ord. Den svenska rockpoeten gillar naturlyrik, fåglar som sjunger, havet, öppna landskap, grå betong, gärna regnslickad och stora frågor. Gärna retoriska. Vem ÄR det egentligen som tänder stjärnorna? Rockpoeten gillar också sökandet efter mannen/kvinnan som gör kvällen vackrare och är vild i natten. Allt antytt självupplevt. Rockpoeten har tydliga refränger som går att sjunga med i och som det byggs upp inför med dundrande trummor och lagom distade gitarrer.

Lågmälda Möt Mig På Stationerna är en av skivans höjdpunkter med referenser till geografi och årstider. Både Stockholm (”kyss mig på Västerbron när hösten kommer”) och St Petersburg nämns. Blues Of A Salesman handlar om att ha ett lyckligt liv i en värld av sorg, om att turnera (träd, mack, träd, mack, träd, mack, träd) och hemlängtan, om att sakna sitt barn. Om vad det kostar att uppfylla sin dröm.  All heder för att han inte fastnat i att skildra sin uppväxt. Tonårsminnen är rockpoetens nödutgång när idéerna sinar, men Visst Har Vi Glömt funkar ändå med sina fina återkommande pianoslingor.

Lars Winnerbäck, Sveriges svar på Ulf Lundell minus all bitterhet, gör gedigen rock med litterära ambitioner för folk som gillar gedigen rock med litterära ambitioner. Inget ont i det, i sin genre sticker han till och med ut ur mängden med sitt snygga låthantverk, porlande melodier och ovanligt lyhörda musiker. Musikerna är inte lika bredbenta som de uppenbara förebilderna, men poäng för originalitet blir det inte. På väg längs E4:an i sommar är det här förmodligen ändå så mycket hellylle-P4 det går att bli utan att lyssna på P4. Winnerbäck verkar rent av lycklig. Det unnar vi honom.

Lyssna också på: Ossler – Ett Brus (2008).

Läs mer om liknande: 

Ossler och hans band sparkar röv

Ett Brus är verkligen för jävla bra

Konsertrecension: Tomas Andersson Wij

Konsertrecension: Eldkvarn 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.