Konsertrecension: Richard Lloyd

Richard Lloyd 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den åttonde juli. 
Längd: 100 minuter. 
Publik: Som mest ett fyrtiotal. 
Bäst: Låtarna och musiken. 
Saknade mest: Utstrålning.

Richard Lloyd kanske inte är en legendar på så sätt att en slumpmässigt utvald person på Storgatan kan nynna med i låtar, men vissa är legender i skuggan. Lloyd och hans band Television tillhörde samma skola som deras närstående på punkklubben CBGB:s på Manhattan i New York. Blondie fick senare fler hits med poppigare låtar, Patti Smith fick större ikonstatus och Ramones räknade till fyra snabbare och oftare, men alla som hört tio minuter långa Marquee Moon från debutskivan som kom 1977 har varit med om något stort. Den spelas inte ikväll.

Lloyd hade lärt sig spela gitarr av Jimi Hendrix, det hörs i solot till Field Of Fire som är en kvällens höjdpunkter. När det var dags för debutskivan hade Lloyd och hans dåvarande sparringpartner Tom Verlaine, de träffades i början av sjuttiotalet, utvecklat ett nästan jazzigt sätt att närma sig tankar om vad två gitarrer kunde åstadkomma. Det blev två skivor med Television (en tredje kom på nittiotalet) och sedan dess har han sporadiskt gjort soloskivor. Rosedale är hans sjunde och väldigt nysläppta alster och anledningen till att han är ute på turné. Det blir en radda låtar därifrån. Tunga Devil´s Design inleder kvällen. Tired Old Morning sticker ut, och att döma av kvällens smakprov är det en bra skiva han har gjort. Det bjuds även gamla favoriter som Alchemy från solodebuten och Wicked Son med sitt Led Zeppelin-doftande riff.

Lloyd och hans tre musiker kommer ut på scenen exakt på utsatt tid, spelar i exakt 45 minuter, tar exakt 45 minuter paus och spelar i exakt 45 minuter till innan det blir två extranummer. Bandet, med en svensk trummis längst bak, är väldigt samspelade och Lloyd spelar en rad intressanta solon. Låtarna håller genomgående hög klass. Men ändå. Lloyd tittar mer på gitarren än på publiken. Rör inte en min. Någon spelglädje blir det inte, men bitvis lite dans längst fram och luftgitarr även längre bak i lokalen.

Helhetsintrycket är alltså splittrat. Musikaliskt är det bra, men som konsertupplevelse är det tråkigt. Det enda som händer är att Lloyd plötsligt ler inför extranumren och för all del pratar lite, och bitvis roligt, mellan låtarna. ”Vi ska spela en ny låt som heter Amnesia om vi kan komma ihåg den.” Och nog är det lite snopet att nattens tre sista låtar, två extranummer inräknade, är repriser från första set.

Läs mer om liknande:

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

Punk för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

DVD-recension: Jimi Hendrix - Electric Church

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.