Konsertrecension: Amanda Bergman

Amanda  Bergman 
Tid: Onsdagen den trettonde juli. 
Plats: Linnéparken. 
Längd: 50 minuter. 
Publik: Cirka 300. 
Bäst: Rösten och atmosfären.

Hon har kallat sig Idiot Wind, Jaw Lesson och Hajen. Hon medverkar i bandet Amason som turnerat sig hela vägen till USA. Från deras skiva spelas en fin Kelly. Kritikerhyllad är ett genomgående tema i Bergmans bana. Hon har också medverkat i På spåret och förra året gjorde hon tillsammans med Oskar Linnros en ny version av Ted Ströms klassiker Vintersaga (spelas inte) som var med i en reklamfilm för ett mer eller mindre svenskt bilmärke. Tidigare i år släppte hon soloskivan Docks.

Bergman från lilla orten Gagnef i Dalarna är om sig och kring sig. Vet man förresten att hon är från Dalarna går det att höra påverkan. Musiken är atmosfärisk, snygg och oftast långsam. Det går att tänka sig ett öppet landskap med skog, skog och skog långt bort och vattendrag till musiken. Kanske inte en slump att Sitting By The River heter som den gör.

Hon hostar några gånger under kvällen, men det är inget som påverkar rösten negativt. Senaste singeln Taxis är en av få låtar där tempot höjs lite. Annars är det vemod för hörlurar och regniga dagar. Så för att retas är det förstås sol. Publiken spänner sig från pensionärer, picknickfamiljer och Växjös samtliga tre legitimerade hipsters med kravmärkta skägg.

Musiken har utvecklats och kommer förmodligen fortsätta göra så. Hon tycks, tacksamt nog, inte tänka i ord som karriär. Sann konst följer sällan karriärsplaner uträknade på kontor. Kreativitet vet inga andra förutsättningar än sina egna och det enda som funkar i längden är om artisten följer efter och ser var det hamnar. Att Bergman fått ett relativt stort genombrott är imponerande. Hon gör förvisso inte musik som återuppfinner hjulet, men det hörs att den kommer från en för henne viktig och ärlig plats. Och rösten är hennes egen, oavsett språk. Hon har förmodligen lyssnat på Stevie Nicks från Fleetwood Mac. Hon sjunger med många utdragna vokalljud, som om hon inte är säker på hur de uttalas men känner innebörden. Nya Falcons tillhör en av höjdpunkterna med sitt fina porlande gitarrspel. De fyra musikerna heter förresten Petter, utom Rebecka som heter Rebecka.

Bergman säger inte mycket. Hon inleder med att bland annat konstatera att det nog inte var en bra idé att äta hamburgare innan konserten, men sedan blir det mest ett och annat kort tack ska ni ha. Musiken vänder sig inåt, inte utåt. Perfekt att dagdrömma till. Och självklart sjunger fåglarna på vägen hem.

Läs mer om liknande:
Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser 
Biografi om Kate Bush avslöjar inte för mycket 
Skivrecension: Ane Brun
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.