Skivrecension: Lars Winnerbäck

Rock
Lars Winnerbäck 
Granit Och Morän
(Universal)
Betyg: 3

Rockpoet. Vilket hemskt ord. Den svenska rockpoeten gillar naturlyrik, fåglar som sjunger, havet, öppna landskap, grå betong, gärna regnslickad och stora frågor. Gärna retoriska. Vem ÄR det egentligen som tänder stjärnorna? Rockpoeten gillar också sökandet efter mannen/kvinnan som gör kvällen vackrare och är vild i natten. Allt antytt självupplevt. Rockpoeten har tydliga refränger som går att sjunga med i och som det byggs upp inför med dundrande trummor och lagom distade gitarrer.

Lågmälda Möt Mig På Stationerna är en av skivans höjdpunkter med referenser till geografi och årstider. Både Stockholm (”kyss mig på Västerbron när hösten kommer”) och St Petersburg nämns. Blues Of A Salesman handlar om att ha ett lyckligt liv i en värld av sorg, om att turnera (träd, mack, träd, mack, träd, mack, träd) och hemlängtan, om att sakna sitt barn. Om vad det kostar att uppfylla sin dröm.  All heder för att han inte fastnat i att skildra sin uppväxt. Tonårsminnen är rockpoetens nödutgång när idéerna sinar, men Visst Har Vi Glömt funkar ändå med sina fina återkommande pianoslingor.

Lars Winnerbäck, Sveriges svar på Ulf Lundell minus all bitterhet, gör gedigen rock med litterära ambitioner för folk som gillar gedigen rock med litterära ambitioner. Inget ont i det, i sin genre sticker han till och med ut ur mängden med sitt snygga låthantverk, porlande melodier och ovanligt lyhörda musiker. Musikerna är inte lika bredbenta som de uppenbara förebilderna, men poäng för originalitet blir det inte. På väg längs E4:an i sommar är det här förmodligen ändå så mycket hellylle-P4 det går att bli utan att lyssna på P4. Winnerbäck verkar rent av lycklig. Det unnar vi honom.

Lyssna också på: Ossler – Ett Brus (2008).

Läs mer om liknande: 

Ossler och hans band sparkar röv

Ett Brus är verkligen för jävla bra

Konsertrecension: Tomas Andersson Wij

Konsertrecension: Eldkvarn 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.