Spiders utsätter publiken för äkta vara

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 22 februari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Det är inte varje dag band som tror sig spela rock verkligen spelar rock.

Den sortens rock Spiders spelar kräver precision. Dels måste man ta det på blodigt allvar. Dels måste man göra det med glimten i ögat. AC/DC är världsmästare på den balansgången och Spiders hanterar det också ypperligt. Det är en blandning mellan intelligens och slå-sig-själv-i-huvudet-med-

en-flaska-öl som få kan hantera. Det är rock med energi från punken när den både rockar och rollar, som oklippt och skuren för en lördagskväll i en svettig källare när man vill glömma allt annat.

Utan att behöva avrunda neråt kan man säga att Ann-Sofie Hoyles inte är den största människan som stått på Kafe De Luxes scen, men hon har en röst som med ära tävlar med högljudd gitarr, bas och trummor. Hur får så mycket röst plats? Musikerna kan konsten att väsnas. John Hoyles gitarr skramlar, Matteo Gambacorta (vissa namn är tuffare än andra) spelar John Entwistle-bas som är både melodisk och pumpar på rejält och Ricard Harryson på trummor skulle kunna ersätta Animal i Mupparnas husband om behovet uppstod.

Med bara en fullängdare i ryggen - och för all del en EP samt några singlar - är urvalet av låtar något begränsat. Åtta av de nio låtarna från debuten finns med på låtlistan. De flesta låtarna är under tre minuter och några långa och tekniskt avancerade solon blir det inte. Det är en sorts musik som gör sig bäst i rimliga mängder. Variation är inte a och o i genren. Det finns bara två lägen: av och på. Och under konserten gång stänger de inte av. Det skulle kunna bli platt och onyanserat om de inte var så jäkla bra, för rent teoretiskt motsvarar det en film enbart bestående av biljaktscener. Pratet mellan låtarna är begränsat, även om Ann-Sofie tackar för applåderna med att säga att det känns som att fylla år.

Det är förstås en slump att hon ser ut som om David Johansen från New York Dolls har en svensk dotter tillsammans med Grace Slick från Jefferson Airplane, men rent musikaliskt ligger de närmare de förstnämnda. Dock är Spiders bättre på att hantera sina instrument. Man får inte intrycket att allt kan falla isär vilket ögonblick som helst, även om Ann-Sofie ibland skakar tamburin så att armarna riskerar att lossna.

Det finns så många dåliga band som tror att de spelar rock att man lätt glömmer hur det ska låta och kännas när man utsätts för den äkta varan. Efter en timme i Spiders våld är man påmind.

Läs mer om liknande: 
Hammered Satin spelar också sjuttiotalsrock
The Who för nybörjare 
Please Kill Me är en intressant bok om sjuttiotalspunk
Jack & The Wild Horses är en märklig upplevelse

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Frijazz med humor, hjärta och mycket tutande

SE & HÖR
Plats: Alvesta Jazz & Blues
Tid: Lördagen 15 februari.
Längd: 45 plus 55 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Energin, inlevelsen och upplevelsen.

Ibland är jazzen snäll, mjuk, har vattenkammad sidbena och kommer när man ropar på den. Och det är trevligt. Ibland är jazzen punk och tutar så att man nästan får ont in huvudet, hoppar upp och ner och sprattlar från topp till tå. Och det är också trevligt. Se & Hör spelar förvisso akustiskt, men attityden är på Bitches Brew-tutnivå. Bitches Brew är förvisso fusion och Se & Hör är väl närmast frijazz, men det är samma take no prisoners-känsla. Trots att bandet bara består av fyra personer, löst räknat Anna Högberg på saxofon, Niklas Barnö på trumpet, Dennis Egberth på trummor (presentation: han är inte bara trummis, han är musiker också) och Emil Skogh på kontrabas, spelar de som om det inte finns någon morgondag. Det kan vi inte med säkerhet veta att det gör, så det gäller att passa på.

Och alla som har humor och leklusta att döpa en låt till Fan Far, som de inleder med, förtjänar en applåd. Den humorn och leklustan finns genomgående även i musiken. Högberg har i tidningen Orkesterjournalen sagt att musik som bara känns duktig och tillrättalagd inte rör henne i ryggen. Mycket kan sägas om Se & Hörs musik, men duktig och tillrättalagd är inte två av adjektiven som passar. De fortsätter med Grattis På Födelsedagen För Fan. Då har medlemmarna presenterats och vi har fått veta vad de har för favoritmat. De har också sagt att de har spelat ihop i tre-fyra år och gjort ungefär lika många spelningar. Sant är i alla fall att de just släppt sin första skiva som de säljer med både humor och hjärta.

Folk som inte gillar jazz brukar lite nedlåtande säga att det låter som om alla spelar varsin låt. Det är för amatörer. Se & Hör låter bitvis som om de spelar två låtar var. Att få åtta låtar samtidigt är valuta för pengarna. Bunkerlåt spelas live för andra gången. Den sticker ut med sin traditionella regelbundna rytm från både bas och trumma. Tur att saxofon och trumpet tutar loss för fullt så publiken inte blir förvirrad.

För att återvända till det inledande resonemanget. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, men det finns jazz man spelar när man vill koppla av och ta det lugnt. Och det finns jazz man spelar när man vill åka till yttre rymden via Alvesta. Det är den sortens jazz Se & Hör spelar. Ni som stannade hemma för att kolla på Melodifestivalen eller den där sportgrejen borde ha förstånd att ångra er.

Mer om liknande:

Oscar Schönning är jäkligt bra

Johan Björklund Dynamic Flavours - eklektisk jazz

Svensk jazz för nybörjare

Ken Burns dokumentär om jazz rekommenderas

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konserten är bättre än musiken

NAVID MODIRI & GUDARNA
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 8 februari.
Längd: 75 minuter.
Publik: Fullsmockat.
Bäst: Publikkontakten höjer stämningen.

Första låten Vi Gör Det Här För Att Vi Måste lånar sitt gitarriff från Jimi Hendrix Little Wing. Det verkar som att bandet hade kunnat spela vad som helst. Publiken har bestämt sig för att det är fest - förr både kropp och hjärna - och det är publiken som bestämmer. Och de bestämmer att det är dags för dans och händerna i luften. Även om bandets skivor ibland avviker i närmast studentspäxiga låtar stör inte det en ölglad lördagspublik.

Det är enklare att nämna vad Navid Modiri inte gjort än vad han har gjort, men låter namnet bekant är det kanske från P3. Tillsammans med Gudarna har han gjort fyra skivor. Låtarna har influenser från fler håll. Musiken är rytmisk och blandar skramlig pop, soul, hiphop, reggae och elektroniskt. Reggaen och de svängiga låtarna funkar bättre än de lite blekare poplåtarna, både musikaliskt och publikmässigt. Modiri både sjunger och rapar. De flesta låtarna är ordrika. Det Är Inte Lätt har rapade verser och en sjungen refräng som kunde vara från tidigt åttiotalet.

Texterna är mer än ofta politiska och genomtänkta. De handlar inte bara om att partiet X är dumma utan går djupare och uppmuntrar till att tänka och inte bara ha åsikter. Här Kommer En Lista är mycket riktigt en lista Modiri skrivit om saker och människor han tycker om. Omkoppling Sker handlar om hur det skulle vara om Göteborg jämnades till marken av krig. Både av texter och prat mellan låtarna är det uppenbart att Modiri är en tänkande människa. Han kan prata allvar utan att det blir pretentiöst samtidigt som han vet hur man hanterar en publik som inte nödvändigtvis är här för att stå still och dricka te.

- Ska ni sjunga med får ni göra det ordentligt, säger Modiri spelat allvarligt även om allsången redan når upp till godkänd volym. Refrängerna är oftast skrivna för allsång. När ljudet tillfälligt försvinner meddelar basisten Jacob Brydolf att publiken får roa sig själv en stund - ha trevligt då för fan, beordrar han skämtsamt.

Kom Dag Kom tar ner tempot och publiken som står och trängs får andas, men även under de låtarna som är lite mer anonyma håller publiken och Modiri igång och intensiteten håller i sig. Kvällens sista låt blir Någon Håll I Mig. Publiken uppmuntras att dansa och det gör publiken. Låten är en av kvällens bästa och trots vissa ojämnheter har bandet med hjälp av en hängiven publik ordnat fest.

Läs mer om liknande: 

Eric Clapton gjorde hela Little Wing

Vit Päls har en liknande musikalisk bredd

Svensk reggae är på riktigt med Syster Sol

Vad säger din musiksmak om din personlighet?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bakom Llewyn Davis insida

Bröderna Coens film Inside LLewyn Davis har biopremiär i dagarna. Den skildrar folkmusikscenen i New York i början av 1960-talet. Huvudkaraktären är fiktiv, men vissa händelser är tagna från Dave Van Ronks självbiografi.

Till och med för de mer invigda är Brooklynfödde Dave Van Ronk (1936-2002) mest känd för sin koppling till Bob Dylan. Dels var Van Ronks dåvarande fru Terri Thal en kort tid manager åt Dylan. Dels snodde Dylan arrangemanget till House Of The Rising Sun på sin första skiva från 1962. Mer än 50 år senare mindes Van Ronk händelsen i Martin Scorseses Dylan-dokumentären No Direction Home.

Van Ronk fick en viktig roll för den spirande scenen som mentor och förebild för de yngre förmågorna. Hans lägenheten blev enligt Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolos självbiografi ett vardagsrum för en ny generation bohemer. Van Ronk fick smeknamnet The Mayor Of MacDougal Street - MacDougal streets borgmästare. Det blev också namnet på självbiografin han nästan hann färdigställa tillsammans med Elijah Wald innan sin bortgång.

Under 1950-talet inledde den konservativa senatorn Joseph McCarthy kartläggning och förhör, i vissa fall ren förföljelse, av folk med kommunistiska eller socialistiska åsikter. Det kalla kriget resulterade i en antingen eller-politik som gjorde att många som ansågs sprida eller värna om oamerikanska värderingar bannlystes om de vägrade dämpa sig. Pete Seeger, som nyligen gick bort vid 94 års ålder, vägrade svara på frågor om åsikter och vänner. Han bannlystes från radio, tv och skivinspelningar. 

Van Ronk beskriver i boken hur han dras mot vänsterkanten främst som en motreaktion. Han vill så långt bort från McCarthy och Richard Nixon som möjligt. Han börjar snart störa sig även på de mest enögda kommunisterna, även om han är emot registrering och svartlistning som han menar mer eller mindre kvävde folkmusikrörelsen under femtiotalet. Det blev enklare att stå på barrikaderna på sextiotalet, i alla fall om man var vit. Samtidigt konstaterar han lakoniskt att han ändå inte gjorde tillräckligt mycket väsen av sig för att vara aktuell för övervakning. Men han var politiskt aktiv och deltog i demonstrationer. Att han inte sjöng direkt politiska låtar berodde på att han ansåg sig inte vara tillräckligt bra på det. Han spelar hellre blueslåtar som i många fall var gamla redan då och som på sitt sätt ofta skildrar karaktärer på samhällets skuggsida. Även om Van Ronk inte skrev egna låtar, något som inte prioriteras inom folkmusiken, blev han en utmärkt skildrare.

Vi får en intressant definition av vad folkmusik egentligen är. Van Ronk menar att det var en muntlig tradition, ett sätt att berätta för folk som inte kunde läsa och skriva. Låtarna och deras berättelser blir viktigare än vem som sjunger dem. Han bjuder till och från på intressanta resonemang om musikhistoria och boken är inte bara en självbiografi där det egna jaget är viktigt. Van Ronk delar med sig även av sammanhanget han verkade i, både musikaliskt och politiskt med analyser som är lättförstådda, väldigt nyktra och underhållande. Och han kan konsten att dra en har-det-här-verkligen-hänt skröna.

Till och med de i självbiografier obligatoriska inledande minnena från skola och barndom är värda uppmärksamhet, långt ifrån de transportsträckor de brukar vara. Van Ronk får till och med svält – han spelade banjo i ett jazzband på femtiotalet och redan då gick det inte att försörja sig på att spela jazz - att framstå som något man vill testa. Han byter från tradjazz till folkmusik när han inser att jazzen är över och blir kidnappad av en äldre (sextonårig) kvinna som tar med honom från Brooklyn till andra sidan universum i Greenwich Village på Manhattan. Ett område som alltid anses ha varit bättre för 20 år sedan. Det såg, berättar han upphetsat, ut exakt likadant som Brooklyn. New York hade många musiker men Chicago, Los Angeles och San Francisco hade fler ställen att spela på för de engagerat hoppfulla.

Folkmusikvärlden tycktes vara mer kamratlig, i alla fall inledningsvis när scenen i New York var så liten att alla kände alla och turisterna inte hittat dit än. Man stöttade varandra istället för att trampa varandra på tårna. Vill man veta mer är Van Ronk en utmärkt guide som både förklarar det större sammanhanget och roar med udda detaljer från händelsernas centrum. Inte helt långsökt att bröderna Coen med sin udda humor fallit för The Mayor Of MacDougal Street.

Läs mer om liknande:

Bob Dylans 40 bästa låtar

Bluesmannen Charlie Patton var en föregångare

Tips: BBC-dokumentär om folkmusik

Fler boktips med koppling till bröderna Coen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Jord - gränslös musik från gränsen

Plats: Älmhults Folkets hus.
Tid: Tisdagen 4 februari.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 75 min.
Bäst: Det har sagts förr, men äkta musikglädje är alltid bäst.
Saknade mest: Några låtar till hade inte gjort ont.

En helt vanlig tisdag i februari i Älmhult kan man lyssna på gruppen Jord som spelar världsmusik från Tornedalen. Det är en udda och spännande upplevelse, inte alltid helt lätt att beskriva. De sjunger huvudsakligen på meänkeli, som betyder vårt språk. I Sverige finns ungefär 50 000 personer som pratar meänkeli och det har erkänts som minoritetsspråk. För otränade småländska öron låter det förvillande likt finska, men kanske lite mer melodiskt. Det kan förstås också bero på sången. Tornedalen ligger på gränsen mellan Sverige och Finland. Och om det här blir mycket samhällskunskap för en musikrecension beror det på att bakgrunden spelar en viktig roll för musiken. Innan konserten delas det ut en liten broschyr om nationella minoriteter och språk och hur det påverkar oss. Sedan börjar bandet konserten med att förklara hur Sverige förlorar Finland 1809 och hur gränsen kom att hamna där den ligger än idag.

Jords tredje skivan Nice Matka (som betyder trevlig resa) släpptes i samband med bandets 10-årsjubileum 2011. Musikens två viktigaste beståndsdelar är stämsången - alla fyra medlemmarna sjunger - och rytmen. Rytmerna befinner sig bitvis i ett harmoniskt mellanlunk som gör att man slappnar av i kroppen och dansar lite trots att man sitter ner. Inspirationen kommer från hela världen och där ligger bland annat Grekland. Den influensen leder lite otippat till ett allsångsförsök på tornedalska. Bandet blandar traditionell musik med egenskrivet. Att försöka sig på att nämna titlarna på några favoritlåtar är dömt att misslyckas.

Det är avslappnande att lyssna på sång på ett språk man inte förstår. Eftersom det fullt logiskt är svårt att hänga med i texterna lyssnar man på ljuden istället för innehållet.

- Texterna handlar om olycklig kärlek. Det är det gamla vanliga. Så om ni inte förstår alla ord behöver ni inte vara oroliga. Blir det någon ändring säger vi till, informerar de omtänksamt.

Johanna Lindgren på flöjt och slagverk, Erling Fredriksson på kontrabas både med och utan stråke, Jan Johansson på dragspel och Susanne Rantatalo på slagverk bjuder, trots gemensamt hemland med publiken, på en smått exotisk musiktradition. Men så är det också längre till Tornedalen än till Rumänien från Älmhult. De avslutar med att enligt finsk tradition säga tack och förlåt. Det var så lite. 

Läs mer om liknande:

Världsmusikfestivalen i Växjö svängde

Music Is The Weapon börjar på max och ökar

OK Star Orchestra är på väg åt alla håll

Världsmusik? Varför kallas musik som den kallas

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

De är först in i Swedish Music Hall Of Fame

Idag tillkännagavs de första tolv namnen att ta plats i den svenska musikens Hall Of Fame. Vissa av namnen är svåra att komma runt. ABBA och Roxette på grund av sina stora internationella framgångar, Evert Taube och Monica Zetterlund för sin status som ikoner. Stina Nordenstam och Entombed har båda varit stilbildande om än i kanske lite smalare kretsar. Om man tycker att vissa namn är uppenbara så är det lite poängen med den här sortens sammanhang att det är de stora namnen som premieras. Utgår från att Peps finns med på nästa lista. Hans betydelse för blues och reggae på svenska är svår att överskatta. 

Hela listan för första årskullen:
1 Evert Taube
2 Jan Johansson
3 Latin Kings
4 Nationalteatern
5 Cornelis Vreeswijk
6 Stina Nordenstam
7 Ebba Grön
8 Eva Dahlgren
9 Entombed
10 Monica Zetterlund
11 Roxette
12 ABBA

Vill man läsa juryns motiveringar kan man göra det här. I juryn ingår bland andra musikjournalisten Jan Gradvall och radiolegenden Kersti Adams-Ray.

PS. Jag försökte hitta en bild på ABBA där de inte ser så töffiga ut, men det är inte lätt. DS

Läs mer om liknande:
Svensk jazz för nybörjare
Per Gessle för nybörjare
Entombed? Du har väl inte missat hur stilbildande svensk extremmetall är
Monica Zetterlund hade bra smak när hon valde låtskrivare

Top Dogs och Bill Öhrström svänger fint

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 1 februari.
Längd: 75 plus 15 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Bill Öhrströms inlevelse.
Saknade mest: Konsertens andra halva.

Det är ett modigt upplägg. Under kvällen får vi höra Bill Öhrström sjunga några av sina sällan framförda svenska låtar. Merparten av konserten består av outgivna låtar blandat med låtar från skivan Gift som kom 2006. Han förklarar valet av språk med att citera Horace Engdahl: Som svensk blir man dummare på engelska. Den främsta konsekvensen verkar vara att man inte märker det. Tur då att Öhrström dessutom skriver bra svenska texter. Han inte bara sjunger på svenska, han placerar texterna i Sverige också. Och även om Lidingö (som en låt heter) inte spelar en lika viktig roll i blueshistorien som Clarksdale är det i alla fall med största sannolikhet närmare Öhrströms verklighet. Som textförfattare kan han konsten att berätta historier med enkla bilder. Faktiskt så pass att man verkligen lyssnar för att kunna hänga med i verserna.

Top Dogs spelar den där sortens stillsamt men obevekligt gungade souliga blues som får benen att röra på sig, även om de ibland fastnar i en mellanlunk som är mer duktig än svängig. Under ett parti där de spelar i tur och ordning Om Vindarna Vänder, den långsamma Liv, boogien 365 Dagar och Hat I Mitt Hus visar de ändå sin bredd. Öhrström har en pojkaktig utstrålning och är förmodligen på gränsen till för glad för att vara trovärdig som sårad bluesman, men det är uppenbart att han njuter av att sjunga och spela munspel.

Top Dogs släppte sin första skiva 2012 men har lång erfarenhet från andra band. Gitarristen Sverker Blomberg var med och vann Nalens popbandstävling innan gammelfarfar föddes, förutsatt att gammelfarfar föddes efter 1967. Om man googlar snubblar man över insikten att trummisen Jonas Backman kan skilja på 18 olika sorters shuffle och det är minst 17 mer än de flesta. Patrik Norrman är den sortens basist som spelar det som låten behöver, tryggt och stabilt.

Efter pausen är tanken är att bandet ska komma tillbaka och spela engelska låtar, men tekniska problem drar ut på tiden och ett disco väntar. Efter nästan en timmes uppehåll kommer bandet ändå upp och kör tre låtar till med gitarristen Blomberg på sång och Öhrström på congas. Ett något snopet slut på en trevlig kväll.

Blomberg säger förresten att Öhrström var först i landet med congas. Är det sant eller ett internskämt? Man kan i alla fall googla sig till att han var först i Stockholm.

Läs mer om liknande:

Dansk blues svänger också

Och norsk blues

Och finsk rockabilly
Så blir du blues
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.