Jord - gränslös musik från gränsen
Plats: Älmhults Folkets hus.
Tid: Tisdagen 4 februari.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 75 min.
Bäst: Det har sagts förr, men äkta musikglädje är alltid bäst.
Saknade mest: Några låtar till hade inte gjort ont.
Tid: Tisdagen 4 februari.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 75 min.
Bäst: Det har sagts förr, men äkta musikglädje är alltid bäst.
Saknade mest: Några låtar till hade inte gjort ont.
En helt vanlig tisdag i februari i Älmhult kan man lyssna på gruppen Jord
som spelar världsmusik från Tornedalen. Det är en udda och spännande
upplevelse, inte alltid helt lätt att beskriva. De sjunger huvudsakligen
på meänkeli, som betyder vårt språk. I Sverige finns ungefär 50 000
personer som pratar meänkeli och det har erkänts som minoritetsspråk.
För otränade småländska öron låter det förvillande likt finska, men
kanske lite mer melodiskt. Det kan förstås också bero på sången.
Tornedalen ligger på gränsen mellan Sverige och Finland. Och om det här
blir mycket samhällskunskap för en musikrecension beror det på att
bakgrunden spelar en viktig roll för musiken. Innan konserten delas det
ut en liten broschyr om nationella minoriteter och språk och hur det
påverkar oss. Sedan börjar bandet konserten med att förklara hur Sverige
förlorar Finland 1809 och hur gränsen kom att hamna där den ligger än
idag.
Jords tredje skivan Nice Matka (som betyder trevlig resa) släpptes i
samband med bandets 10-årsjubileum 2011. Musikens två viktigaste
beståndsdelar är stämsången - alla fyra medlemmarna sjunger - och
rytmen. Rytmerna befinner sig bitvis i ett harmoniskt mellanlunk som gör
att man slappnar av i kroppen och dansar lite trots att man sitter ner.
Inspirationen kommer från hela världen och där ligger bland annat
Grekland. Den influensen leder lite otippat till ett allsångsförsök på
tornedalska. Bandet blandar traditionell musik med egenskrivet. Att
försöka sig på att nämna titlarna på några favoritlåtar är dömt att
misslyckas.
Det är avslappnande att lyssna på sång på ett språk man inte
förstår. Eftersom det fullt logiskt är svårt att hänga med i texterna
lyssnar man på ljuden istället för innehållet.
- Texterna handlar
om olycklig kärlek. Det är det gamla vanliga. Så om ni inte förstår
alla ord behöver ni inte vara oroliga. Blir det någon ändring säger vi
till, informerar de omtänksamt.
Johanna Lindgren på flöjt och slagverk, Erling Fredriksson på
kontrabas både med och utan stråke, Jan Johansson på dragspel och
Susanne Rantatalo på slagverk bjuder, trots gemensamt hemland med
publiken, på en smått exotisk musiktradition. Men så är det också längre
till Tornedalen än till Rumänien från Älmhult. De avslutar med att
enligt finsk tradition säga tack och förlåt. Det var så lite.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida