Top Dogs och Bill Öhrström svänger fint
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 1 februari.
Längd: 75 plus 15 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Bill Öhrströms inlevelse.
Saknade mest: Konsertens andra halva.
Tid: Lördagen 1 februari.
Längd: 75 plus 15 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Bill Öhrströms inlevelse.
Saknade mest: Konsertens andra halva.
Det är ett modigt upplägg. Under kvällen får vi höra Bill Öhrström sjunga några av sina sällan framförda svenska låtar. Merparten av konserten består
av outgivna låtar blandat med låtar från skivan Gift som kom 2006. Han
förklarar valet av språk med att citera Horace Engdahl: Som svensk blir
man dummare på engelska. Den främsta konsekvensen verkar vara att man
inte märker det. Tur då att Öhrström dessutom
skriver bra svenska texter. Han inte bara sjunger på svenska, han
placerar texterna i Sverige också. Och även om Lidingö (som en låt
heter) inte spelar en lika viktig roll i blueshistorien som Clarksdale är
det i alla fall med största sannolikhet närmare Öhrströms verklighet.
Som textförfattare kan han konsten att berätta historier med enkla
bilder. Faktiskt så pass att man verkligen lyssnar för att kunna hänga med i verserna.
Top Dogs spelar den där sortens stillsamt men obevekligt gungade souliga blues som får benen att röra på sig, även om de ibland fastnar i en mellanlunk som är mer duktig än svängig. Under ett parti där
de spelar i tur och ordning Om Vindarna Vänder, den långsamma Liv,
boogien 365 Dagar och Hat I Mitt Hus visar de ändå sin bredd. Öhrström har en pojkaktig utstrålning och är förmodligen på gränsen till för glad för att vara trovärdig som sårad bluesman, men det är uppenbart att han njuter av att sjunga och spela munspel.
Top Dogs släppte sin första skiva 2012 men har lång erfarenhet från
andra band. Gitarristen Sverker Blomberg var med och vann Nalens
popbandstävling innan gammelfarfar föddes, förutsatt att gammelfarfar
föddes efter 1967. Om man googlar snubblar man över insikten att
trummisen Jonas Backman kan skilja på 18 olika sorters shuffle och det är minst 17 mer än de flesta. Patrik Norrman är den sortens basist som spelar det som låten behöver, tryggt och stabilt.
Efter pausen är tanken är
att bandet ska komma tillbaka och spela engelska låtar, men tekniska
problem drar ut på tiden och ett disco väntar. Efter nästan en timmes
uppehåll kommer bandet ändå upp och kör tre låtar till med gitarristen Blomberg på sång och Öhrström på congas. Ett något snopet slut på en trevlig kväll.
Blomberg säger förresten att Öhrström var först i landet med congas. Är det sant eller ett internskämt? Man kan i alla fall googla sig till att han var först i Stockholm.
Läs mer om liknande:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida