Bakom Llewyn Davis insida

Bröderna Coens film Inside LLewyn Davis har biopremiär i dagarna. Den skildrar folkmusikscenen i New York i början av 1960-talet. Huvudkaraktären är fiktiv, men vissa händelser är tagna från Dave Van Ronks självbiografi.

Till och med för de mer invigda är Brooklynfödde Dave Van Ronk (1936-2002) mest känd för sin koppling till Bob Dylan. Dels var Van Ronks dåvarande fru Terri Thal en kort tid manager åt Dylan. Dels snodde Dylan arrangemanget till House Of The Rising Sun på sin första skiva från 1962. Mer än 50 år senare mindes Van Ronk händelsen i Martin Scorseses Dylan-dokumentären No Direction Home.

Van Ronk fick en viktig roll för den spirande scenen som mentor och förebild för de yngre förmågorna. Hans lägenheten blev enligt Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolos självbiografi ett vardagsrum för en ny generation bohemer. Van Ronk fick smeknamnet The Mayor Of MacDougal Street - MacDougal streets borgmästare. Det blev också namnet på självbiografin han nästan hann färdigställa tillsammans med Elijah Wald innan sin bortgång.

Under 1950-talet inledde den konservativa senatorn Joseph McCarthy kartläggning och förhör, i vissa fall ren förföljelse, av folk med kommunistiska eller socialistiska åsikter. Det kalla kriget resulterade i en antingen eller-politik som gjorde att många som ansågs sprida eller värna om oamerikanska värderingar bannlystes om de vägrade dämpa sig. Pete Seeger, som nyligen gick bort vid 94 års ålder, vägrade svara på frågor om åsikter och vänner. Han bannlystes från radio, tv och skivinspelningar. 

Van Ronk beskriver i boken hur han dras mot vänsterkanten främst som en motreaktion. Han vill så långt bort från McCarthy och Richard Nixon som möjligt. Han börjar snart störa sig även på de mest enögda kommunisterna, även om han är emot registrering och svartlistning som han menar mer eller mindre kvävde folkmusikrörelsen under femtiotalet. Det blev enklare att stå på barrikaderna på sextiotalet, i alla fall om man var vit. Samtidigt konstaterar han lakoniskt att han ändå inte gjorde tillräckligt mycket väsen av sig för att vara aktuell för övervakning. Men han var politiskt aktiv och deltog i demonstrationer. Att han inte sjöng direkt politiska låtar berodde på att han ansåg sig inte vara tillräckligt bra på det. Han spelar hellre blueslåtar som i många fall var gamla redan då och som på sitt sätt ofta skildrar karaktärer på samhällets skuggsida. Även om Van Ronk inte skrev egna låtar, något som inte prioriteras inom folkmusiken, blev han en utmärkt skildrare.

Vi får en intressant definition av vad folkmusik egentligen är. Van Ronk menar att det var en muntlig tradition, ett sätt att berätta för folk som inte kunde läsa och skriva. Låtarna och deras berättelser blir viktigare än vem som sjunger dem. Han bjuder till och från på intressanta resonemang om musikhistoria och boken är inte bara en självbiografi där det egna jaget är viktigt. Van Ronk delar med sig även av sammanhanget han verkade i, både musikaliskt och politiskt med analyser som är lättförstådda, väldigt nyktra och underhållande. Och han kan konsten att dra en har-det-här-verkligen-hänt skröna.

Till och med de i självbiografier obligatoriska inledande minnena från skola och barndom är värda uppmärksamhet, långt ifrån de transportsträckor de brukar vara. Van Ronk får till och med svält – han spelade banjo i ett jazzband på femtiotalet och redan då gick det inte att försörja sig på att spela jazz - att framstå som något man vill testa. Han byter från tradjazz till folkmusik när han inser att jazzen är över och blir kidnappad av en äldre (sextonårig) kvinna som tar med honom från Brooklyn till andra sidan universum i Greenwich Village på Manhattan. Ett område som alltid anses ha varit bättre för 20 år sedan. Det såg, berättar han upphetsat, ut exakt likadant som Brooklyn. New York hade många musiker men Chicago, Los Angeles och San Francisco hade fler ställen att spela på för de engagerat hoppfulla.

Folkmusikvärlden tycktes vara mer kamratlig, i alla fall inledningsvis när scenen i New York var så liten att alla kände alla och turisterna inte hittat dit än. Man stöttade varandra istället för att trampa varandra på tårna. Vill man veta mer är Van Ronk en utmärkt guide som både förklarar det större sammanhanget och roar med udda detaljer från händelsernas centrum. Inte helt långsökt att bröderna Coen med sin udda humor fallit för The Mayor Of MacDougal Street.

Läs mer om liknande:

Bob Dylans 40 bästa låtar

Bluesmannen Charlie Patton var en föregångare

Tips: BBC-dokumentär om folkmusik

Fler boktips med koppling till bröderna Coen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.