Spiders utsätter publiken för äkta vara

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 22 februari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Det är inte varje dag band som tror sig spela rock verkligen spelar rock.

Den sortens rock Spiders spelar kräver precision. Dels måste man ta det på blodigt allvar. Dels måste man göra det med glimten i ögat. AC/DC är världsmästare på den balansgången och Spiders hanterar det också ypperligt. Det är en blandning mellan intelligens och slå-sig-själv-i-huvudet-med-

en-flaska-öl som få kan hantera. Det är rock med energi från punken när den både rockar och rollar, som oklippt och skuren för en lördagskväll i en svettig källare när man vill glömma allt annat.

Utan att behöva avrunda neråt kan man säga att Ann-Sofie Hoyles inte är den största människan som stått på Kafe De Luxes scen, men hon har en röst som med ära tävlar med högljudd gitarr, bas och trummor. Hur får så mycket röst plats? Musikerna kan konsten att väsnas. John Hoyles gitarr skramlar, Matteo Gambacorta (vissa namn är tuffare än andra) spelar John Entwistle-bas som är både melodisk och pumpar på rejält och Ricard Harryson på trummor skulle kunna ersätta Animal i Mupparnas husband om behovet uppstod.

Med bara en fullängdare i ryggen - och för all del en EP samt några singlar - är urvalet av låtar något begränsat. Åtta av de nio låtarna från debuten finns med på låtlistan. De flesta låtarna är under tre minuter och några långa och tekniskt avancerade solon blir det inte. Det är en sorts musik som gör sig bäst i rimliga mängder. Variation är inte a och o i genren. Det finns bara två lägen: av och på. Och under konserten gång stänger de inte av. Det skulle kunna bli platt och onyanserat om de inte var så jäkla bra, för rent teoretiskt motsvarar det en film enbart bestående av biljaktscener. Pratet mellan låtarna är begränsat, även om Ann-Sofie tackar för applåderna med att säga att det känns som att fylla år.

Det är förstås en slump att hon ser ut som om David Johansen från New York Dolls har en svensk dotter tillsammans med Grace Slick från Jefferson Airplane, men rent musikaliskt ligger de närmare de förstnämnda. Dock är Spiders bättre på att hantera sina instrument. Man får inte intrycket att allt kan falla isär vilket ögonblick som helst, även om Ann-Sofie ibland skakar tamburin så att armarna riskerar att lossna.

Det finns så många dåliga band som tror att de spelar rock att man lätt glömmer hur det ska låta och kännas när man utsätts för den äkta varan. Efter en timme i Spiders våld är man påmind.

Läs mer om liknande: 
Hammered Satin spelar också sjuttiotalsrock
The Who för nybörjare 
Please Kill Me är en intressant bok om sjuttiotalspunk
Jack & The Wild Horses är en märklig upplevelse

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.