Årets konserter 2012

 1 Big Joe Louis & King David, Kafe De Luxe
De delade på strålkastarljuset och gjorde det så bra att nyktra svenska män dansade. Det är sant! Är det blues, texmex, rock, cajun eller allt samtidigt? Ja. Och en gitarr med päls på. Bara en sån sak.

2 Ale Möller Band, Konserthuset
En Ale, en grek, en mexican, en senegales och en värmlänning hade uppenbart kul på scenen, bjöd på sig själva och en sammansmältning av stilar som för en gångs skull gör begreppet världsmusik fullt begripligt.

3  Mike Bell & The Belltones, Kafe De Luxe
Två oväntade fakta. 1: Buddy Holly lever och bor i Finland. 2: Femtiotalets Memphis lever och ligger i Finland. Rockabillyåret blev inte bättre. Att räkna in låtarna på finska är förresten underskattat. Kitos, Suomi!

4 Anna Von Hausswolff, Teatern
Två gitarrister till vänster, en trummis i mitten och två syntar till höger. En smått obegriplig film i bakgrunden. Tänkt att något så mörkt och dystert kan vara så upplyftande. Var det rent av sånt som kallas musikmagi?

5 Honeyboy Slim & The Bad Habits, Kafe De Luxe
Ibland vill man att förstärkarna ska vridas upp till tian. Ibland vill man dansa. Ibland vill man att det ska skorra i väggarna. Ibland vill man slippa tänka. Ibland är en snorcool Bo Diddley-tolkning det bästa man hört.

Inför 2013
På konsert vill jag ha dans, gåshud, armar i luften, tårar i ögonen och att resten av världens försvinner medans musiken pågår. Check? Tack på förhand.

Läs mer om liknande: 

Big Joe Louis & King David regerar häst

Mike Bell & The Belltones skapar fånleende

Anna Von Hausswolff värmer i höstmörkret

Honeyboy Slim & The Bad Habits rock´n´rollar rejält

På fritiden har jag bland annat upplevt Jack White på Hovet. Satan i gatan!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Årets skivor 2012 med en vit jul

1 Jack White - Blunderbuss

I want love to roll me over slowly, stick a knife inside me and twist it all around. Love Interruption är årets låt. Skivan är årets Blood On The Tracks och årets vita album. Och livet efter The White Stripes har bara börjat.

2 Anna Von Hausswolff - Ceremony

Ur sorg föds saknad och ur saknad föds något man kommer bära med sig hela livet. Det är därför man måste vårda sin sorg. Få gör det lika vackert som Von Hausswolff. Mountains Crave går nästan att dansa till.

3 First Aid Kit - The Lion´s Roar

De som kallas vanligt folk brukar fnysa åt det som kallas kritikersmak och vice versa. Systrarna Söderberg älskas av kritikerna (inte minst på tidningen Rolling Stone) och toppar Svensktoppen. Sånt värmer hjärtat.

4 Neil Young With Crazy Horse - Psychedelic Pill 

Inte ens de mest fundamentalistiska Neil Young-fansen trodde att en ny skiva med nya låtar och en galen häst skulle kunna låta så här bra. Och 27 minuter långa Driftin´ Back är inte en sekund för lång.

5 Can - The Lost Tapes

Dessa tre timmar med tidigare outgivet material med Köln-bandet kommer främst från skarven mellan sextio och sjuttiotal. Men det kunde också vara inspelat imorgon. Funk, jazz och rock. Svängigare än så här blir det inte i sällskap med ett gäng pårökta tyska.

Inför 2013

Skivindustrin går på knäna, men det har aldrig gjorts så mycket bra ny musik som nu. Sedan får det-var-bättre-förrarna säga vad de vill. Så under 2013 ser jag allra mest fram mot alla ännu okända artister som vet hur man gör musik som berör. 

Läs mer om liknande:

Intressant dokumentär om The White Stripes

Vadå årets vita album? 

First Aid Kit var också med på en av förra årets bästa skivor

Neil Young With Crazy Horse - läs mer om Psychedelic Pill

Tyska Cans allra bästa skiva heter Tago Mago

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ojämn rock´n´roll-resa har höga toppar

ROCK´N´ROLL X-MAS:
THE REFRESHMENTS, NISSE HELLBERG, SVEN ZETTERBERG och LINDA GAIL LEWIS
Plats: Konserthuset.
Tid: Tisdagen den 18 november.
Publik: Nästan 400.
Längd: 140 minuter med paus.

Jesus och rock´n´roll var länge fiender. 1957 släppte kung Elvis den första av Presley en julskiva och visade att julen och rock´n´roll ändå gick att kombinera. Elvis Presley var förstås ytterst tvivelaktig från ett moraliskt perspektiv. Att han var djupt religiös och uppväxt med gospel var inte en ursäkt för att förleda oskyldiga ungdomar i fördärvet.

2012 är inte längre rock´n´roll djävulens verktyg. Någonstans på vägen blev musiken en representant för den gamla goda tiden när saker minsann var som de skulle. Ikväll tar det ett tag innan det blir som det ska, men framåt What A Merry Christmas This Could Be och Christmas Wishes börjar The Refreshments slappna av och gunga. Bandet självt är däremot överlag märkligt stillastående på scenen. Sångaren Joakim Arnell verkar mer lös och ledig när andra sjunger och han slipper stå i fokus. När Linda Gail Lewis kommer in och sjunger sin brorsas Whole Lotta Shakin´ Going On svänger hennes piano så mycket att Västra Esplanaden förvandlas till en rondell.

Nisse Hellberg sjunger inga jullåtar, men han lyckas på något sätt få det till att Håller Min Dörr På Glänt handlar om att hålla dörren på glänt för tomten. Första halvan slutar med The Refreshments mest kända låt Miss You Miss Belinda och andra halvan inleds av Sven Zetterberg. På slidegitarr endast uppbackad av Antell på ståbas med glitter på sjunger han Blues At Christmas och ser till att Chicagobluesen lever vidare. Zetterberg har en häftig pondus, till synes utan att anstränga sig.

The Refreshments fortsätter med - för att återknyta till Elvis - Just Because och Blue Christmas, men den sistnämnda görs i en märkligt urvattnad version, långt ifrån den illa dolda ensamhet Elvis version besitter. Men vi får en vackert finstämd version av The Bands Christmas Must Be Tonight, även om de inte kan enas om texten. Antell och Lewis sjunger duett i Just Me And You och Hellberg återvänder med Zetterberg på munspel i Nån Måste Få Jobbet Gjort som är en av kvällens höjdpunkter.

Konsertens första halva har bättre tempo än den andra och när alla musikerna återkommer för extranummer har en del av publiken valt att gå. Allt avslutas med White Christmas och Chuck Berrys Run Rudolph Run och de som är kvar står upp och applåderar. Seger till slut, trots allt.

Läs mer om liknande: 

Elvis Presley är underskattad

Sven Zetterberg har varit flitig besökare i trakterna i år

Nisse Hellberg spelade här i november förra året

Kort sammanfattning av Chicagobluesen och Muddy Waters

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Kungarna från Broadway kungar även i Växjö

ELDKVARN
Plats: Konserthuset
Tid: Fredagen den 14 december.
Längd: 100 minuter.
Publik: 768 (fullt).
Bäst: Det finns onekligen en och annan låt att välja som höjdpunkt.
Allra bäst: Fulla För Kärlekens Skull.
Saknade mest: Något från skivan Limbo.

Som musiknörd blir man lite irriterad på att medverkan i ett tv-program eller två slår så mycket hårdare än 41 (!) års envist turnerande, även om det är svårt att inte gilla Pluras kagge. Och envist är rätt ord. Det är oklart hur många trender som passerat sedan debuten, men oavsett medvind, motvind, sidvind, kastvindar eller stiltje har de stått där. Oavsett om folk har velat lyssna eller inte har bandet spelat överallt där det funnits scener.

I Växjö har de under de senaste åren - och det har varit år med rejäl medvind - spelat på Palladium och Kafe De Luxe och när det blev några timmar över var de på Tyrolen utanför Alvesta och medan Tony Thorén bytte strängar på basen spelade Plura och Carla akustiskt i en källare i Alvesta. Thorén och bröderna Jonsson har varit med sedan starten. Trummisen Werner Modiggård (hans son Adrian är med och körar och spelar slagverk) har med ett avbrott varit med sedan slutet av sjuttiotalet och Claes von Heijne har varit med och spelat klaviatur sedan 1986.

De bra låtarna under konserten är för många för att nämnas, men några av de allra bästa är Vår Lilla Stad - signaturen till Pluras Kök - På Andra Sidan Regnet, Alice, En Liten Kyss Av Dig och Kungarna Från Broadway. Den sista känns relevant en sån här kväll. Carla sjunger Lilla Sofie och Adrian tar hand om Jag Har Gjort Det Igen. Det är genomgående upptempo, handklapp och allsång.

Modiggård, som har hög feber och förtjänar en guldstjärna för sin insats, har sagt att Eldkvarn ”ger sig hän" när de spelar. Det är en bra analys. Febern gör dock att Plura pratar mer än vanligt mellan låtarna, bland annat förklarar han hur många knappar det numera finns på scenen och bjuder både på sig själv och Lasse Berghagen.

De avslutar med Ikväll på piano och gitarr. Innan dess har Plura och Carla även spelat Tennsoldater akustiskt ”bara för att Werner ska få vila. Vi kanske skulle valt en låt jag kunde texten till”. Men av applåderna och jublet att döma är ingen skada skedd.

Hundåren som Plura sjunger om i Pojkar, Pojkar, Pojkar är sedan länge över, men de fyra hjulen fortsätter rulla. Eldkvarn har inget att bevisa längre men sparkar ändå röv med många debutanter. Och inte för att det var bättre förr utan för att de har nått ännu en karriärtopp. Respekt.

Läs mer om liknande: 

Eldkvarnboken Den Stora Landsvägen

Studiebesök i Eldkvarn-land (Norrköping)

Resa Genom Ensamheten med Plura som guide

Eldkvarn - rätt band på fel plats

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bo Kaspers Orkester rockar, kanske för mycket

Plats: Växjö Konserthus.
Tid: Onsdagen den 12 december.
Längd: Exakt två timmar.
Publik: 620.
Bäst: Energin och antalet bra låtar.
Saknade mest: Är det ens lagligt att inte spela Hon Är Så Söt?

Bo Kaspers Orkester släppte nyligen sin tionde skiva med den kaspiska titeln Du Borde Tycka Om Mig. Det finns en poäng där. Bo Kaspers Orkester förtjänar att tyckas om. Den stora publiken, de flesta medelålders, gör också att bandet har råd med en ruskigt snygg ljusshow som ibland gör konserthuset till en liten klubb och ibland till ett rymdskepp.

Rymdskeppet styrs av Bo Sundström på gitarr och sång, Mats Schubert på piano, Michael Malmgren på bas och Fredrik Dahl på trummor. Dessutom medverkar Robert Östlund på gitarr och Nils Berg på allt utom näverlur.

Bäst av de nya låtarna är Längre Upp I Bergen, en stillsam Snart Kommer Natten och en pumpande Utan Dig som låter Depeche Mode. Om orkestern ibland kritiseras för att vara för snäll på skiva blir ljudbilden ikväll ibland rent av för tung med mycket bas.

Bland de äldre låtarna är Puss tung funk och väldigt bra, Håll Dig Till Den Du Har dras ut och håller på och dras ut lite till och i introt till Vi Kommer Aldrig Att Dö passar Schubert på att leka Garth Hudson bakom sina syntar. När de spelar Fyrarättersmål och Undantag befinner vi oss helt plötsligt på Kuba.

Det går att undra var vissa låtar tagit vägen. Allt Ljus På Mig? Det Smartaste Jag Gjort? Dansa På Min Grav? Men de gör ändå bra val med tanke på hur många låtar det finns att välja mellan. Sundström konstaterar att ”vi har hållit på i tjugo år, men är inte ute på nån jävla jubileumsturné". Och man ska inte klaga på ett band som spelar oväntade låtar. Personen i publiken som önskat sig fina Brev på Facebook gjorde ett bra jobb.

Som extra extranummer får vi bland annat When You Wish Upon A Star och då har alla redan ställt sig upp och klappat till I Samma Bil.

Lyssnar man på mycket rock kan man få för sig att det är fullt normalt att knarka och bara sova två timmar i veckan. Bo Kaspers Orkester gör musik för folk som lever nio till fem-liv och de gör det väldigt bra. Särskilt Sundström är underskattad som textförfattare.

Så även om musiken inte är på liv och död är det musik om liv och död.

Och hur många band kan få en nykter svensk man att dansa sittande?

Mer om liknande:

Depeche Mode för nybörjare

Garth Hudson var med i The Band som gjorde They Night They Drove Old Dixie Down

Svensk jazz för nybörjare

Iron Maiden för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Behöver världen mer popsång?

PETER MORÈN
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den första december.
Publik: Ett snitt på kanske femtio framför scenen.
Bäst: Det har sagt förr, men äkta musikglädje är alltid äkta musikglädje.
Saknade mest: Opportunistens Klagan.

Till vardags är Peter Morén är mest känd som Peter i Peter, Bjorn & John. Vid sidan om har han också gjort tre soloskivor med både skramlig och fin pop. Morén är den sortens älskvärda musiker som tycks få kli i fingrarna av att inte spela. Som verkligen älskar musik och är uppväxt framför en skivsamling. Hans andra soloskiva hette I Spåren Av Tåren och om man översätter en låttitel av Smokey Robinson är man helt klart på rätt spår. Att The Tracks Of My Tears är en av världens bästa låtar är förstås en trevlig bonus i sammanhanget. Påpekas bör också att Moréns låt inte är en cover eller svensk översättning - han har bara snott titeln. Däremot låter jag det vara osagt om Säg Mitt Namn är en hyllning till Destiny´s Child. De två låtarna inleder dessutom kvällens konsert. Tröstpriset presenteras som "svennebanan-disco, Björn Skifs 1976" och har ett mysko baskomp. 

Morén har ingen stor röst, men den är väldigt personlig och har man en gång hört honom sjunga känner man igen honom. När han, som ikväll, sjunger på svenska kommer han väldigt nära.

Capri, Cannes & Brighton är ädelpop av finaste märke. Den påminner om underskattade Pontus & Amerikanerna och innehåller ett munspel som är så yvigt att det kunde imponerat på Bob Dylan.

Bandet växlar mellan att vara fyra och fem man starkt och hanterar alla olika stilar. En av medlemmarna kommer och går lite. För instrumentnörden kan påpekas att basen och gitarrerna är väldigt snygga, bland annat finns en dregelvänlig svart Rickenbacker.

I en laddad Dan Andersson-Land blir det ett jäkla väsen. Låten presenteras som bonnafunk. Orsak Och Verkan är närmast ilsket punkig i framförandet. Men så skrevs den också direkt efter attentatet på Utöya.

Morén har en lekfull inställning till hur instrument kan skruvas i studion. Oftast leder det här till att en artist antingen är bättre live än på skiva eller tvärtom. I Moréns fall låter definitivt annorlunda, men det känns mer som om de olika sammanhangen kompletterar varandra än slår ut varandra. 

En sån här kväll fokuseras det på de mer ösiga låtarna. Erik M Nilsson (döpt efter dokumentärfilmaren)  presenteras som ”den lugnaste låten vi spelar, så om ni känner för att dra en tryckare får ni göra det”. Publiken är annars onödigt blasé.

Det är musik som är nyfiken och vågar spreta både hit och dit så att man ibland inte kan låta bli att dansa och ibland lyssnar väldigt uppmärksammat för att verkligen höra vad gitarristen egentligen håller på med. Gitarristen är Morén själv - som han spelar! - och man kan ana att han bland väldigt mycket annat lyssnat på Paul Simons afrikanska skiva Graceland och dess porlande gitarrspel.

I Odyssén sjunger Morén ”behöver världen mera popsång?” En sån här kväll är svaret tveklöst ja.

Läs mer om liknande:

Victoria Bergsman sjön duett på Peter, Bjorn & Johns hit Young Folks

En intervju med Smokey Robinson kanske skulle smaka?

Bob Dylan för nybörjare

Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

All you need en torsdag is Love

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Torsdagen 29 november.
Längd: En timme.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Sista extranumret Pokerkväll I Vårby Gård är en modern svensk popklassiker.

Love Antell och hans band inleder med Under Bron som börjar långsamt och sedan byggs upp. Oavsett vad man tycker om att börja konserter med ballader är det modigt. Med andra låten Gatorna Tillhör Oss, titelspåret på Antells solodebut från tidigare i år, kommer kvällens första jubel. 

Antell är förmodligen mest känd som frontfigur i Florence Valentin som släppte tre skivor under nollnolltalet och blev kända för låtar som – alla tre framförs under kvällen - Spring Ricco, Upp På Sociala, Ner På Systemet och inte minst Pokerkväll I Vårby Gård som är en av de bästa The Clash-låtarna (modell London Calling, varken förr eller senare) som gjorts i det här landet. I samma låt kör de också apropå ingenting några takter ur Canned Heats Going Up The Country översatt till svenska. 

I låtskrivandet, särskilt i de lugnare stunderna, kan man även höra referenser till svensk vistradition och han skildrar storstaden, ibland uttalat Stockholm, med samma ambivalenta kärlek som alla har till sin hemstad. Genom Natten låter som en borttappad gymnasieklassiker från åttiotalet och det är menat som en komplimang. Publiken börjar klappa takten samtidigt som låten tar slut, men tanken var god.

På scen ger Antell ett avslappnat men laddat intryck. Mellansnacket består av anekdoter - bland annat om hur han går med sin flickväns lillebror för att lyssna på Swedish House Mafia - politik och skämt. Låten Du Växer Upp presenteras med att den handlar om att växa upp. Textmässigt påminner den om en ung Magnus Uggla, bland annat med raden man lär sig aldrig växa upp.

Musiken är tyngre live än på skiva och fyramannabandet får gärna ta ut svängarna ännu mer, även om de kommer igång ordentligt till slut. Sololåtarna är oftast mindre fysiska än de gamla Florence Valentin-låtarna. Textmässigt kryper de nya låtarna däremot närmare och är mognare.

Det som börjar som en kall torsdagskväll förvandlas sakta men säkert till något betydligt festligare. Live blir Kastar Sten en maffig U2-låt från mitten av åttiotalet med pumpande Adam Clayton-bas och textraden jag ska döda dig långsamt en till gång.

Antell är en bra låtskrivare med stor potential. Frågan är vad han är på väg. Just nu, efter första soloskivan, känns det som han är mitt i ett steg. Det ska bli intressant att se var han sätter ner fötterna.

Läs mer om liknande: 
Ett gammalt inlägg om U2 som ni kan hoppa över
Kartläggning av gamla blandband innehöll bl a The Clash 
Gymnasieklassiker från åttiotalet? Per Gessle!
Pumpande bas? Joy Division!

Publicerades ursprungligen nästan i Smålandsposten.