J Berg är bitter, ju

Kent har enligt en artikel jag läst sålt tre miljoner skivor sedan debuten -95. När nu bandets samarbete med ett mobilföretag kritiserats av fansen försvarar sig bandets sångare Jocke Berg med ett sluta ladda ner skivorna då för fan. Stackars Jocke. Måste vara svårt att överleva på tre miljoner sålda skivor under 12 år. Men kanske kan detta ge den snart fyrtioåriga småbarnspappan något annat att sjunga om än hur jobbigt det är att gå på högstadiet och alltets meningslöshet. Nästa Kent-skiva kanske blir en uppgörelse med fansens ondska?

Innan 747 svarthåriga tjejer som heter Ester och har pandasminkning lämnar sura kommentarer vill jag påpeka att det är synd att ett band som gjort lysande skivor som Isola och Hagnesta Hill plötsligt skäller ut folket som gjorde dem till allt de drömt om.

Jag säger inte att bandet står i tacksamhetskuld till sina fans - såna åsikter brukar bara resultera i ändlösa greatest hits-turneér - men att skylla utread integritet på fansen är fegt. Sälj er gärna, det gör mig inget, men skyll inte på dem som älskar er.

Gråt inte, det smakar bittert salt/ Gruset kring min nakna fot är kallt/ Blodet i min mun smakar klor/ Du och jag lever abonnemangsfritt i år

Dagens låt är "Heroes" av David Bowie.

Puff puff puff (det spökar i mina byxor)

Jag har haft ont i handleden i några veckor och har inte tränat Aikido på nästan en månad. Det är mitt längsta uppehåll under det dryga år jag hållit på. Eftersom det var ett sedan länge planerat lägerbesök i Kristianstad under helgen ville jag testa om handleden höll innan jag körde 26 mil - som blev 30 om man körde fel på hemvägen. Så i torsdags var jag och tränade bara för att testa. Handleden höll och i lördags kunde jag hålla igång i nästan sex timmar utan problem.

Jag insåg, återigen, hur jäkla kul det är. Känslan som infinner sig när man lyckas med en teknik, känslan som infinner sig när man gör ett fall som är så mjukt att man knappast märker att man faller - den är svår att beskriva. De här sakerna sker inte så ofta och kanske är det det som är en del av poängen. Lyckades man varje gång skulle man förmodligen inte uppskatta det lika mycket och inte känna samma harmoni de där gångerna det verkligen sitter.

Hur ofta njuter man t ex av att koka makaroner?

So remember, when you're feeling very small and insecure/ How amazingly unlikely is your birth/ And pray that there's intelligent life somewhere up in space/ 'Cause there's bugger all down here on Earth.

Dagens låt är The Galaxy Song av Monty Python.

Say The Word and you´ll be free, say The Word and be like me

Redan på det lilla mästerverket Rubber Soul (december -65) sjöng The Rutles-kopiorna John, Paul, George och Ringo om en tidning som inte skulle vara aktuell förrän nästan 40 år senare. Man måste respektera dem för sånt. Det senaste numret innehåller bl a Springsteen, Gervais och någon som kallar sig Jagger (oavsett vad man tycker om musiken hans band gjort efter -72 så är han en ganska underhållande man, lite som Liam fast med bildning). Det är ett ruskigt bra nummer av en ruskigt bra tidning. På en sida har de samlat bra citat från folk som är bra på att få ur sig bra citat. Det är där mitt inlägg kommer in, för jag måste få bjuda på detta lilla guldkorn från Groucho Marx.

Outside of a dog, a book ís a man´s best friend. Inside of a dog it´s too dark to read.

Han har en poäng.

Dagens låt är The Word av The Beatles.

Oj oj oj oj

När Sopranos började sändas 2001 var serien nästan som en hyllning till Gudfadern och Scorceses maffiafilmer, men efter hand utvecklades det till något helt eget och när sista programmet slutade igår hade karaktärerna gjort sina helt egna resor. De började som en hyllning och blev till slut själva stilbildande.

Den sista scenen - förhoppningsvis utan att spoila för mycket - innehöll en passning, eller möjligtvis ett lyft på hatten till genres egen gudfader, Francis Ford Coppolla. Jag vet inte om Sopranos skapare David Chase utgick från att alla Sopranos-fans också har sett Gudfadern, men jag misstänker att vi är i majoritet. Vad jag däremot vet är att man lär tolka slutscenen av Sopranos olika beroende på om man har sett Gudfadern eller inte. Men oavsett vilket fungerar det, och avsett vilket var det ett väldigt bra slut.

Chase har i intervjuer pratat om att alla inte kommer gilla slutet och det har han rätt i. Jag har funderat på om han skulle ta livet av Tony eller sätta honom i fängelse. Det kanske han gjorde. Ni som tittade vet.

Ändå tror jag inte att någon av oss som under de här åren blivit kompisar med Tony, Carmela, Meadow, AJ, Janice, Uncle Junior, Paulie, Sil och Chris ville att det skulle sluta med att de satt framför tv:n, mumsandes på glass och sjöng med till Så Ska Det Låta.

Istället var det rock´n´roll från början till slut.

Jag är tacksam att slutet inte var tillrättalagt, jag är tacksam att slutet var lika långt ut på kanten som vägen dit har varit ooch jag är tacksam att manusförfattarna vågade utsätta karaktärerna för vad de gjort. Att de vågade plåga dem, att de vågade ta dem till helvetet och, om än inte tillbaka, så i alla fall till den förmodligen bästa dramaserie jag sett.

Manusförfattarna lyckades med konststycket att göra en maffiaboss, misstänkt sociopat, till någon man kunde relatera till och därför brydde sig om. Sånt kräver skicklighet. Alla karaktärerna har efter hand blivit människor och det är delvis det som gjorde serien så bra.

För i likhet med Gudfadern, som förvisso bara hade ca nio timmar på sig mot Sopranos ca 80, handlar det egentligen inte om maffian. Det råkade bara vara hans yrke. Egentligen handlar det om dragkampen mellan sina två familjer. I den ena är man il capitano och i den andra är man pappa och make. Det är den kampen och konsekvenserna av de val Tony gjorde som skildrades. Konsten att mörda folk på dagarna och uppfostra barn på kvällarna.

Nu är det slut och jag vill se om inom snarast. Det är en serie som skulle tjäna på mer än ett avsnitt i veckan. Så: på återseende. Leta inte efter mig, jag hittar er. Ni finns på hyllan. 86 avsnitt, tio band.

Precis när jag trodde jag var ute drar de in mig igen.

Dagens låt är It Was A Very Good Year av Frank Sinatra.

Dagens tankar som inte tiger

Hur kommer det sig att roliga människor ofta är intelligenta när intelligenta människor aldrig tycks vara roliga?

Och hur kommer det sig att Agneta Sjödin verkar ha kul hela tiden?

Stämmer det verkligen att Eagles kommande studioalbum (det första sedan 1879) är bra? Hur gick det till?

Mike Love. (inget sammanhang)

Måste nog lyssna in mig på Joe Strummers post-Clash-grejer.

Måste The Sopranos ta slut ikväll?

Vad tar ni för valpen där i fönstret?

Kan inte Inland Empire komma på bio i Växjö?

Som viftar på svansen så glatt!

Emmylou Harris!

Control däremot ska jag se i Liverpool, så är det problemet löst.

Undrar om man kan köpa Nisse Hellbergs nya En Tiger I Tanken där också?

Dagens låt är Whirlwind In D Minor av Ed Harcourt.

Och en liten sak till (that´s what she said)

Bra skribent, bra grupp och förmodligen en bra film.

Läs.

Fem myror är fler än två myror (bland blandband i bland)

Kassetten. Saknad av ingen, verkar det som. Förutom av mig. Jag vägrar skaffa CD till bilen och den stora anledning till att jag skaffade körkort en gång i tiden var att jag ville spela in blandband och köra runt och lyssna på bra musik väldigt högt. Jag inser att man kan göra blandskivor minst lika enkelt som man kan göra blandband, men det är inte samma känsla (that´s what she said). I förra (eller förrförra) numret av Mojo hade förresten Sonic Youth-mannen Thurston More samma åsikt och det kändes bra (that´s what she said).

Inte minst gillar jag kassetten för att man får tänka i 2x45-format snarare än i 1x80-format. Nu spelar det här förvisso inte någon roll om man inte är ute och kör i 90 min i sträck, men ändå. Dessutom är det alltid kul att hitta en låt som passar till den där lilla stumpen som alltid blir kvar på slutet (that´s what she said) av varje sida. Det är därför så många av mina blandband slutar med Elvis Presley. Jag har en samling med honom som har 20 låtar som klockar in mellan 1:28 (!) (det gick snabbare förr (that´s what she said)) och 2:24. Sedan finns den andra Elvis (Costello) och öppningsspåret Welcome To The Working Week (1:22) från hans debut My Aim Is True.

Oavsett vilken Elvis man väljer är det en stimulerande konstform (wait for it) att spela in blandband. CD-varianten kan man dessutom redigera efter hand, alla felvalda låtordningar går att ångra. Det kan man inte på kassett om man inte vill göra om hela tjofläsket. Vill man byta ordning på två låtar bredvid varandra kan man förvisso göra det, men möjligheterna är ändå mer begränsade. Stundens ingivelse har en större roll och det blir på så sätt ett bättre dokument över stunden.

Dessutom är det alltid lika kul att gräva runt i sin skivsamling och hitta skivor man inte visste att man hade, skivor man inte hört på länge och den där låten på en i övrigt halvtaskig skiva.

Vissa låtar blir dessutom väldigt mycket bättre i ett nytt sammanhang. En låt som bara är bra i sitt ordinarie sammanhang kan bli ett smärre underverk om den placeras efter rätt låt. Det är en konst som jag inte tänker låta dö. Dessutom blev mitt senaste försök riktigt lyckat. Från Tom Petty till Al Green på bara 90 minuter.

Viva le kassett!

Dagens låt är Samson av Regina Spektor.

Det börjar verka vendetta, banne mig

Jäklar. Söndagens avsnitt av Sopranos var inte att leka med. Jag hade förvisso inte väntat mig att de skulle sitta och äta glass framför Svensson, Svensson. Men ändå. Fullt så hårda puckar hade jag inte riktigt väntat mig. Mycket gåshud blev det.

För att undvika spoilers skriver jag lite murvligt. Någon sköt någon, någon annan hamnade i koma pga att någon gjorde något mot någon. Ytterligare en annan någon tror att någon gjorde något mot någon för att någon annan gjorde något annat mot någon annan. Det var, bevisligen, klassiskt maffiadrama.

På söndag är det slut. Det sista avsnittet av en serie som jag storögt har följt från a till ö. 86 avsnitt av blod, svett, tårar och mer blod. Och jag kan inte låta bli att undra om någon överlever. Spännande fortsättning följer.

Dagens låt är Everybody´s Been Burned av The Byrds.

Det kortaste svenska inlägget på 40 år, om man inte räknar det jag skrev igår

Philip K Dick!

Dagens låt är My World av Metallica.

Dagens inlägg är ganska kort

Mark Heap!

Dagens låt är (Ain´t No Love) In The Heart Of The City av Bobby Bland.

67 idag

När John Lennon skulle fyllt 65 år skrev jag ett långt inlägg på min förra Fula Fula Ord-sida. Den finns inte kvar, men det inlägget är ett av de jag är mest stolt över. 67 är inte lika jämnt och siffran verkar konstig i detta sammanhang. Vilken slags konst hade en 67-årig Lennon skapat?

Om han följt sina drömmar - något han var ganska bra på - hade han nog skapat surrealistiska barnböcker. Han pratade under sina sista år i ett flertal intervjuer om att han någon gång ville skapa något i stil med sin egen barndomsfavoritförfattare Lewis Caroll, som låg bakom Through The Looking Glass och Alice In Wonderland. Det hade varit kul att ta del av. Jag är säker på att Lennons lekfullhet, fantasi, humor och ordbegåvning hade passat i ett sånt sammanhang.

Oavsett vilket saknar jag honom lite extra idag och retar mig på att han viskar shoot me i inlednigen till Come Together.

Dagens låt är Watching The Wheels av John Lennon.

Fem saker jag retar mig på till och från

1. På Söderleden i Växjö är högst tillåtna hastighet 90 km/h. Varför kör folk då oftast i 60 km/h? Byt ut de osynliga skyltarna, tack. Igår låg jag i en lång bilrad som körde i 40 km/h. Dessutom är nästan hela sträckan en kurva så man kan inte köra om heller. Sikten är skymd.

2. Hårfärgningsreklamen med Pernilla Wahlgren. Hur dålig skådespelare är man om man med nöd och näppe kan le och svänga med håret samtidigt? Jag säger som Sokrates: Pernilla Wahlgren - varför finns hon?

3. Agneta Sjödin - oavsett sammanhang. Det krävs mycket mod för att vara så stolt över sin idioti. Naturligtvis är hon älskad i stugorna. Hon är ju så härlig. Jag säger som Sartre: Agneta Sjödin - varför finns hon?

4. Att det är glapp i diskanthögtalaren i vänster framdörr. Känns som om man får lock för örat med jämna mellanrum.

5. Att jag inte kan komma på en punkt till.

Dagens låt är Straight To The Top (Vegas) av Tom Waits.

Radiohuvud fortsätter gå vid sidan

Man måste respektera dem även om man inte gillar deras musik. Inte bara för att de fortfarande, efter sex skivor, inte gjort två album som låter likadant, utan även för att de vägrar spela efter några andra regler än sina egna. Och för att de inte bara pratar om att gå sin egen väg utan faktiskt gör det. Dessa rader om Radiohead är klippta-och-klistrade från Mojos hemsida:

Radiohead’s 7th studio album – entitled In Rainbows – will be released
as a 10-track MP3 download on October 10. More remarkably still, MOJO’s
initial explorations of the somewhat Byzantine order process appeared to
suggest that purchasers can pick their own price for the album, as if it’s a
punnet of strawberries set out on a trestle by the side of the A303.

Punk, fet respekt och garanterat några sånger som låter som något man aldrig hört innan. Synd att inte fler band av samma storlek vågar dra ner byxorna på skivbolagen i samma utsträckning. Synd även, förvisso, att inte fler band av samma storlek gör lika spännande musik.

Dagens låt är There, There av Radiohead.

Vi närmar oss oundvikligen det oundvikliga slutet och det är oundvikligen oundvikligt

Om ni följer The Sopranos men inte hunnit se gårdagens avsnitt ska ni inte läsa det här inlägget.

Jag har vetat länge att Chris skulle dö, dagen efter avsnittet sändes i USA var Michael Imperioli hos Letterman. Måste vara ett år sedan. Vad jag inte visste var hur. Att viktiga karaktärer skulle få sätta livet till när det närmade sig slutet var heller ingen större överraskning. Det är trots allt The Sopranos vi pratar om. Men Chris? Han har förvisso var odräglig mot allt och alla i de senaste asvnitten, men ändå. Alla karaktärerna är odrägliga. Nu hoppas jag bara att min andra favorit Silvio Dante får överleva (vet inte om det är karaktären jag gillar eller om det beror på att han spelas av Steven van Zandt (om ni tycker att det namnet låter bekant så är han till vardags känd som Miami-Steve (och Little Steven) i The E Street Band) som egentligen är hans stora plus).

Förresten var Tonys peyotetripp i öknen kul. Det var ett av de där avsnitten. Men jag kommer sakna Chris och hans Springsteen-citat. Å andra sidan, att bråka så mycket och ändå överleva 84 av 86 avsnitt tyder på en viss envishet.

Två avsnitt kvar. Håller tummarna för Silvio.

Dessutom vill jag skicka en tanke till Lois Maxwell som gick bort i helgen. Om man är uppväxt med James Bond finns det trots allt bara en Miss Moneypenny.

Dagens låt är Pancho And Lefty av Townes van Zandt.