Mamma, det är något jag måste berätta

Inte för att det är något fel med det... Brian ler i sin bastuklubb.

Jag måste fråga Hitler först

Det regnade rejält idag när jag skulle till jobbet. Man skulle rent av kunna definiera fallhastigheten som "ös". Resultatet blev att jag satte mig i bilen istället för på cykeln. Men jag ville egentligen cykla till jobbet. Är inte det vuxenpäng? Dessutom drog jag på mig långbyxor för första gången på kanske två månader. Det är ju bara 20 grader ute.

Sedan sist är dessutom Hans Alfredsons En ond man och Ed McBains Blodsband lästa och njutna.

Dagens låt är Regn Hos Mig av Orup.

Kani-kani-kani, kan ni inte sluta skjuta på mig

Det började med en fempoängskurs som hette Kriminalromanen i tradition och förnyelse. Det var förmodligen en av de mest givande kurserna jag läste under min universitetskarriär. En av böckerna som fanns på litteraturlistan var Den Skrattande Polisen av Sjöwall & Wahlöö. För mig var det en av de bästa böckerna på kursen, likt en svenk motsvarighet till Ed McBains Isola-serie, både till innehållet och formen. För en yngre generation kanske kommisarie Martin Beck och hans kollegor (förutom hans närmaste vän Kollberg som konstigt nog är bortplockad) är mest kända från "filmerna baserade på karaktärerna skapade av Maj Sjöwall och Per Wahlöö" med Peter Haber, ni vet den där svenska Polisskolan-motsvarigheten som TV4 använder för att fylla ut luckorna mellan Åsa-Nisse och Stefan & Krister.

Paret Sjöwall/Wahlöö skre de tio böcker om Martin Beck mellan åren 1965 och 1975. De har även filmats med Walter Matthau, Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Ekman i huvudrollerna. Böckerna är inte bara välskrivna och spännande med bra karaktärer och stundtals lysande dialog, de ger även en intressant bild av den politiska utvecklingen i Sverige under den period de skrevs, samtidigt som man får följa karaktärernas privatliv och åldrande. Förra sommaren bestämde jag mig för att läsa samtliga böcker - och självklart i den ordning de skrevs. Jag sträckläste och var efter ett tag framme vid bok nummer åtta Det Slutna Rummet. Där tog det slut. Den gick inte att få tag på. Jag hade fått tag på alla andra i samma utgåva och ville därför ha även den sista saknade pusselbiten med samma omslag, även om den dåvarande utgåvan var snyggare. Sedan dess har det förresten kommit ännu ett nytryck med väldigt snygga omslag. Men i alla fall. Jag gick på antikvariat. Det Slutna Rummet har alltid varit en av de tv-tre som inte har funnits att få tag på.

Igår tröttnade jag och gick till biblioteket, lånade hem den och ägnade resten av dagen till att läsa. Det var, tror jag, en av de bästa böckerna i serien. Det tycker jag förvisso om samtliga utom Polis, Polis, Potatismos och den avslutande Terroristerna som känns lite svagare, särskilt Terroristera är allmänt ansedd som ett misslyckande. Detta lär till stor del bero på att Per Wahlöö förlorade sin kamp mot cancern under arbetets gång och att hans livskamrat Maj Sjöwall lämnades att avsluta boken, ensam med sin sorg och parets barn.

Man kan se dessa böcker som en politisk skildring av Sverige under sin period, man kan också se dem som rätt och slätt deckare. Styrkan ligger snarast i mitten. Det är mord så tydligt placerade i svensk vardag, förvisso en som ägde rum innan jag föddes, att man inte kan låta bli tanken det här skulle kunna hända. Social utslagning och desperation är ett vanligt motiv. Mördarna är inte psykopater från helvetet utan oftast vanliga människor som gjort något misstag, gått ett steg för långt eller varit på fel plats vid fel tillfälle och inte sett någon annan utväg än mord. Personerna i dessa lågmälda berättelser kunde varit du eller jag.

Den fiktiva verkligheten är ibland mer realistiskt än den verklighet vi lever i. För om den fiktiva verkligheten överdriver blir den inte trovärdig. Det problemet har inte våra vanliga liv. Ändå är det onekligen det vanliga livet som med stor säkerhet skildras i dessa böcker. Det är stor konst att kunna skildra det lilla så träffsäkert.

Romanserien består av:

Roseanna (1965)
Mannen som gick upp i rök (1966)
Mannen på balkongen (1967)
Den skrattande polisen (1968)
Brandbilen som försvann (1969)
Polis, polis, potatismos (1970)
Den vedervärdige mannen från Säffle (1971)
Det slutna rummet (1972)
Polismördaren (1974)
Terroristerna (1975)

Dagens låt är But Not For Me av Chet Baker.

Så här års är det populärt med isprodukter i olika former (gabba gabba!)

Nu har jag sett Den Sista Föreställningen. Den var bra, precis som jag trott och hoppats. En lågmäld och sorglig skildring om förlorandet av oskuld, både mentalt och höhöhö. Någonstans är det också en berättelse om drömmar som inte riktigt vill infinna sig när man behöver dem. Om framtiden som istället blev någon annans vardag. Dessutom hade Cybill Sheperd en vit kofta på sig. Soundtracket bestod till hälften av Hank Williams-låtar. Det säger något om filmens stämning. Dessutom var fotot på gränsen till bedövande vackert. Har ni inte sett Peter Bogdanovichs ansträngda isdrink till film borde ni göra det.

Samlingsskivan Jox var trevlig lyssning som redan nu viskar efter en uppföljare. Jag tror upphovsmannen är lovad ett längre omdöme, och jag ska försöka återkomma när jag lyssnat fler gånger. Men första rapporten är positiv (när jag skriver om Den Sista Föreställningen skriver han om Hudson Hawk, men jag hoppas vi kan vara vänner ändå).

Dagens låt är Cold Cold Heart av Hank Williams.

Hälleflundra! Hälleflundra! Hälleflundra!

Jag har förvisso inte sett den, men Den Sista Föreställningen har under många år varit en av mina favoritfilmer. Jag tror det beror på Mats Olsson. Mats och jag delar ett visst intresse för någon som vi kan kalla Cybill Sheperd. Vi delar också ett intresse för bra film, ju.*

Filmen är gjord av Peter Bogdanovich, som numera spelar psykologens psykolog i Sopranos. I rollerna finns bl a Cybill Sheperd - hon med den vita koftan i Taxi Driver - och underskattade Jeff Bridges. Den ska jag se, på tisdag 22:30 i SVT2. Tror den handlar om klivet från ungdom till vuxenliv. Hoppas den är lika bra som jag alltid påstått.

Säsongspremiären av Deadwood innehöll förresten bara åtta cocksucker. Detta måste ses som något av en besvikelse. Det blir inte mer än ett var sjätte minut, löst räknat. I övrigt var avsnittet förvisso ett av seriens bättre, men vad spelar det för roll?

En sak jag lärt mig i helgen: det är väldigt svårt att tända eld på en kaktus. Men å andra sidan luktar röken väldigt gott (dock inga hundar i taket).

Andreas Johnsons sommarprogram i lördags var väldigt intressant, faktiskt ett av sommarens hittills bästa. Han verkar ha bra musiksmak, dvs samma som jag. Hans egna hit Sing For Joy är dessutom en väldigt bra poplåt. Och att arrangemang och produktion är något av ett examensarbete i George Martin-kunskap gör inte saken sämre.

Dagens låt är Stay With Me av Lorraine Ellison.

*"Ju" används här på ett medvetet humoristiskt stilistiskt sätt och bör inte ses som en brist på ordförråd - vokabulär - eller bristande meningsbyggnad. Okej?

Islandcountry in the sun

Vad gör man på Öland när det är 30 grader varmt i skuggan? Dricker en kall öl och kollar på folkmyllret? Badar och håller småbarn under vattenytan? Nej! Man går i antikvariat.

Där hittade jag Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie som jag köpte för att jag har velat läsa den väldigt länge och för att den bara kostade en tia, George Orwells Djurfarmen som jag köpte för att det är en klassiker som man bör läsa och för att den bara kostade en tia, Ed McBains Blodsband som jag köpte för att den ingår i 87:e serien som är en favorit jag har en naiv dröm om att köpa komplett (det visade sig senare att jag redan hade den titeln, men med ett annat, mindre snyggt, omslag) och Hans Alfredsons En ond man som jag köpte för att det är Hans Alfredson och för att han senare filmade den som Den enfaldiga mördaren som är min svenska favoritfilm - och en av mina favoritfilmer alla kategorier.

Däremot fanns inte Sjöwall/Wahlöös Det slutna rummet (de andra nio stod snyggt uppradade) eller Frans G Bengtssons Röde orm (som förvisso fanns i tre-fyra upplagor, men inte i den snygga pocketutgåvan Nicklas har).

Sedan tänkte jag på en sak till. Det verkar som om Öland försöker lansera sig som Linné-land. Eftersom Växjö försöker sig på samma sak - med något större rätt - kanske det kan bli krig i framtiden. Då ska jag inta Borgholms slottsruin och bygga en studio i källaren för böndernas skattepengar. Mo-ha-ha!

Sedan sist har jag förresten dessutom läst Lennart Perssons Feber 2 - Sånger om kärlek. Rekommenderas. Försök låna den av Leif; då får ni skivor med alla låtarna också. Hälsa Bente att jag tack vare henne har ätit min första Tip Top på kanske 10 år. Sedan kan ni skicka några vänliga ord till Maggie också. Alla glada.

Ikväll börjar förresten Deadwood på TV4. Svep en shot varje gång någon säger cocksucker.

Gillar ni skånsk rock av band som börjar på W och slutar på X ska ni lyssna på P4 i morgon vid 20:03.

Dagens låt är I´ve Been Burning Bad Gasoline av Lightnin´ Hopkins.

Annars är ju tomaterna fina så här års

Jag säger inte att Mikael Persbrandt inte är en bra skådespelare, för det är han (förutom i Beck som suger både liten och stor drake, men det är knappast hans fel). Men ändå, måste han vara så förbannat full av sig själv? Hans sommarprogram i P1 var bland det roligaste jag hört på länge (Biggis, du får gärna sluta läsa här).

Läses med dramatisk mörk röst:

Jag blev av med oskulden när jag var arton och knullade en kärring. Jag trodde att jag blivit en riktig man, men vad fan visste jag. Helvete. Jag var hårdare än en betongbatong. Fy fan. Nu ska jag spela en låtjävel som handlar om att knulla med en kärring.

(Låtjävel som handlar om att knulla med en kärring spelas)

Eftersom jag under hela det här jävla programmets gång slaktat ett levande vildsvin efter att ha dödat det med mina bara händer och sedan ätit det rått och nu är blodigare än en tonårig finsk oskuld som blivit våldtagen av en skitkåt jävla elefant och därför är jävligt skitnödig av all mat ska jag spela en låtjävel till medans jag går och skiter.

(Låtjävel som handlar om att vara skitnödig efter att ha ätit en hel gris som man dödat och slaktat med sina bara händer spelas)

Så här höll det på. Han kan inte vara sån på riktigt. Dirty Harry i Monty Python-tappning. Sedan klagade han på att media har målat upp en felaktig bild av honom. En bild som han själv levde upp till under varenda minut av sitt program. Hoppas han är mer avslappnad när mikrofoner och kameror är avstängda.

And now for something completely different.

För alla oss som gillar dokumentärer om Aretha Franklin producerade av Stefan Wermelin och livekonserter med The Knife bjuder p3 i kväll på just en dokumentär om Aretha Franklin producerad av Stefan Wermelin och en livekonsert med The Knife. Bänka er vid 20:03 och sitt kvar till 22:00. I mina öron låter det som 117 minuter högkvaliteradio.

Nästa sommarbok blir förresten Nick Hornbys A Long Way Down.

Dagens låt är (You Make Me Feel) Like A Natural Woman av Aretha Franklin.

Hjältar: förlorade och i repris

Syd Barrett eller Pink Floyd kommer aldrig bli mer än helt okej i mina öron. Men det hindrar inte att Andres Lokkos krönika här var något av det kärleksfullaste jag läst på länge. Han snubblar nämligen - återigen - över varför popmusik kan vara det viktigaste som drabbat mig.

I linje med detta visar SVT 1 Hasse & Tages Att Angöra En Brygga med bl a Lars Ekborg, Birgitta Andersson, Gösta Ekman och Monica Zetterlund i rollerna på tisdag 14:20. Den innehåller några av mina stora hjältar. En sak att tänka på är att Hasses rotvälska gavs en riktig översättning i Tyskland. Jag antar att översättaren fick skriva denna monolog själv. Fick han betalt för detta arbete av Svenska Ord?

Dagens låt är Buena Sera av Louis Prima.

Vad jag gör

Vad gör jag nu för tiden? Varför hör jag aldrig av mig?

Läser: Peter Englund - Ofredsår är boken jag har njutit av senaste tiden. Ungefär halva handlar om vad den utger sig för att handla om, alltså trettioåriga kriget och Erik Jönsson. Resten är den sortens till synes irrelevanta utvikningar Englund aldrig kan hålla sig borta från, ibland är de på 10-15 sidor, som efter ett tag faktiskt blir bokens stora behållning. Den är, som brukligt, snuskigt välskriven och man vågar knappast tänka på hur mycket arbete som ligger bakom. Författaren har min fulla respekt. Varje gång jag tröttnat på historia kan jag vända mig till honom. (Nästa bok blir Levon Helms självbiografi This Wheel´s On Fire).

Ser: The Shield, säsong fyra, DVD-box. Började lite ojämnt, främst kanske pga att den inte började där säsong tre slutade. Efterspelet på detta klimax har dock kommit in i handligen mer och mer och under andra halvan av säsongen är de återigen uppe på den nivå man förväntar sig. Det är våldsamt, både fysiskt, psykiskt och visuellt. Gästande Glenn Close är precis så bra som hon ska vara. Kan inte tänka mig någon som hade gjort det bättre - möjligtvis Meryl Streep, men jag vet inte om hon hade passat, hur bra hon än är (och det kan man inte förneka att hon är). Och Lem (Kenneth Johnson) borde få en Emmy. Så mycket agerande med så små medel kräver både talang och tålamod. Det jag hoppas på mest just nu är att de, i likhet med Sopranos, har förnuft att lägga av medans de står på topp (se The Simpsons, det hugger lite när gamla hjältar sviker).

Lyssnar på: Depeche Modes senaste Playing The Angel är min favorit just nu. Efter besvikelsen med Exciter var Playing The Angel ett stort steg i rätt riktining när den släpptes förra året. Efter att ha lyssnat regelbundet under några månaders tid har jag dessutom börjat inse att det är en av de bästa skivorna bandet gjort. Vissa säger att den låter som mästerverket/"bästa skivan" Violator, men det vet jag inte om jag håller med om. Fakta är i alla fall att det kan vara den första skivan de gjort som inte låter olikt allt de tidigare gjort. Å andra sidan är den ett tydligt hopp från rock- och gospelinfluenserna på Songs Of Faith And Devotion, industriditon på Ultra och den spartanska elektronikan på Exciter. De står i alla fall inte still. Playing The Angel må vara en återgång, men inte till något speciellt. En greatest hits fast med nya låtar, kanske? Vad de än gör låter det typiskt DM. Efter att ha läst recensionerna av Stockholmskonserten har jag dessutom lite ågren över att jag inte åkte dit. Nästa gång de kommer hit, uppskattningsvis framåt 2009, hoppas jag att jag har jobb och därmed råd att åka och lyssna på plats.

Dagens låt är Infinite Dreams av Iron Maiden.

Intressant möte

Den högt ansedda publikationen Smålandsposten har idag inför den församlade läsekretsen avslöjat att Metallica ska medverka i The Simpsons. Man blir onekligen nyfiken på hur ett möte mellan Otto och Kirk skulle kunna se ut. Det är förmodligen något att se fram emot.

Dagens låt är All The Young Dudes av Mott The Hoople.

Orkar inte hitta på en rubrik

Tänkte börja med veckans "höhöhö" som egentligen är förra veckans "höhöhö", men jag visste inte om jag skulle skriva om det. Därav väntetiden. Vill inte förstöra mitt rykte som världsvan o0ch respekterad akademiker med dylikt trams. Men efter ett antal om och men - samt ett flertal fritt improviserade danska svordomar - har jag bestämt mig för att skriva om det ändå, trots detta och i alla fall.

Alltså.

I fredags såg jag en fönsterputsflaska med texten Skaka-Spruta-Torka och det har jag skrattat åt sedan dess.

Nu vet ni. Visst var det kul på ett naturligt avväpnande sätt?

I övrigt fortsätter jag med Peter Englund. Veckans historiska bonusfakta: Karl X Gustavs frukost i fält bestod av spanskt vin och semlor.

Vill dessutom bjuda på ett tv-tips. TV4, som bl a är så generösa med sina Beck-filmer och Agneta Sjödin, bjuder i morgon på en film av en personlig favoritregissör när The Straight Story sänds i sommarvärmen. Den är regisserad av David Lynch - Lost Highway, Mullholland Drive och Elefantmannen är mina favoriter. The Straight Story har jag faktiskt inte sett, men den påstås vara hans mest normala film, men det sa de om Lasse Åbergs senaste också. "Den är typ som Sällskapsresan II fast utan dvärgar och med handling. Naturligtvis sjunger den feta norrmannen (eller är han skåning? Är inte alla feta norrmän egentligen skåningar?) en Roy Orbinson-låt på turkiska. Höhöhö-röff".

Tisdag 16:40 på TV4, alltså, The Straight Story. Sedan visas förvisso den ytterst barnsliga - vi snackar nästan Chevy Chase-klass - Zoolander senare samma kväll. Den borde ni också se, om inget annat som motvikt till David Lynch (men hela tjofläsket kan förstås utgå till förmån för de där stackarna som jagar en ensam boll i 90 minuter och försöker få in den i ett nätklätt stålskelett innan de sätter sig på gräset och gråter för att det andra laget lyckades bättre). Eller till nästa Beck-maraton börjar. Åh, om man ändå var lika manlig som Mikael Persbrandt!

Dagens låt är Att Angöra En Brygga av Monica Zetterlund.