Vad jag gör

Vad gör jag nu för tiden? Varför hör jag aldrig av mig?

Läser: Peter Englund - Ofredsår är boken jag har njutit av senaste tiden. Ungefär halva handlar om vad den utger sig för att handla om, alltså trettioåriga kriget och Erik Jönsson. Resten är den sortens till synes irrelevanta utvikningar Englund aldrig kan hålla sig borta från, ibland är de på 10-15 sidor, som efter ett tag faktiskt blir bokens stora behållning. Den är, som brukligt, snuskigt välskriven och man vågar knappast tänka på hur mycket arbete som ligger bakom. Författaren har min fulla respekt. Varje gång jag tröttnat på historia kan jag vända mig till honom. (Nästa bok blir Levon Helms självbiografi This Wheel´s On Fire).

Ser: The Shield, säsong fyra, DVD-box. Började lite ojämnt, främst kanske pga att den inte började där säsong tre slutade. Efterspelet på detta klimax har dock kommit in i handligen mer och mer och under andra halvan av säsongen är de återigen uppe på den nivå man förväntar sig. Det är våldsamt, både fysiskt, psykiskt och visuellt. Gästande Glenn Close är precis så bra som hon ska vara. Kan inte tänka mig någon som hade gjort det bättre - möjligtvis Meryl Streep, men jag vet inte om hon hade passat, hur bra hon än är (och det kan man inte förneka att hon är). Och Lem (Kenneth Johnson) borde få en Emmy. Så mycket agerande med så små medel kräver både talang och tålamod. Det jag hoppas på mest just nu är att de, i likhet med Sopranos, har förnuft att lägga av medans de står på topp (se The Simpsons, det hugger lite när gamla hjältar sviker).

Lyssnar på: Depeche Modes senaste Playing The Angel är min favorit just nu. Efter besvikelsen med Exciter var Playing The Angel ett stort steg i rätt riktining när den släpptes förra året. Efter att ha lyssnat regelbundet under några månaders tid har jag dessutom börjat inse att det är en av de bästa skivorna bandet gjort. Vissa säger att den låter som mästerverket/"bästa skivan" Violator, men det vet jag inte om jag håller med om. Fakta är i alla fall att det kan vara den första skivan de gjort som inte låter olikt allt de tidigare gjort. Å andra sidan är den ett tydligt hopp från rock- och gospelinfluenserna på Songs Of Faith And Devotion, industriditon på Ultra och den spartanska elektronikan på Exciter. De står i alla fall inte still. Playing The Angel må vara en återgång, men inte till något speciellt. En greatest hits fast med nya låtar, kanske? Vad de än gör låter det typiskt DM. Efter att ha läst recensionerna av Stockholmskonserten har jag dessutom lite ågren över att jag inte åkte dit. Nästa gång de kommer hit, uppskattningsvis framåt 2009, hoppas jag att jag har jobb och därmed råd att åka och lyssna på plats.

Dagens låt är Infinite Dreams av Iron Maiden.