Nils Landgren och Vince Mendoza
Plats: Teatern.
Tid: Fredagen den sjuttonde mars.
Publik: Strax över 300.
Längd: 95 minuter plus paus.
Bäst: Att det känns intimt trots storleken.
Att försörja sig som musiker i ett litet land som Sverige är
inte lätt. Att försörja sig som jazzmusiker ännu svårare. Och om vi drar
resonemanget ytterligare ett steg: att försörja sig som jazztrombonist. Då är vi nästan
nere i singular. Att Nils Landgren lyckas säger något om hans skicklighet, men
också om hur driven och öppen för samarbete och korsbefruktning han är.
Att kunna locka en
yngre publik, och med yngre menas i sammanhanget personer som inte är
pensionärer, till storbandsjazz är få förunnat och storbandsjazz är vad som
bjuds.
Till Växjö kommer Landgren tillsammans med Vince Mendoza,
som utöver att vara kompositör och arrangör nyligen blivit konstnärlig ledare
för WKR Big Band i Köln. Han har dessutom hunnit med att samarbeta med så
skilda artister som Björk, Robbie Williams och Joni Mitchell. Med ett sånt
renommé var det förstås bara en tidsfråga innan han skulle hitta till Växjö.
Konserten börjar med Mendozas Homecoming innan Landgren
ansluter för i tur och ordning Simple Song
och lite ur West Side Story, båda av Leonard Bernstein, som råkar vara
huvudpersonen på Landgrens senaste skiva. Den finns, påpekar han, av en ren
slump till försäljning i foajen. Så kan det gå.
Föreställningen, som har benägen
uppbackning av mjuka, pulserande, temperamentsfyllda och väldigt samspelade Bohuslän
Big Band, har undertiteln Still Crazy After All These Years. Då går det att
misstänka att Paul Simons klassiker med samma namn ska dyka upp. Det gör den
också i en inkännande och tung version som blir en av höjdpunkterna efter paus.
John Coltranes Impressions, kan den vara något i ett storbandsarrangemang? Det
visar det sig att den kan. Plötslig befinner vi oss i förtexterna till en
häftig sjuttiotalsdeckare, förmodligen med en biljakt på San Franciscos gator.
Känslan under andra halvan är att de lossat på slipsknuten, och ibland rejält.
Det är en sorts jazz som tittar mer bakåt än framåt och
inget fel med det. Förret dammas bitvis av ordentligt och närmas på nytt sätt.
I denna kategori jazz, som ikväll har en förmåga att ta ut svängarna och aldrig
bli överkokt bakgrundsmusik, är det en
imponerande upplevelse, skickligt och proffsigt framförd av de sammanlagt arton
musikerna plus dirigent på scenen. Bitvis svänger det rejält. Och glöm inte
applådera efter varje solo.
Läs mer om liknande:
Etiketter: konsert, live, musik