Konsertrecension: Nils Landgren och Vince Mendoza

Nils Landgren och Vince Mendoza
Plats: Teatern. 
Tid: Fredagen den sjuttonde mars. 
Publik: Strax över 300. 
Längd: 95 minuter plus paus. 
Bäst: Att det känns intimt trots storleken.

Att försörja sig som musiker i ett litet land som Sverige är inte lätt. Att försörja sig som jazzmusiker ännu svårare. Och om vi drar resonemanget ytterligare ett steg: att försörja sig som jazztrombonist. Då är vi nästan nere i singular. Att Nils Landgren lyckas säger något om hans skicklighet, men också om hur driven och öppen för samarbete och korsbefruktning han är.

 Att kunna locka en yngre publik, och med yngre menas i sammanhanget personer som inte är pensionärer, till storbandsjazz är få förunnat och storbandsjazz är vad som bjuds.

Till Växjö kommer Landgren tillsammans med Vince Mendoza, som utöver att vara kompositör och arrangör nyligen blivit konstnärlig ledare för WKR Big Band i Köln. Han har dessutom hunnit med att samarbeta med så skilda artister som Björk, Robbie Williams och Joni Mitchell. Med ett sånt renommé var det förstås bara en tidsfråga innan han skulle hitta till Växjö.

Konserten börjar med Mendozas Homecoming innan Landgren ansluter för i tur och ordning Simple Song  och lite ur  West Side Story, båda av Leonard Bernstein, som råkar vara huvudpersonen på Landgrens senaste skiva. Den finns, påpekar han, av en ren slump till försäljning i foajen. Så kan det gå.

Föreställningen, som har benägen uppbackning av mjuka, pulserande, temperamentsfyllda och väldigt samspelade Bohuslän Big Band, har undertiteln Still Crazy After All These Years. Då går det att misstänka att Paul Simons klassiker med samma namn ska dyka upp. Det gör den också i en inkännande och tung version som blir en av höjdpunkterna efter paus. John Coltranes Impressions, kan den vara något i ett storbandsarrangemang? Det visar det sig att den kan. Plötslig befinner vi oss i förtexterna till en häftig sjuttiotalsdeckare, förmodligen med en biljakt på San Franciscos gator. Känslan under andra halvan är att de lossat på slipsknuten, och ibland rejält.

Det är en sorts jazz som tittar mer bakåt än framåt och inget fel med det. Förret dammas bitvis av ordentligt och närmas på nytt sätt. I denna kategori jazz, som ikväll har en förmåga att ta ut svängarna och aldrig bli överkokt bakgrundsmusik,  är det en imponerande upplevelse, skickligt och proffsigt framförd av de sammanlagt arton musikerna plus dirigent på scenen. Bitvis svänger det rejält. Och glöm inte applådera efter varje solo.

 Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Nils Landgren och Musica Vitae

Skivrecension: Paul Simon - Stranger To Stranger 

Konsertrecension: South Of Sweden Jazz Orchestra

Konsertrecension: Stockholm Swing All Stars

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.