Bokrecension: Spela För Livet - Peps Persson, en skånsk speleman

 

SPELA FÖR LIVET: PEPS PERSSON, EN SKÅNSK SPELEMAN

Göran Holmquist

Bokpro, 2020

ISBN: 97891-89336-92-6

Det är både väntat och oväntat att det dröjt tills nu innan första boken om Peps Persson ser dagens ljus. Väntat för att Peps inte är förtjust i att göra intervjuer eller vara i offentligheten. Oväntat för att han är en av de stora pionjärerna i svensk musikhistoria. Peps är, med största sannolikhet ytterst motvilligt, sedan länge folkkär.

Journalisten Göran Holmquist, en gång i tiden nöjesredaktör på Helsingborgs Dagblad, har nu valt att berätta hans historia.

Peps var bland de första att göra blues på svenska. Han var med största sannolikhet först med att göra inhemsk reggae. Han översatte Bob Marley flera år innan denna fick sitt genombrott utanför Jamaica. Ekotyngd dubreggae möter gamla Edvard Persson-visor? Jajamensann. Bara att göra just den för de flesta ganska långsökta kopplingen och omsätta det i praktik tyder på en musikalitet utöver det vanliga. Västafrikansk highlife och svensk folkmusik, bland mycket annat, har aldrig skakat hand lika självklart och oemotståndligt som hos Per-Åke Persson. Han har ändå aldrig känts som en musikturist. Hur hittade han ens musiker som klarade av den här blandningen? Det är en fråga som kvarstår.

För det går att ha invändningar mot vissa prioriteringar i boken. Down Beat Crowd må ha varit ett viktigt band för Peps, men de var relativt kortlivade och gav inte ut något album när det begav sig. De ägnas mer än femtio sidor. Skånes rockhistoria får ett kapitel som förvisso är intressant, men det känns som en annan bok. Dito kapitlet om den svenska proggen, särskilt med tanke på att Peps aldrig ingick där, oavsett politiska åsikter. Bandet Balthazaar, som är ett coverband med inriktning på Peps musik, får tio egna sidor.

Resan till Chicago med bland andra Sam Charters, som resulterade i skivan ”The Week Peps Came To Chicago” får en halv sida, trots att det var där och då han bestämde sig för att börja sjunga på skånska. Hade varit kul att läsa mer om det. Skivorna får överlag väldigt lite utrymme, de flesta nämns inte alls förutom i den avslutande diskografin. Lite märkligt när Peps kallas speleman i bokens undertitel. Borde finnas många minnen från skivinspelningar och turnéer.

Det är en kärleksfull bok, men samtidigt alltså frustrerande. Med en strängare redaktör hade det kunnat bli väldigt bra. Och lite ironiskt är det onekligen att podden ”Jag spelar för livet”, uppkallad efter en låt av Peps och som dessutom delar titel med boken, ges tre olika namn. Anledningen till att podden nämns är förresten att Peps-bekanta musikerna Bosse Skoglund och Brynn Settels intervjuats. De finns att höra på ett internet nära dig.

Den stora invändningen är ändå hanteringen av källorna. Holmquist återanvänder bland annat långa stycken, och detta mer eller mindre ordagrant, från Birgitta Larssons stora Jefferson-artikel om Peps. Inte minst i kapitlet om hans ungdom liknar det bitvis klipp-och-klistra. Och det görs utan att källan anges. Andra skribenter, tidningar eller tidskrifter anges inte alltid heller. Här borde det vara tydligare var texten kommer ifrån. Kanske hade det rent av varit enklare med blockcitat. Det är ofta svårt att avgöra vad Göran själv har formulerat och vad som är hämtat från andra texter. Märkligt förhållningssätt för en så pass rutinerad journalist.

De senaste åren har Peps haft hälsobekymmer och, femton år efter senaste skivan, dragit sig undan på sin gård i norra Skåne. Där sitter han under sin korkek, röger sin piba, kliar sig i skägget och bygger mikrofoner. Den som lever får se om det blir någon mer skiva, men han har  - mer än de flesta -  redan sedan länge gett oss mer än någon kan begära.

 

Läs mer om liknande:

Intervju: Nisse Hellberg om Peps Persson 

Bokrecension: 99 Proggplattor 

Bokrecension: Wilmer X - 40 År Av Blues, Svett Och Tårar 

Så spelar du blues 

Publicerades ursprungligen i Jefferson.