Konsertrecension: Anton Zetterholm och Harriet Jones

Anton Zetterholm & Harriet Jones

Plats: Nygatan 6

Publiken: 75 personer

Bäst: Det är ingen tvekan om att artisterna kan sin sak        

Sämst: Publikrestriktionerna. Men snart är de slut.

Betyg: 4

Växjöfödde Anton Zetterholm är en världsstjärna på musikalhimlen. Harriet Jones spelade huvudrollen i ”The phantom of the opera” i London i flera år och har även hon världen som arbetsplats. En lätt mulen onsdag i september hittade de till Nygatan 6 i Växjö.

Arrangören Musik i Syd har gjort ett kap. Det är inte varje dag världsstjärnor kommer till Växjö. Det är heller inte varje dag världsstjärnor kommer FRÅN Växjö. De 75 biljetterna är förstås slut. Mycket släkt och vänner på plats. Tydligen två tyskar också.

Anton bjuder på sin resa som tagit honom till en rad världsstäder de senaste tretton åren. Men han började i ”West side story” i just Växjö. Via jobb i London träffade han Harriet från Hastings (med ett berömt slag 1066) och de flyttade ihop efter två veckor. Om inte det vore nog har de barn tillsammans. Ett  besök på Antons Instagram visar att den lilla killen närmar sig ettårsdagen. Dessutom nu ett barn till på gång.

Förutom Anton på lite gitarr har de också med sig lokala profilen Dan Alkenäs på fingerfärdig flygel. Medverkar i några låtar gör också utmärkta kören The Vasko Singers. För oss som inte lyssnar på musikal varje dag är det avskalade formatet välkommet. Anton och Harriets röster hamnar i centrum på ett sätt som gör att låtarna lyfts fram.

I ”Tonight” från ”West side story” sjunger de kvällens första duett och det är kanske inte helt otippat att de har personkemi. En bra sak för oss som inte kan skilja en fantom från västra sidan är att de ibland förklarar lite sammanhang.

Anton berättar hur han flyttar till Bergen och sedan lockas till Hamburg där han blir Tarzan, nästan utan att förstå hur det gick till eller hur det skulle gå. Han kunde inte tyska och det tyckte han eventuellt kunde vara ett problem. Det blev åtta föreställningar i veckan i tio år för ”Disneys Tarzan”. Det blir duett på tyska innan de byter till engelska. Musikalen skrevs förresten av Phil Collins. Ja, den Phil Collins.

Harriet sjunger ibland nästan opera, hon ville bli operasångare och studerade också till det. Hon berättar att hon är med i ”Beauty And The Beast”-filmen i några få sekunder. Det är kul nu, men var det inte då, är de båda överens om.

I ett smakprov från Irving Berlins ”Annie get your gun” tävlar de om vem som kan sjunga och dricka snabbast. Och vem som kan hålla en ton längst (Harriet). Anton kan nästan hela texten. De avslutar med lite ”Grease”, även om Anton påpekar att det ska vara mer rock´n´roll än bara ett piano. Det funkar ändå.

Det är något med estetiken i musikaler, i sättet att sjunga, något affekterat. Antingen gillar man det eller inte. Rent tekniskt är det svåra låtar som kräver omfång och teknik. Skolningen ska användas men inte ta över. Det lyckas båda med.

Publiken njuter av musiken, sången och berättelserna. Det blir många skratt. Och för någon som egentligen inte lyssnar på musikal frivilligt, vi kan kalla honom Ola, är det här ett både givande och underhållande dopp i en främmande värld.

 

Läs mer om något helt annat: 

Krautrock för nybörjare

Skäggrock för nybörjare 

Country/Americana för nybörjare 

Svensk jazz för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Amason

 Amason

Fredagen tjugosjunde augusti

Plats: Tyrolen

Publik: 350

Bäst: Musikaliteten.

Sämst: Att sommaren snart är slut.

Betyg: 3

Både vädret och kalendern antyder att sommaren 2021 närmar sig slutet, till och med på Tyrolen. På dagarna kan vi fortfarande låtsas, men kvällarna skymmer allt tidigare och temperaturen är på väg neråt. Amason värmde ändå de tappra årets sista augustifredag. Och det var uppehåll nästan hela konserten.

Amasons medlemmar har huvudsysslor på annat håll, men med det inte sagt att detta är ett sidoprojekt. Snarare ett när-alla-har-tid-projekt. De var också ett av husbanden i senaste säsongen av ”På spåret”. För en rutinerad Tyrolenbesökare är troligtvis det mest kända namnet på scenen Gustav Ejstes från Dungen.

Amanda Bergman har en hes röst som går igenom bruset, till synes utan ansträngning. Redan nämnda Ejstes sjunger också, bland annat sista delen i djurtemat som uppstår med låtföljden ”Älgen”, ”Elefanten” och ”Duvan” där de två första, trots titlarna, är på engelska. "Duvan" gästas dessutom av kvällens DJ Tomas Forssell på gitarr. Han spelar också på ”Flygplatsen”. Annars har bandet huvudsakligen den lite udda sättningen orgel, elpiano, bas och trummor. På tal om DJ så har det alltså varit en helkväll med både DJ och Slowgold som tidigare uppträtt akustiskt.

Amason får ibland kritik för att vara distanserade. Visst, de blir ibland jazzigt introverta. Men Bergman har svårt att stå still, även om hon inte pratar mycket mellan låtarna. Ejstes behandlar ibland sin orgel som om de är på bröllopsnatt. Annars är alla fem oftast djupt förlorade i musiken, till synes egobefriade. Musiken är det viktiga. Kollektivet. Det är drömskt, rytmiskt, ibland svårgreppbart abstrakt.

”Marry me just for fun” och ”You don´t have to call me” är två av höjdpunkterna, båda från senaste albumet “Galaxy 1”. En tvåa är på väg och därifrån hämtas ”Oscillating love”. Från debuten ”Sky city” kommer bland annat favoriten ”N.F.B.”, som är sist ut innan extranumren.

Om extranumret ”Blue moon”, som gästas av Slowgold, är från kommande skivan är det dags att börja köa redan nu. ”Några ord om dig”, med de två sångarna och ett piano, blir extra extranummer. Och då börjar regnet falla igen.

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Amanda Bergman 

Skivrecension: Dungen - Häxan 

Dungen spelade musiken på Tyrolen

Skivrecension: Dungen - Allas Sak

 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Plura & Carla

 

Plura & Carla

Fredagen den tjugonde augusti

Plats: PM & Vänner

Publik: Fullt. 121 sålda biljetter.

Bäst: Många bra låtar och skratt.

Sämst: Lite märkligt med en timmes paus efter en kvart.

Betyg: 3

Plura och Carla. Per Malte Lennart och Carl Stefan. Bröderna Jonsson. Bröderna Eldkvarn. Bandet bildades 1971 och debuterade på skiva 1974 som Piska Mig Hårt. På fredagskvällen spelade bröderna på PM i Växjö.

I mer än fyrtio år kuskade Eldkvarn runt i Sverige, oavsett hur vindar och trender blåste. De hade en kommersiell topp under andra halvan av åttiotalet och några år in på 2000-talet smällde det till på allvar när Plura blev tv-kändis. Bandet nådde en kreativ topp samtidigt. 2015 tog de paus. I år firar Eldkvarn femtio, Plura sjuttio.

Plura, som är storebror, har alltid skrivit merparten av låtarna, men Carla, två år yngre, har med all rätt också fans med sina mer skruvade betraktelser över livets snubblingar. ”Kungsholmskopplet” sitter till exempel som en vante denna kväll. Plura passar på att kolla klockan.

Men de inleder med John Holms ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, ”Nådens hand” och Carlas ”Runt solen”. Carla har ett blått öga efter att ha gått in i en dörr, berättar Plura. En panel, rättar Carla. Sedan är det paus.

En timme och en middag senare blir det hitkavalkad. Undantaget är underskattade ”Mil efter mil”, som Plura skrev till Totta Näslund. När de spelar ”Pojkar, pojkar, pojkar” lägger Carla in några rader från Kraftwerks ”The model” i ska-partiet. Det måste sägas vara oväntat.

Vi får lära oss att ”Kärlekens tunga” inte skrevs i Flen. ”Fulla för kärlekens skull” inleds med en lång anekdot där Mauro Scocco en natt är full och konstaterar att det är den sämsta låten Plura skrivit.

När vi närmar oss slutet blir det Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Sedan upptempo med ”Jag är det hjärta”. Cornelis Vreeswijks ”Somliga går med trasiga skor” fortsätter. Carla visar att hans gitarrfingrar fortfarande kan sina grejer. Det låter också snyggt när Carla lägger en överstämma. Syskon som sjunger stämmor är alltid något speciellt. Och gnabbet mellan låtarna är underhållande.

Plötsligt är det slut, trots protester, efter sammanlagt ungefär en timme. Lite snopet, men det var fint så länge det varade.

 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Eldkvarn (2013) 

Kungarna från Broadway kungar även i Växjö

Eldkvarnboken Den Stora Landsvägen

Studiebesök i Eldkvarn-land (Norrköping)

Resa Genom Ensamheten med Plura som guide

Eldkvarn - rätt band på fel plats

 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Weeping Willows

 Weeping Willows

Torsdagen den tolfte augusti 

Plats: Tyrolen

Publik: 600. Lapp på luckan.

Bäst: Vilket band, vilka låtar och vilken kväll.

Sämst: Ingen ”Return to me”.

Betyg: 4

En oväntat solig torsdag fylldes Tyrolen av Weeping Willows och ett gäng melankoliskt dramatiska låtar om livet.

Nästa år fyller deras debutalbum ”Broken promise land” tjugofem år. Sedan dess har de funnits där, ibland någonstans i bakgrunden. Ibland har de fått en hit, men helheten är viktigare än enstaka låtar. Med det sagt är ”Touch me” ändå en av de där enstaka låtarna. Dessutom förstås märkligt aktuell senaste åren.

Och inte för att på något sätt förminska de i bandet som inte är Magnus Carlson, men hans röst står i centrum. Den ger intryck av att han fått hjärtat krossat en gång för mycket. Den gör sig också bäst i stora ballader och det blir en del sådana, inte minst ”Blue and alone”.

De inleder med ”The burden” och ”Tomorrow became today”, med text om solsken som förvandlas till regn. Weeping Willows har i huvudsak gjort musik som passar bättre regniga dagar än under klarblå himmel, men det känns dumt att klaga på just den detaljen. Att döma av prognosen, som förstås alltid stämmer, gäller det dessutom att passa på. Musiken låter dock ännu bättre efter hand som solen går ner.

Från senaste skivan hämtas bland annat ”Let go”, om att förlora sina föräldrar. Den är en av konsertens höjdpunkter med fin och tänkvärd text. Trots ämnet är det en livsbejakande låt.

Weeping Willows låtkatalog är mer varierad än den först kan verka, men det blir en del mellantempo. I teorin är det kanske ett problem, men inte i praktiken. Inte när nästan hela publiken har med sig solstolar. Och särskilt inte med så välskrivna låtar, bra och samspelade musiker och den där rösten. Weeping Willows får gärna lunka mellantempo tills karusellerna stänger för säsongen.

Folkfest, skratt, dans och tårar i ölen. Kritikerfavoriter och numera närmast folkkära. Upplyftande melankoli. Ballader, lite rock (faktiskt!), soul, country och lite disco-hi-hat. Och Hammarby vann med 5-1.

Förresten. En sak till. Alla konserter borde avslutas med att Weeping Willows framför ”Unchained melody”. Slut på meddelandet. 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Weeping Willows (2016) 

Elvis Presley hade en formtopp under sent sextio- och tidigt sjuttiotal

Depeche Mode för nybörjare  

Weeping Willows är med på ett gammalt blandband

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Anna Ternheim

 Anna Ternheim

Fredagen den sextonde juli

Plats: Tyrolen.

Publik: Närmare 500.

Bäst: Antalet bra låtar. Och bara att vara på konsert igen.

Sämst: Myggjeeflar.

Betyg: 4

Efter att inte ha arrangerat några konserter förra sommaren börjar äntligen tonerna klinga på Tyrolen i Blädinge igen. En liten version av Muskelrock var först ut i början av månaden och nu har det blivit dags för Anna Ternheim.

Med sju skivor i bagaget har Ternheim en fin låtkatalog av välja från. Debuten ”Somebody outside” kom 2004 (”Better be” därifrån inleder) och senaste albumet ”A space for lost time” 2019, i vad som nu verkar vara en annan värld, en värld där folk gjorde konstiga saker som att ta i hand. Hon uttrycker genuin glädje över att, som hon sammanfattar det, ha ett jobb igen. Och så är det förstås, inte bara i hennes fall

Ternheim kommer ensam med gitarrer (åtta stycken, 48 strängar att hålla reda på, varav en elgitarr) för en nedtonad afton. Scenvanan lyser igenom, trots det senaste årets uppehåll. Spelglädjen också, förmodligen av samma anledning. Under konsertens gång minskar värmen till något mer behagligt. Det kan förstås också bero på Tyrolens lugnande effekt. När hon pratar mellan låtarna är det med tonen hos någon som står med en nära vän i en kö till en korvkiosk.

”The longer the waiting (the sweeter the kiss)” skulle vara en höjdpunkt i vilken konsert som helst. Det skulle gå att rabbla låtar, för det är en låtkonsert. ”Walking aimlessly”, ”Oh Mary”, ”This is the one”, ”What have I done”, presenterad som en av hennes tre lyckliga låtar. ”Remember this” med förinspelade stråkar. ”My heart still beats for you”. Ingen spelning är väl heller komplett utan en Backstreet Boys-cover?

Det händer annars inte så mycket mer än att Ternheim ibland byter gitarr. Publiken sitter i stolar, på bänkar och på filtar. Barn leker. Det skulle gå att missta stämningen för avslagen, men det handlar snarare om koncentrerad njutning, som en kväll i hängmattan med en god bok.

Nu åker Ternheim till Tyskland för några spelningar innan hon fortsätter resan genom Sverige under resten av sommaren. Men hon får gärna komma tillbaka till Tyrolen, och förr hellre än senare.

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Anna Ternheim 2017

Skivrecension: All The Way To Rio  

Skivrecension: For The Young 

Konsertrecension: Anna Ternheim

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.