Konsertrecension: Weeping Willows

 Weeping Willows

Torsdagen den tolfte augusti 

Plats: Tyrolen

Publik: 600. Lapp på luckan.

Bäst: Vilket band, vilka låtar och vilken kväll.

Sämst: Ingen ”Return to me”.

Betyg: 4

En oväntat solig torsdag fylldes Tyrolen av Weeping Willows och ett gäng melankoliskt dramatiska låtar om livet.

Nästa år fyller deras debutalbum ”Broken promise land” tjugofem år. Sedan dess har de funnits där, ibland någonstans i bakgrunden. Ibland har de fått en hit, men helheten är viktigare än enstaka låtar. Med det sagt är ”Touch me” ändå en av de där enstaka låtarna. Dessutom förstås märkligt aktuell senaste åren.

Och inte för att på något sätt förminska de i bandet som inte är Magnus Carlson, men hans röst står i centrum. Den ger intryck av att han fått hjärtat krossat en gång för mycket. Den gör sig också bäst i stora ballader och det blir en del sådana, inte minst ”Blue and alone”.

De inleder med ”The burden” och ”Tomorrow became today”, med text om solsken som förvandlas till regn. Weeping Willows har i huvudsak gjort musik som passar bättre regniga dagar än under klarblå himmel, men det känns dumt att klaga på just den detaljen. Att döma av prognosen, som förstås alltid stämmer, gäller det dessutom att passa på. Musiken låter dock ännu bättre efter hand som solen går ner.

Från senaste skivan hämtas bland annat ”Let go”, om att förlora sina föräldrar. Den är en av konsertens höjdpunkter med fin och tänkvärd text. Trots ämnet är det en livsbejakande låt.

Weeping Willows låtkatalog är mer varierad än den först kan verka, men det blir en del mellantempo. I teorin är det kanske ett problem, men inte i praktiken. Inte när nästan hela publiken har med sig solstolar. Och särskilt inte med så välskrivna låtar, bra och samspelade musiker och den där rösten. Weeping Willows får gärna lunka mellantempo tills karusellerna stänger för säsongen.

Folkfest, skratt, dans och tårar i ölen. Kritikerfavoriter och numera närmast folkkära. Upplyftande melankoli. Ballader, lite rock (faktiskt!), soul, country och lite disco-hi-hat. Och Hammarby vann med 5-1.

Förresten. En sak till. Alla konserter borde avslutas med att Weeping Willows framför ”Unchained melody”. Slut på meddelandet. 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Weeping Willows (2016) 

Elvis Presley hade en formtopp under sent sextio- och tidigt sjuttiotal

Depeche Mode för nybörjare  

Weeping Willows är med på ett gammalt blandband

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.