Konsertrecension: Ola Magnell

Ola Magnell

Vislanda bibliotek

Publik: 100 personer och därmed fullsatt.

Bäst: Värmen i rummet.

Sämst: Svårt att se för de som inte sitter långt fram.

Betyg: 3

Av vissa artister går det tretton på dussinet. Ola Magnell är inte en av dem. På fredagskvällen besökte han Vislanda bibliotek tillsammans med sin gitarr och kompisen Jonatan Stenson.

Magnell börjar med att påpeka att han tyvärr inte har några böcker med sig, nu när han spelar på ett bibliotek och allt. Han har förvisso gett ut en bok med sina samlade texter, men den sålde han slut på i Kalmar för bara några dagar sedan. När han ska sjunga Vällingklockan tappar han bort texten och påpekar att det bara är de längst fram i publiken som kommer ihåg orden. Och det sägs på ett humoristiskt sätt. Han är rolig också. Låten spelades in i den i musikkretsar legendariska studion Muscle Shoals i Alabama tillsammans med den nästan lika legendariska producenten Anders Burman.

Magnell har fint fingerplock och Stenson spelar kompletterande gitarrslingor runt, genom och tillsammans med honom. Han körar och spelar piano och till och med lapsteel (i en fin Löneslaven). Ibland kliar det nästan för mycket i Stensons fingrar, men han lyckas hålla sig på rätt sida gränsen. Rent musikaliskt går det att höra vistradition och country. Musik som är enkel, i alla fall till synes. Texterna är en blandning av humor, satir, melankoli och allvar.

Rösten är en lika märklig som självklar upplevelse och den är välbehållen, även i de mer krumbuktiga melodierna. Lika omisskännlig Ola Magnell som Pugh är Pugh, för att dra till med det kanske närmaste en inhemsk samtida liknelse som finns. Inte för att de låter lika, men båda har något eget och passar inte in i de vanliga facken. Och de har samma formuleringsglädje. De går lite på tvären, lite som en Cornelis eller Dylan. Magnell nämner själv Tom Waits under kvällen. Låtar som blivit hits, för Magnell hade såna en gång i tiden, blev det mer av slump än av mödosamt kalkylerande. Men jodå, det blir både Kliff (allsång!) och Påtalåten.

Stämningen i publiken är peppad, på scenen avslappnad men inte avslagen. När den här sortens intima spelningar är som bäst kan de uppnå en känsla som kan vara svårslagen i konsertsammanhang. Som om artist och publik blir ett, som att vi befinner oss hemma hos en nära vän. Och många av de som är på plats ser förmodligen Magnell just som en gammal vän. En skara som ger kärlek – och den är besvarad. Inte trots att han gått sin egen väg, utan kanske just därför. En framgång som inte går att mäta i försäljningssiffror, men i ett fullsatt bibliotek 45 år efter debuten. Som både skrattar, jublar och berörs.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Pugh

Konsertrecension: John Holm

Bob Dylan för nybörjare

Tom Waits - ett åsnejubileum i skymundan

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Väsen

Väsen
Kulturens hus, Alvesta
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Folkmusik i världsklass i Alvesta en dimmig fredag.
Sämst: Att det inte är mer folkmusik i Alvesta.
Betyg: 4

Den internationellt ansedda folkmusiktrion Väsen fyller trettio i år. Det firas som sig bör med en rejäl turné och ett flertal stopp i Kronobergs län ingår. På fredagkvällen roade de Alvesta.

Folkmusiken får ibland, likt jazzen, något k-märkt över sig. Det är lätt att det blir musealt. Att respekten för traditionen blir för stor. Framförandet av musiken kan bli närmast ett jobb i arkiv, framfört av musiker som förvisso är väldigt skickliga, men tenderar att visa för stor respekt. Det spelas med vita handskar på. Som om musiken riskerar att gå sönder om man inte visar den stor vördnad. Respekt och vördnad är bra, men det kan också lätt ta över och dämpa glädjen. Väsen har inte det problemet. Nog för att det är uppenbart att de kan sin sak (minst sagt) och att de älskar musiken. Men de fyller den också med liv, blod, svett och skratt. Musiken är ju gjord att dansa till.

Dessutom, och det är något som borde förekomma på fler konserter, är medlemmarna roliga mellan låtarna. Mellansnacket, som det snack kallas som förekommer mellan låtarna, är väldigt underhållande. Så när både musiken och pauserna mellan polskorna (som dominerar) håller världsklass blir helhetsintrycket förstås ännu starkare. Inte en slump att Väsen turnerar både i Europa, USA och Asien. Det roande roar och det gripande griper tag.

Musiken under kvällen har rötter långt tillbaka i en tid när Sverige var ett fattigt och underutvecklat land som låg ännu mer i Europas utkant än det gör idag. Musiken doftar sommarkväll, ladugård, sjö, ängsmark och oändliga skogar. Men också, om vi luktar närmare, drömmar, längtan, saknad och melankoli. Allt som livet har att erbjuda, hela spektrat av känslor. Allt detta inte för att alla melodierna är gamla, många är egenskrivna, men för att det är så folkmusik doftar.

Nyckelharpspelaren Olof Johansson, gitarristen Roger Tallroth och Mikael Marin på viola gestaltar och frammanar allt det här med sina trettio fingrar. Tillsammans är de snart försjunkna i musiken. Ibland får de ögonkontakt och fyrar av små leenden till varandra, till synes berusade av att spela tillsammans ännu en gång. Lite märkligt dock med sittande publik, för det rycker stundtals rejält i benen. Men det går förstås alltid att sittdansa.

Det främsta kännetecknet för de riktigt stora finns där också, nämligen att de får allt att låta så enkelt. Som om de bara står där och spelar lite. Som om det inte är något märkvärdigt. Som om det är den enklaste saken. Global svensk folkmusik när den är som bäst. 

Läs mer om liknande: 

Reportage: Världsmusikfestival i Växjö

Konsertrecension: Väsen och Le Vent du Nord

Konsertrecension: Esbjörn Hazelius och Navarra

Och något helt annat om Yoko Ono 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Jojje Wadenius

Jojje Wadenius: visor för barn
 

Plats: Restaurang PM. 

Publik: Ett femtiotal barn i alla åldrar. 

Bäst: En timme ren kärlek. 

Sämst: Att inte alla konserten innehåller Jojje. 

Betyg: 4

Legendarisk är ett missbrukat ord, inte minst av musikskribenter. Men Jojje Wadenius är onekligen en av våra legendariska artister, oavsett vad han själv tycker om titeln. Tror hellre han låter musiken tala för sig själv. Han verkar vara den ödmjuka sorten. I år är det femtio år sedan barnskivan Goda goda släpptes och med anledning av detta fyllde Jojje PM med musikglädje.

18-20 oktober firade Växjö & Alvesta Jazzdagar, en utveckling av PM:s jazzfestival. Under fredagen spelade Jojje med Cleobandet i Braås, lördagen bjöd Johan Gradens Olägenheter i Alvesta och söndagen konserter på PM med Jakob Möllerström Trio samt Almaz Yebio Twist n Shout.

Men tillbaka till Jojje. En kort lista över artister han spelat med: Cornelis Vreeswijk, Siv Malmkvist, Monica Zetterlund, Kent, Roberta Flack, Aretha Franklin, Diana Ross, Steely Dan, Dr John, James Brown, Robert Plant och Simon & Garfunkel. Och medlem i Made In Sweden och Blood, Sweat & Tears. Och han var med i Saturday Night Live och deras husband. Och med Pugh. Så sent som i onsdags firade de på Cirkus i Stockholm att Pughs debut Ja, Dä Ä Dä också fyller femtio.

Trots allt detta är han förmodligen , i alla fall i Sverige, mest känd för barnskivan Goda Goda med texter av Barbro Lindgren. Barn i alla åldrar har älskat den i femtio år. Kanske för att den innehåller en musikalitet som gör att även vuxna barn kan lyssna.

Om skivan spelades in med ett väldigt funky band är Jojje ibland nästan lika svängig på egen hand. Det sitter, som sagt, i fingrarna. Han beskriver Ägget som en Giant Steps för barn. Och ja, det finns onekligen märkliga ackord , tempon och taktbyten i båda. Kanske blir John Coltrane nästa dagisfavorit.

Det blir Jag Är Det Fulaste Som Finns (om någon som har en miljon fräknar och ser ut som en get) och Kalles Klätterträd. Det blir också visor från Jojjes andra barnskivor, bland annat Zzoppa som han gjorde med Kenneth Gärdestad. Då får publiken agera grodkör. 

Trots alla han spelat med är det uppenbart att han älskar att spela och möta publiken även en lördagseftermiddag strax efter lunch i ett så här avslappnat och nertonat sammanhang. Det kanske är det vackraste med konserten, att han fortfarande är så hopplöst förälskad i låtarna och spelandet.

Och de stora, lite mer gråhåriga barnen i publiken, har lika kul som de små. Tre generationer barn är på plats. Allsången i Mitt Lilla Barn är ett minne att värma sig med när vintern närmar sig. Jojje förtjänar all kärlek han möts av.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Jojje Wadenius & Trio - Psalmer 

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Pugh

Paul Simons So Beautiful Or So What är finfin pop

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.