Konsertrecension: Väsen

Väsen
Kulturens hus, Alvesta
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Folkmusik i världsklass i Alvesta en dimmig fredag.
Sämst: Att det inte är mer folkmusik i Alvesta.
Betyg: 4

Den internationellt ansedda folkmusiktrion Väsen fyller trettio i år. Det firas som sig bör med en rejäl turné och ett flertal stopp i Kronobergs län ingår. På fredagkvällen roade de Alvesta.

Folkmusiken får ibland, likt jazzen, något k-märkt över sig. Det är lätt att det blir musealt. Att respekten för traditionen blir för stor. Framförandet av musiken kan bli närmast ett jobb i arkiv, framfört av musiker som förvisso är väldigt skickliga, men tenderar att visa för stor respekt. Det spelas med vita handskar på. Som om musiken riskerar att gå sönder om man inte visar den stor vördnad. Respekt och vördnad är bra, men det kan också lätt ta över och dämpa glädjen. Väsen har inte det problemet. Nog för att det är uppenbart att de kan sin sak (minst sagt) och att de älskar musiken. Men de fyller den också med liv, blod, svett och skratt. Musiken är ju gjord att dansa till.

Dessutom, och det är något som borde förekomma på fler konserter, är medlemmarna roliga mellan låtarna. Mellansnacket, som det snack kallas som förekommer mellan låtarna, är väldigt underhållande. Så när både musiken och pauserna mellan polskorna (som dominerar) håller världsklass blir helhetsintrycket förstås ännu starkare. Inte en slump att Väsen turnerar både i Europa, USA och Asien. Det roande roar och det gripande griper tag.

Musiken under kvällen har rötter långt tillbaka i en tid när Sverige var ett fattigt och underutvecklat land som låg ännu mer i Europas utkant än det gör idag. Musiken doftar sommarkväll, ladugård, sjö, ängsmark och oändliga skogar. Men också, om vi luktar närmare, drömmar, längtan, saknad och melankoli. Allt som livet har att erbjuda, hela spektrat av känslor. Allt detta inte för att alla melodierna är gamla, många är egenskrivna, men för att det är så folkmusik doftar.

Nyckelharpspelaren Olof Johansson, gitarristen Roger Tallroth och Mikael Marin på viola gestaltar och frammanar allt det här med sina trettio fingrar. Tillsammans är de snart försjunkna i musiken. Ibland får de ögonkontakt och fyrar av små leenden till varandra, till synes berusade av att spela tillsammans ännu en gång. Lite märkligt dock med sittande publik, för det rycker stundtals rejält i benen. Men det går förstås alltid att sittdansa.

Det främsta kännetecknet för de riktigt stora finns där också, nämligen att de får allt att låta så enkelt. Som om de bara står där och spelar lite. Som om det inte är något märkvärdigt. Som om det är den enklaste saken. Global svensk folkmusik när den är som bäst. 

Läs mer om liknande: 

Reportage: Världsmusikfestival i Växjö

Konsertrecension: Väsen och Le Vent du Nord

Konsertrecension: Esbjörn Hazelius och Navarra

Och något helt annat om Yoko Ono 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.