Konsertrecension: Among Lynx

Among Lynx, Kulturkällaren, Alvesta, 8 april

Det finns så många artister som är noga med att det ska vara på riktigt, som är noga med att det ska vara på stort allvar. Så redan där har Uppsalabördiga Among Lynx vunnit halva slaget. De spelar nämligen med en stor dos oförfalskad glädje när de framför sin blandning av rock, folk, soul, blues och country. Även en måndag i Alvesta. Stilpoäng också för att de använder ståbas (som är ett väldigt vackert instrument) och för att de har en medlem som bara spelar munspel. De är alltså inte en gitarrist som ibland spelar lite munspel. Munspelet finns där hela tiden och har en lika viktig del i ljudbilden som de andra instrumenten. Fyller eventuellt den rollen en orgel skulle kunna ha.

Att de gör ett så samspelat intryck är ännu mer imponerande med tanke på att de under de senaste spelningarna, besöket i Alvesta är ett av stoppen under en miniturné i Småland som Musik I Syd arrangerar, har en vikarie på sång. Att Anna Svensson Rova, till vardags i Lowbird Highbird, inte är ordinarie går inte att ana sig till. Och dessutom – så sent som i fredags släpptes nya singeln Shameless som försmak inför nya albumet. Den framförs i Alvesta och tillhör spelningens höjdpunkter, även om det inte är direkt brist på sådana. Det händer mycket kring Among Lynx. Inte minst i de egenskrivna låtarna som håller hög klass. 

Tillsammans behärskar medlemmarna (Moa Brandt gitarr, Eva-Mi Ringqvist ordinarie sång, Elin Öberg munspel, Tove Brandt ståbas och Lina Anderberg trummor) både det lössläppta och det återhållsamma. Stämsången är både finstämd och i kategorin alla-skriker-lite-högre-än-alla-andra-på-samma-gång. Det vore fel att lyfta fram enskilda insatser, för de är ett band som spelar tillsammans, som ett kollektiv, men alla står i centrum någon gång under konserten. Among Lynx är en nåd att stilla be om. Även, som sagt, en måndag i Alvesta.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Baskery

Reportage: Växjö Country Roots Festival

Reportage: Rockin Jamboree #2

Konsertrecension: First Aid Kit

Konsertrecension: Gustav Lundgren Trio med Frida-Hedvig Roth Sandberg

Gustav Lundgren Trio och Frida-Hedvig Roth Sandberg

Plats: PM. 
Publik: Fullt. 
Bäst: Jazzen har en framtid.
Sämst: Lite väl finjazzigt ibland. 
Betyg: 3

Efter en fin vårhelg behölls känslan på måndagkvällen med hjälp av föreningen Jazz i Växjö, restaurang PM och gästande Gustav Lundgren Trio, som i sin tur gästades av Frida-Hedvig Roth Sandberg.

Gustav Lundgren från Stockholm har hyllats som en av Sveriges främsta jazzgitarrister och på sin hemsida går det att ta del av lovord från bland andra George Benson. Det är ungefär som att prisas för sitt melodisinne av Paul McCartney. Lundgren började spela gitarr som tolvåring och även många som inte är bekanta med hans namn har hört honom framföra musik i reklamfilmer på TV-kanaler som sysslar med sånt. Född 1980 har han hunnit medverka på över åttio skivor. Dessutom har han turnerat över stora delar av världen.

Till PM kommer han med sin trio bestående av trummisen Ola Bothzén och basisten Mattias Welin, den sistnämnda från Växjö. De spelar som en trio där alla får plats. Det är inte så att de kompar medans Lundgren spelar solo. De spelar tillsammans, i alla fall oftast. Låtarna blandar och ger. Tekniskt oklanderligt, flinka fingrar. Doftar både soul och gypsy. Franskt. Bossanova. Plötsligt befinner vi oss i Nyhavn en av sommarens vackraste kvällar.

Med sig denna PM-kväll har de också Frida-Hedvig Roth Sandberg. Hon kommer från Växjö, har medverkat i lokala musikaler, och går nu sista året på en gymnasial musikutbildning i Stockholm. Om hon inte fått riktigt alla bitarna på plats än är hon så lovande att det nästan gör ont. Men de riktigt stora slutar aldrig utvecklas. De kommer aldrig riktigt fram, inte mer än korta ögonblick åt gången. För de vill alltid vidare. Att sjunga med Lindgrens trio, som bitvis är lekfullt lösa i kanterna, passar Frida-Hedvig.

När hon kommer ut på scenen och inleder med I Put A Spell On You förflyttas vi omedelbart från Nyhavn till en klubb i Harlem 1956. Rummet blir svartvitt. Röken stiger i slowmotion från cigaretterna. Ja, det är dumt att röka. Men det ser onekligen bra ut på bild.

Det låter som Frida-Hedvig fått hjärtat krossat fler gånger än vad som är rimligt i hennes ålder. Eller oavsett ålder. Rösten känns även när hon inte tar i. Pondusen finns där redan. Stilpoäng, om hon skulle behöva det, för att hon är barfota.

De gör något helt eget av Nina Simones I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. Att göra Nina Simone kräver sitt mod. För Nina Simone är Nina Simone. Men Frida-Hedvig Roth Sandberg är Frida-Roth Hedvig Sandberg. Det kommer behövas nya kapitel i den stora boken om den svenska jazzens historia.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Nina - A Dangerous Story Of Me And Nina Simone

Filmrecension: What Happened, Miss Simone?

Konsertrecension: Carin Lundin Quintet 

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.