First Aid Kit värmer publiken med musikkärlek
Plats: Konserthuset.
Tid: Torsdagen den 14 februari.
Längd: 90 minuter.Tid: Torsdagen den 14 februari.
Publik: Fullsatt. 768 betalande.
Bäst: Emmylou är en modern klassiker.
Saknade mest: Hoppades på lite Patti Smith.
Johanna (något längre, oftast synt) och Klara (något kortare, gitarr) Söderberg debuterade med EPn Drunken Trees med sju låtar och blev snabbt det som kallas kritikerfavoriter. Att det skulle räcka hela vägen till årsbästalistor i amerikanska musiktidningen Rolling Stone och brittiska diton Uncut vågade man ändå inte hoppas på.
När duon la upp en version av Fleet Foxes låt Tiger Mountain Peasant Song på YouTube dröjde det inte länge innan bandets sångare Robin Pecknold hörde av sig och tackade. Låten har i skrivande stund närmare 3 500 000 visningar. När de sjöng Dancing Barefoot på Polarprisgalan fick de Patti Smith att gråta.
Vad man kanske inte riktigt kunde tro var att musiken skulle nå ut till en stor publik. Men plötsligt låg de etta på Svensktoppen med The Lion´s Roar. Det är också namnet på deras andra skiva och därifrån får vi ett gäng låtar med Emmylou som den allra högsta toppen. Den resulterar i lågmäld men hjärtvärmande allsång.
Vi får en ny låt som heter Heaven Knows och en som är så ny att den inte har ett namn än. Ghost Town framförs med bara gitarr och sång, helt utan förstärkare eller mikrofon. Det blir ett av kvällens vackraste ögonblick. Annars kompas de allt som oftast av en trummis från Växjö och en pedal steel och mandolinspelare från Brighton.
Man förvånas av hur lugna (förutom under The Lion´s Roar när Johanna headbangar och hoppar bakom synten) och självklara de känns på scenen. De pratar, skämtar och sjunger lite som om det vore den mest naturliga sak. Får det verkligen vara så enkelt att skapa något så vackert? Får det ens se så enkelt ut? De framför också ett av de charmigaste köp-vår-skiva tal jag hört. Välrepeterat, men väldigt roligt. Sedan presenterar de låten Marianne´s Son med ”den handlar om en kvinna som heter Marianne och hennes son".
När de slutar med King Of The World känns det märkligt att 90 minuter redan gått.
Johanna och Klaras musik har just den där helande kraften de hyllar i Emmylou och när de sjunger tillsammans händer något stort, även om de ibland nästan viskar. Att det här utspelar sig på Alla hjärtans dag är en slump som känns som en tanke.
I´ll be your Emmylou and I´ll be your June, if you´ll be my Gram and my Johnny too. No, I´m not asking much of you. Just sing little darling, sing with me.
PS. Grattis till Grammisarna! DS.
När duon la upp en version av Fleet Foxes låt Tiger Mountain Peasant Song på YouTube dröjde det inte länge innan bandets sångare Robin Pecknold hörde av sig och tackade. Låten har i skrivande stund närmare 3 500 000 visningar. När de sjöng Dancing Barefoot på Polarprisgalan fick de Patti Smith att gråta.
Vad man kanske inte riktigt kunde tro var att musiken skulle nå ut till en stor publik. Men plötsligt låg de etta på Svensktoppen med The Lion´s Roar. Det är också namnet på deras andra skiva och därifrån får vi ett gäng låtar med Emmylou som den allra högsta toppen. Den resulterar i lågmäld men hjärtvärmande allsång.
Vi får en ny låt som heter Heaven Knows och en som är så ny att den inte har ett namn än. Ghost Town framförs med bara gitarr och sång, helt utan förstärkare eller mikrofon. Det blir ett av kvällens vackraste ögonblick. Annars kompas de allt som oftast av en trummis från Växjö och en pedal steel och mandolinspelare från Brighton.
Man förvånas av hur lugna (förutom under The Lion´s Roar när Johanna headbangar och hoppar bakom synten) och självklara de känns på scenen. De pratar, skämtar och sjunger lite som om det vore den mest naturliga sak. Får det verkligen vara så enkelt att skapa något så vackert? Får det ens se så enkelt ut? De framför också ett av de charmigaste köp-vår-skiva tal jag hört. Välrepeterat, men väldigt roligt. Sedan presenterar de låten Marianne´s Son med ”den handlar om en kvinna som heter Marianne och hennes son".
När de slutar med King Of The World känns det märkligt att 90 minuter redan gått.
Johanna och Klaras musik har just den där helande kraften de hyllar i Emmylou och när de sjunger tillsammans händer något stort, även om de ibland nästan viskar. Att det här utspelar sig på Alla hjärtans dag är en slump som känns som en tanke.
I´ll be your Emmylou and I´ll be your June, if you´ll be my Gram and my Johnny too. No, I´m not asking much of you. Just sing little darling, sing with me.
PS. Grattis till Grammisarna! DS.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
18:49:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida